Vi ska tillhöra EUs kärna

Idag på Folkpartiets riksmöte i Västerås samlas folkpartister från alla håll och kanter för att diskutera politik inför framtiden. Detta är särskilt aktuellt då valet 2014 närmar sig.

Tillsammans med Marit Paulsen och Cecilia Wikström inledde jag dagen med att tala om arbetet i parlamentet under ett seminarium på temat "Sverige behöver EU".

Jag tryckte på vikten av att komma ihåg Europas historia och bakgrunden till skapandet av EU. Detta måste dagens medborgare påminnas om. Vi är inte vaccinerade mot oförrätt. Varje generation måste vinna kampen mot nationalism och intolerans.

Jag framhöll även att folkpartiet fortsatt måste vara Sveriges mest EU-vänliga parti. Vägen ur krisen och mot EUs framtid går genom mer integration och samarbete. Sverige kan inte stå på sidolinjen och se passivt på utvecklingen. Vi ska tillhöra EUs kärna!

I veckan ansök Lettland om medlemskap i EMU och Estland står på tur. Snart är Östersjön omgärdat av euro-länder. Många av mina kollegor i parlamentet har känslan av att Sverige blir mer och mer EU-skeptiskt. Detta leder till krympande förtroende för oss från andra medlemsländers perspektiv.

Sverige måste vara en positiv kraft och en konstruktiv lagspelare i utvecklingen mot närmare samarbete och integration i EU.

Bankunionen: nästa steg i det europeiska samarbetet

Igår deltog jag i ett panelsamtal om bankunionen. Den föreslagna bankunionen består i princip av tre delar: gemensam övervakning av bankerna, en gemensam bankkrisfond och gemensam insättningsgaranti. Övriga deltagande i panelen var bland andra parlamentariker Gunnar Hökmark (M) och tyska Sven Giegold  från den gröna gruppen.

 Jag och Sven Giegold från den gröna gruppen

Medan Hökmark argumenterade för att bankunionen skapar mer problem än vad den löser, så tryckte jag på vikten av att vara en full medlem i en allt mer integrerad EU. Därför menar jag att Sverige också borde vara medlem i bankunionen. Detta beror självklart på om Sverige får en röst i europeiska centralbankens råd, som kommer att vara den huvudsakliga aktören när det gäller översyn och hantering av krisfonden.

 

Jag tror att många i vårt egna avlånga land glömmer bort anledningen till varför vi har en europeisk union. Så tidigt som 1814 dog den sista svenska soldaten i strid. För många av våra grannländer ligger krigets misär närmre i tiden. De senaste 60 åren av fred som vi njutit i Europa skulle lika gärna kunna vara en parantes i vår långa och blodiga historia. Därför är det av yttersta vikt att Sverige kämpar för en fortsatt europeisk integration, och bankunionen är nästa steg i denna riktning. Ett europeiskt samarbete fungerar inte à la carte där varje medlemsland efter nationella intressen väljer vilka delar man vill vara medlem i.

Man kan inte plocka russinen ur kakan, Gunnar Hökmark!

Nya krislån i Europa

I förra veckan var jag på Cypern med mina kollegor från Europaparlamentets liberala grupp ALDE, för att se hur det gick med förberedelseran inför landers ordförandeskap i EU. Det var en intressant resa, speciellt givet de ekonomiska förhållanden som nu råder.

Cypern blev idag det femte landet att be om finansiell hjälpa från EU. Landet behöver 1,8 miljarder euro i lån i juni för att rädda bankerna Bank of Cyprus och Cyprus Popular. In i det sista vill Cyperns regering inte vända sig till EU:s permanenta stabilitetsfond på grund av de hårda sparkrav som krävts av långivarna. För exempelvis Grekland har sparkraven väckt stort missnöje bland befolkningen. Banken Cyprus Popular förlorade över två miljarder euro när värdet på grekiska skuldebrev tidigare skrevs ned.

Cypern har i likhet med andra krisande euroländer haft stora bytesbalansunderskott, vilka i likhet med Spanien finansierade en stor bygg- och fastighetsbubbla. Men i Cyperns fall har det även förvärrats av andra problam. Det första var en stor explosionen på en marinbas i juli fjol som slog ut landets största elverk, vilket stod för halva elförsörjningen. Katastrofen fick den cypriotiska centralbanken att gå ut med ett meddelande att landet kunde behöva ansöka om hjälp från euroländernas då just sjösatta stödfond, EFSF. Cypern fick emellertid hjälp från annat håll, nämligen Ryssland, som ställde upp med ett lån på tre miljarder euro.

Det nu aktuella nödlånet på närmare 2 miljarder euro kan verka mycket, men i dessa sammanhang är det närmast fikapengar och lär inte få någon större effekt på EU:s krishantering. Däremot har det en stor symbolisk betydelse. Om bara några dagar ta Cypern över ordförandeskapet i EU och i dessa kristider ska EU alltså ledas av ett land som inte kan sköta sina egna finanser. Även om Cyperns ordförandeskap inte kommer att vara märkt av den här tråkiga starten så inger det knappast något förtroende.

Privat skuldsättning kan bli problematiskt

I dagens SvD Brännpunkt skriver jag och Carl B Hamilton en kommentar på EU-kommissionens rekommendationer om medlemsländernas ekonomiska politik, där även Sverige får kritik. Det är viktigt att komma ihåg att det inte bara är Grekland och Spanien som har just nu har problem. Fler än 400 000 svenskar har skulder hos Kronofogden, och en stor grupp unga är i riskzonen för överskuldsättning.

EU-kommissionens varningar bör tas på allvar. Att ta lättvindigt på riskerna med lånefester och stora konsumtionsskulder är att föra Sverige närmare den finansiella oro som så hårt drabbat våra grannar i södra Europa.

Här kan du läsa hela artikeln.

Senaste EU-nytt i korthet

Herman van Rompuy får förnyat förtroende som Europeiska Rådets ordförande i ytterligare två och ett halvt år. Serbien godkänns som kandidatland, men Rumänien och Bulgarien får vänta ytterligare på Schengeninträde. Och euroländerna anser inte att Grekland ännu uppfyllt alla krav för det nya krispaketet så uppgörelsen om detta skjuts upp ännu en vecka.

Grattis Serbien och Herman!

Vad är Greklands alternativ?

Det talas naturligtvis mycket om Grekland och deras eventuella konkurs. Olyckskorparna kraxar om utträde ur euron.

Idag diskuterade vi detta i den liberala gruppen i Europaparlamentet. Många tycker att vi ska akta oss för att ta upp debatten - som i gammal folktro där man inte fick säga vargens namn för då skulle han komma på riktigt - men jag tror snarare att vi måste lyfta upp alternativen som finns i ljuset, skärskåda dem mycket noggrant. Det är nämligen inte så enkelt som att en grekisk återgång till Drachman skulle lösa grekernas problem.

Grekiska kollegan Theodoros Skylakakis var mycket rättfram i sin analys: Vi ska vara fullt på det klara med att en övergång från en "hård" valuta med befäst ställning på världsmarknaden till en "mjuk" valuta ingen vet värdet på - samtidigt som Greklands kreditvärdighet och förtroende bland investerare är lika med noll - innebär att Greklands chanser förstörs helt.

Grekland är en önation men inte en isolerad ö, och framtiden för Grekland finns i den europeiska gemenskapen.

EU riskerar delas upp igen - efter 22 år!

Förra veckan var dyster för Europa! Lugubert, skulle jag vilja sammanfatta min sinnesstämning under helgen. Efter att ha läst en rad internationella kommentarer och lyssnat på brittisk och tysk TV, känns det inte mycket bättre.

För 22 år sedan revs Berlinmuren, som var starten på ett historiskt enande av Europa som få- om någon - kunnat förutspå. Tyskland enades, de baltiska länderna återfick sin frihet, Öst- och Centraleuropa befriades från kommunismens ok och Sovjetunionen bokstavligen kollapsade under några månader. Sverige kunde bli medlem i EU, när kalla kriget var slut. Och femton år efter Murens fall utvidgades EU med tio nya länder, några år senare kom så Bulgarien och Rumänien. Snart är Kroatien också med.

En av de viktiga förutsättningarna för att denna krigshärjande kontinent skulle kunna enas och att det enade Tyskland ytterligare skulle inbäddas var skapandet av den gemensamma valutan, euron.

Finans- och skuldkrisens utmaningar har blottlagt en rad tillkortakommanden hos de politiska ledarna runt om i Europa. Förr eller senare stundar sanningen minut för de stater som levt över sina tillgångar. Efterdyningarna av den värsta finansiella krisen sedan 20- och 30-talen har skapat djupa sår i Europa.

Förra veckans toppmöte var ett försök att tydligt slå fast att Europa kommer att ta sig ur krisen och skapa förutsättningar för tillväxt och möjligheter att konkurrera med övriga världen.
På ett sätt var resultatet bra, stramare budgetdisciplin, striktare regler och automatiska sanktioner för dem som inte lever upp till sina löften. Pacta sunt servanda, avtal skall hållas.
Att dessa regler behöver skärpas, har vi i EP hävdat under lång tid. Men både Frankrike och Tyskland har hållit emot, i synnerhet president Sarkozy.

I takt med att tilltron till EU och eurozonen blivit alltmer ifrågasatt, kom behovet av de skarpa förslagen allt närmare, bland annat i form av regelrätta fördragsförändringar. Vi vet alla riskerna med att ändra i fördragen, inte minst med tanke på EU:s bristande popularitet i dessa stormiga tider. Men jag tror att det är nödvändigt av framförallt två skäl; EU-bygget behöver förnyad legitimitet och de som vill investera och stödja EU, måste kunna lita på EU:s kraft och framtidstro.

Så långt var toppmötet en framgång!

Men sedan kom smolket;
David Cameron och Storbritannien ställde sig vid sidan och blockerade en gemensam överenskommelse. De sjutton euroländerna var snabbt överens, ytterligare sex - däribland Danmark - är villiga att följa med. Osäkerhet råder om de resterande tre utanför europlus-pakten; Ungern, Tjeckien och Sverige. Statsministern agerade klokt, men har ju en riksdag att tänka på. Må socialdemokraterna förstå allvaret av ett splittrat och delat Europa.

David Cameron har hyllats i brittisk TV under helgen. Det må så vara. Han slogs för London City och den finansiella industrin. Men det kan visa sig vara en Pyrrhusseger. För om Storbritannien isoleras från övriga Europa, förlorar ju landet en av sina stora tillgångar; att vara bryggan till övriga Europa, politiskt och ekonomiskt.

Och nog tror jag att Winston Churchill skulle ha ogillat Camerons nationalistiska anslag i en tid då Europa borde vara mer enat än på många är. Cameron upprepade gång på gång; jag försvarar Storbritanniens intressen. Det är givetvis en viktig uppgift för varje lands premiärminister.
Men Cameron undvek att tala om sitt ansvar för Europa.

Därför var det gott att höra vice premiärministern Nick Clegg och hans tydliga kritik mot Cameron och varning att Storbritannien kommer att ställas vid sidan av!

Nu skall besluten från toppmötet redas ut och institutionellt klaras av.
En icke helt enkel uppgift.

Kloka s-kommentarer om euron

Kollegan i Europaparlamentet, Göran Färm (s), kommenterade euron i en intervju i Folkbladet häromdagen. Han säger:

"Jag är helt övertygad om både EU och Euron klarar av påfrestningarna... Alla som varit med ett tag vet också att alternativet är mycket värre. De kriser, valutachocker och spekulationsvågor som drog genom Europa på 1980- och 90-talen vill ingen ha tillbaka."

Hear hear!

Liksom Färm är också jag säker på att det hade varit bra för Euron om länder som Sverige och Danmark deltagit i eurosamarbetet.

Tänk om Juholt-Waidelich kunde stå lika rakryggade och ge lika klara besked som sin kollega i Bryssel.

"Hur skulle läget se ut om euron inte fanns?"

Det frågade sig igår Andreas Bergh, nationalekonom vid Lunds universitet och Institutet för näringslivsforskning, i ett välskrivet inlägg i Svenska Dagbladet.

Han slår huvudet på spiken. Många är de som är snabba på att peka ut euron som syndabock, och som vill se allt från pest till kolera i det europeiska samarbetet. Men 17 konkurrerande valutor hade inte varit bättre än en gemensam under finanskrisen.

Det är oändligt bättre, om än också mer smärtsamt på kort sikt, att istället ta tag i roten till problemet och sanera finanserna. Det skulle sannolikt enskilda EU-länder inte mäkta med utan politiskt tryck.

Utan eurosamarbetet skulle Europa nu liksom tidigare bara bekämpa symptomen på krisen istället för orsaken till den - genom devalveringar istället för reformer, i ett livsfarligt "race to the bottom".

Problemet är i grund och botten att de flesta av EU-länderna misslyckats med sin ekonomiska politik och haft för höga offentliga utgifter. Hade de gemensamma reglerna följts - budget i balans och inte för hög statsskuld - hade vi inte haft en skuldkris.

Nu har EU skärpt de gemensamma reglerna i det så kallade sexpacket. De länder som inte följer reglerna ska kunna betala böter om de inte rättar till sin ekonomiska politik.

Som Andreas Bergh klokt summerar:
"I grunden är dock Europas problem låg produktivitet och osunda statsfinanser i allt för många länder. Om detta inte åtgärdas, går det ut över människors levnadsstandard. Så är det idag, och så skulle det vara även om euron inte fanns."

Euron har skapat stabilitet, låg inflation, fler jobb och ökad handel. Synd bara att Sverige fortfarande väljer att stå utanför. Vi förlorar politiskt inflytande med vårt utanförskap.

Läs även gärna min senaste GP-krönika, samt DN om länder som resonerar annorlunda än vi i Sverige.

Glädjens dag för Europa

Euroländernas ledare lyckades i natt nå en viktig och omfattande uppgörelse om vägen ur skuldkrisen i framför allt Grekland.

Från kontoret i Strasbourg följer vi bland annat Carl B Hamiltons (FP) och Jonas Sjöstedts (V) kommentarer om paketet.

- En glädjens dag för Europa, säger Carl B om att man nått denna överenskommelse. Han har helt rätt i detta (och börserna håller med) - vi vill inte att Europa ska krascha. Vi gläds med grekerna åt att vändningen nu förhoppningsvis kommer. Beslutet visar att Europa har kraft att agera när krisen står för dörren - och sällan har Angela Merkel sådan glöd som när hon säger att if the Euro fails, Europe fails. The Euro is much more than a currency.

Men lika dystert är det att höra Jonas Sjöstedt som alltjämt orkar vara så negativ och nationalistiskt historielös. Han verkar nästintill önska att Grekland och Europa går i kvav! Arbetarna protesterar i Grekland men Jonas Sjöstedt vänder dem ryggen.

Lösningen på krisen måste vara gemensam! I första steget europeisk men naturligtvis i förlängningen global. Europa rör oss alla.


Se gärna hela debatten mellan Jonas Sjöstedt och Carl B Hamilton här.

Debatt om euroobligationer

Fortsatt debatt om euron

Kommentarerna på Birgitta Ohlssons och mitt inlägg om euron i Svenska Dagbladet i veckan har fött många reaktioner.

Fortsatt förvånad är jag över Anna-Karins Hatts avståndstagande över det som är på allas läppar i Europa. Alla älskar förvisso inte euron i de sjutton euroländerna, kanske inte ens bland det politiska ledarskiktet.

Men en sak är kristallklar: ängslan över skuldkrisen är stor, men viljan att klara Europa ur denna kris är också stor. Och här frestas givetvis sammanhållningen på ett mycket handfast sätt. Hatt ställer sig vid sidan om och menar att hon fortsatt kan vara en varm EU-vän.

Tillåt mig tvivla på att detta budskap skulle gå hem bland hennes ministerkolleger i Berlin, i Paris, i Madrid, i Rom, i Aten, i Dublin, i Lissabon eller i Bryssel. Vänskap kan under stundom ha ett pris!

Situationen är svår, och svaren på krisen är också svåra att finna. Ekonomer och experter presenterar sina olika analyser. Vissa är väldigt självsäkra och vet svaren. Andra är mer återhållsamma. Själv tror jag att överraskningarnas tid inte är förbi. Europa har visat stor kraft just när mycket står på spel.

EU-ministern och mitt inlägg har hittills fått väl över hundra kommentarer på Svenskans nätupplaga. Argument och språkbruk är tämligen kategoriskt och nyansfritt. Och som vanligt - vill jag säga - är mycket få inlägg undertecknade. Anonymitetens slöja är bekväm att skyla sig med, när man råskäller och idiotförklarar. Därför heder åt dem som står upp för sin åsikt som bland annat Lars Holmgren, vars resonemang jag finner intressant. Men jag ser en annan utveckling.

Jag tror vi går mot ett mer enat Europa, dock inte att jämföra med USA. Finanspolitiken kommer att bli mer integrerad. Visst kan vi kritisera EU-byråkrater och EU-politiker. Min erfarenhet efter över trettio år i svensk politik är att de internationella politiker jag möter, mäter sig väl med mina svenska kolleger, samma sak gäller byråkrater.

Vad gäller korruption vet vi ju att detta också sker i Sverige, givetvis i mindre omfattning än vissa länder, oftast unga demokratier. Glöm inte att Sverige har en unik historia i krigandets Europa! Något att vara tacksam för, men också, förhoppningvis, något att vara ödmjuk inför.

En sak som jag bland annat lärt mig under mina år i EP är att man skall vara försiktig med att tro att det egna landet, de egna nationella modellerna alltid är de bästa och att vi sällan har något att lära av andra. I globaliseringens tid hänger vi samman, i synnerhet i Europa.

Idag kan jag rekommendera Rolf Gustavsson krönika i Svenskan och Peter Wolodarskis krönika i den andra stora stockholmsdraken.

Kina, Grekland och tron på ett EU som går stärkt ur krisen

Efter några dagar på Liberala Internationalens kongress i Manila på Filippinerna har det varit intensiva veckor i skuggan av krisen i Grekland.

I Manila var det var två länder som hängde som hängde som åskmoln över diskussionerna; det ena landet var det lilla Grekland och risken att en kollaps skulle innebära en ytterligare nedgång i världsekonomin med allvarliga spridningseffekter samt den gigantiska jätten i öster, Kina.

Att Kina numera är fullt synlig i både Aten och Trollhättan har vi ju börjat vänja oss vid. Betänk då Kinas inflytande och påverkan i sitt närområde.

Själv medverkade jag på ett seminarium om ”ekonomisk tillväxt och mänskliga rättigheter”. En av höjdpunkterna var att återigen få träffa Mozes Mzila Ndlovu, som jag första gången träffade på ett ACP-möte i Papua Nya Guinea hösten 2008. Mugabe härjade då som värst och inflationen skenade på ett helt okontrollerat sätt. Jag minns att Mozes berättade om de vedermödor han och hans familj genomgick för att överhuvudtaget överleva och kunna få ett mål mat varje dag.

Idag är Mozes integrations- och försoningsminister i Zimbabwe. Jag hoppas att vi skall kunna inbjuda Mozes till en konferens i Bryssel i september om Zimbabwes framtid och hur världen skall kunna sätta stopp för Mugabes ständiga övergrepp mot sina egna medborgare.

Greklandskrisen en fråga om ansvar och förtroende
Ända sedan skuldkrisen på allvar drabbade Europa har media varje vecka fyllts av domedagsprofetior. Hade dessa slagit in skulle redan Grekland ha lämnat euron och Tyskland förbereda sig för att återintroducera D-marken.

Men detta har som bekant inte inträffat. Förvisso är problemen stora, även efter besluten i Aten den senaste veckan. Men viljan bland Europas ledare att EU och euron skall klara igenom stormen har hittills trots viss tövan och tveksamhet banat väg för nya stödpaket. Osäkerheten vad som kan hända om man lämnar Grekland därhän är för stor, och Greklands problem kan skapa en finansiell härdsmälta om de sprider sig, som Deutsche Banks Josef Ackermann uttryckte saken i veckan.

På söndag beviljas ett nytt stödpaket till Grekland, eftersom de politiska besluten i Aten nu är fattade. Må det politiska ledarskapet – också oppositionen i Grekland – förstå att ta sitt ansvar i denna svåra situation. Så har det hittills inte varit, vilket varit till förfång inför möjligheten att få en bredare dialog med det grekiska folket. De våldsamma kravallerna och demonstrationerna sätter ju hela samhället i gungning. Jag har full förståelse för den oro som många greker just nu känner. I grunden handlar det ju faktiskt om Greklands överlevnad. Vi kan inte göra tyskar av grekerna, men om landet vill ha EU:s och andra länders stöd måste också medborgarna förstå sitt ansvar. Stenkastning och slagord som ”Vi betalar inte ” löser inte de grekiska problemen. Igår fanns en utmärkt artikel i DN om krisen i Baltikum och hur stora ekonomiska obalanser har kunnat hanteras utan grekiska inslag.

Min uppfattning är att EU och euron kommer att gå stärkt ur krisen. Den politiska integrationen inom i första hand euroområdet kommer ganska snabbt att finna nya former. En hel del är redan på gång. Och en sak är säker; de länder som inte vill vara med – bland annat de länder som idag står utanför europluspakten (UK, Tjeckien, Ungern och Sverige) – kommer man inte att truga. Utanförskapet och uppdelning i Europa kommer att bli tydligare och tydligare.

Kommissionens långtidsbudget: ömsom vin, ömsom vattenEU-kommissionen presentation av långtidsbudgeten (MFF – Multi-Annual Financial Framework) var som väntat ömsom vin, ömsom vatten - för få omprioriteringar, för räddhågset om jordbruk och regionalpolitik.

Men det finns också betydande framtidssatsningar inom forskning, innovation och infrastruktur.

Budgetens omfattning har redan kraftigt kritiserats, också de föreslagna nya finansieringsformerna. Omfattningen kan alltid diskuteras och så skall ju också ske nu i de kommande förhandlingarna. Själv tror jag att det vore bra om finansieringen av EU kan bli mer begriplig och öppen och därför vill vi tre folkpartister i EP närmare granska hur en ny modell kan se ut. Alltså inte nödvändigtvis mer pengar till EU, utan snarare bättre uppbördsmetoder.

Jag är väl medveten om sprängkraften i detta synsätt, men skall EU utvecklas i den riktning som vi inom FP önskar, ett starkare och mer aktivt Europa i viktiga globala frågor, måste vi också våga tänka utanför boxen. Den finansiella transaktionsskatten på EU-nivå tror jag inte alls på. Och på global nivå lär det bli svårt. Men jag måste samtidigt erkänna att det som hänt efter 9/11 vad gäller finansiella transaktioner och öppenhet under lång tid ansågs helt omöjligt. Saker kan förändras snabbt i en global värld.

Än finns det dysterkvistar om EU - men solidaritetstanken lever
Dyster blir jag, när jag läser några morgontidningar och finner att den ihärdige EU-kritikern Jonas Sjöstedt (V), framstår som någon form av sanningssägare. Jonas Sjöstedt har under hela sin politiska karriär haft som signum att i det närmaste idiotförklara allt vad EU står för. Han har givetvis all rätt att nagelfara de brister som finns inom EU. Allt är verkligen inte bra inom EU och dess institutioner. Det brukar också vi EU-vänner vara noga med att påpeka. Men Sjöstedts mål har alltid varit ett: Sverige skall lämna EU, och det vore bra för Europa och demokratin om EU – och euron – gick i graven. Med den grundinställningen är per definition allt som kommer från Bryssel av ondo.

Enligt opinionsundersökningar är inte längre Sjöstedts uppfattning riktmärket för den svenska opinionen. Det svenska folket har fått en mognare attityd gentemot EU. Allt är inte bra, men allt är inte heller åt fanders. Jag tror faktiskt att en stor majoritet av svenskarna skulle önska ett aktivare Sverige inom EU, och att det i grunden finns en tilltro till solidaritetstanken inom EU.

Också Grekland kanske skulle kunna få Sveriges stöd, om man så begär! Det är ingen svindlande tanke, tycker jag. Inte heller att den federala idén om ett ännu mer sammanfogat Europa är en omöjlighet.

Historien har visat oss vad ett nationalistiskt och protektionistiskt Europa kan leda till.

Låt oss inte vara så naiva att vi tror att just vår generation är vaccinerad mot ett sönderfallande Europa!

Schmidt och Paulsen samtalar om Grekland

Krisen i Grekland fortsätter och många frågar sig hur vi ska komma vidare. Olle argumenterar för vikten av att stötta Grekland i deras svåra situation. Marit menar att det stora problemet är att det grekiska folket inte stödjer "sin egen frälsning". Se Olles och Marits samtal här.



Det finns också fler diskussioner, om bl.a. Schengen, SAAB och kärnkraft, på Folkpartiets hemsida och på YouTube.

Europa behöver solidaritet

Vi i Sverige vet vad det var att vara i skuldkris - nu är våra europeiska grannar i den svåra sitsen och om vi bara står vid sidan av kommer vi att kunna dras med i deras fall. Dessutom vore det rätt och solidariskt att istället ge det stöd vi kan.

En händelserik vecka

Japan
Omfattningen av katastrofen i Japan blir värre för var dag som går. Problemen i kärnkraftsanläggningen i Fukushima verkar inte ha stabiliserats, och dödstalen efter tsunamin ökar. Konstigt nog har Japan redan hamnat utanför svensk nyhetsrapporterings huvudfåra.

Libyen
Khadaffi fortsätter att mörda sitt eget folk, även om alliansens flyganfall förhindrar de allra värsta övergreppen. Får Sverige frågan om att delta i insatserna anser jag att vårt land självklart skall svara ja – allt för att diktatorn i Tripoli lämnar makten och kan ställas inför rätta för brott mot mänskligheten.

Toppmöte i Bryssel – ekonomisk styrning - ESM
EU:s ledare hade ett nytt toppmöte i Bryssel i dagarna två. Japan och Libyen var givetvis samtalsämnen även denna gång. Men överst på dagordningen stod den ekonomiska krisen i Europa. Portugals bekymmer ökade när det portugisiska parlamentet avvisade regeringen Sokrates besparingsförslag dagen före toppmötet, vilket betydde minoritetsregeringens fall. Räntorna ökade direkt och osäkerheten kring Portugal spred sig i Europa.

Tuffare styrning av EU-ländernas nationella ekonomier godkändes av ledarna, även om jag gärna sett ytterligare skärpta krav. Vi får nu se vad EU-parlamentets behandling av det så kallade Sex-Pack-förslaget innebär. Vi är inne på upploppet, och motsättningarna är betydande. Vad gäller den permanenta krismekanismen, kallad ESM, kom inte toppmötet helt fram. Val i Tyskland och Finland rör till det. Men i slutändan är jag övertygad om att euroländerna kommer överens. Alternativet är så mycket mer förskräckande.

Protektionism har bara givit Europa lik och ruiner

Besök i Athen
I måndags var jag i Grekland tillsammans med kolleger från Krisutskottet för att träffa representanter från den grekiska regeringen. Två ministrar, bland annat vice finansministern, ställde upp för givande samtal. Tyvärr kunde inte finansministern medverka eftersom han befann sig i Bryssel på ECOFIN.

Det budskap regeringen gav var att situationen är oerhört påfrestande men att den grekiska regeringen och det grekiska folket kan klara av detta. Andra var däremot mer pessimistiska. I samtal med grekiska banker kom missnöjet med landets politiker fram. Krisen har skapats av slösaktiga och ansvarslösa politiker. Korruptionen är ett gift.

Grekland börjar få ett fungerande skattesystem, men trots detta betalar få greker skatt. Det beror till del på att det grekiska folket inte litar på att staten förvaltar skatteintäkterna som den borde, men också att man har felaktiga budgetprioriteringar.

Även de små- och medelstora företagen är kritiska till politikernas hållning. Misstron verkar gigantisk. Det framkom också kritik mot EU och att unionen var för generaliserande i sina politiska bedömningar. EU:s länder ser mycket olika ut, vilket bättre bör komma fram i EU:s förslag till åtgärder. Greklands näringsliv kan inte jämföras med övriga Europas, menade de småföretgare vi träffade. I Grekland dominerar företag med upp till 50 anställda, 99,5 procent, och många av dem är mycket små företag med 1-5 anställda.

Krisen har påverkat dessa företag mycket negativt, detta kommer under de kommande åren att leda till en ännu större arbetslöshet i landet. Den arbetslöshet som redan är uppe i 14 % riskerar alltså att bli högre.

Grekland har en oproportionerligt hög försvarsbudget.
När jag ställde frågan till ministrarna fick jag svaret "det beror på vilka vi har till grannländer". Ett trist och haltande argument! Grekland och Turkiet är båda med i NATO, de har en gemensam historia och bör kämpa sida vid sida i stället för att "försvara sig" mot varandra.

Jag tror nog att Grekland kan återhämta sig om politiker och medborgare är beredda att samarbeta och göra det som krävs för att rädda det stolta Hellas. Attityden hos grekerna måste förändras, de måste betala skatter om något ska hända i landet. Dessa skatter måste också kunna hanteras förnuftigt av staten i syfte att rädda ett väl fungerande grekiskt samhälle. Det är inte rimligt att offentliga grekiska löner har ökat med över 100 procent på tio år, samtidigt som Tyskland sett en motsvarande utveckling på under 20 procent. Löner och sociala förmåner måste anpassas. Korruption och fusk måste förhindras, den svarta sektorn minska och fler greker betala skatt.

Jag är övertygad om att Tyskland kommer att ta sitt ansvar över Europas framtid. Eurosamarbetet och den gemensamma marknaden är ju en stor del av det ”senaste tyska undret”.

EU bygger på solidaritet mellan länder och människor. Men självfallet måste också ansvar kunna utkrävas av dem som fuskar och ljuger, i synnerhet om stöd utifrån krävs.

Sammanhållning och samarbete är det enda sättet Europa kan möta framtiden. Vi vet vad nationalism och protektionism givit Europa – lik och ruiner.

MP borde lära av sina kollegor i Europaparlamentet om euron

Mikaela Valtersson och Fredrik Fernqvist, båda MP, skrev i Sydsvenskan att den pågående skuldkrisen i flera europeiska länder – av media döpt till ”eurokrisen” – beror på att Europa inte varit redo för valutasamarbetet. Detta är fel.

Hade Europa inte haft gemensam valuta under krisen hade vi till den finansiella, ekonomiska och sociala krisen behövt lägga valutakriser i en mängd EU-länder med olika valutor. Jag minns den enorma oredan på Europas penningmarknader under 90-talet. Hade vi inte haft euron under krisen hade vi måst uppfinna den.

Vissa länder har fört en ansvarslös ekonomisk politik och levt över sina tillgångar. Vissa politiker har till och med fuskat med siffrorna. Men euron i sig är inte orsaken till krisen.

Eurosamarbetet är istället en del av lösningen på skuldkrisen. Ekonomin är idag global. Då är vårt bästa skydd mot framtida kriser att samarbeta. Med gemensamma, tydliga regler försvåras framtida oansvarigt handlande. Dessutom är det både vår plikt och i vårt intresse att visa genuin solidaritet med våra grannländer.

Eurosamarbetet är inte perfekt, det har funnits problem. Medlemsstaterna kunde till exempel komma undan med att fuska och inte leva upp till de regler de åtagit sig att följa. Men många av de fel som fanns i eurosamarbetet innan krisen åtgärdas nu. Att se denna utveckling gör att jag stärks i min tro på euron.

Jag är inte ensam om att tro på euron! De medlemsstater som har euron idag har ingen tanke på att lämna samarbetet och euron har stort stöd bland EU-medborgarna. Flera av våra grannländer vill bli medlemmar av eurogemenskapen, Estland gick med så sent som den första januari i år. Och den gröna gruppen i Europaparlamentet är bland de främsta förespråkarna för ett utökat EU-samarbete där euron är en självklar del. Miljöpartiet i Sverige har mycket att lära av sina europeiska vänner och kolleger.

Valutasamarbetet är långt ifrån att haverera – tvärtom.

Läs mer om detta replikskifte i Sydsvenskan.

Samarbete är vägen framåt ur skuldkrisen

Idag en debattartikel i Kristianstadsbladet efter min delegationsresa till Portugal nyligen. I samtal med europeiska grannar blir slutsatsen alltid: utan euron hade det varit värre. Samarbete på europeisk nivå är nyckeln till trygghet mot framtida skuld- och valutakriser.

Eurons sönderfall – en förfärande våt dröm för EU-motståndarna.

I veckan deltog jag i en delegation från EU-parlamentet som besökte Portugal och Spanien, två av EU:s länder som drabbats hårt av den pågående skuldkrisen.
Vår uppgift var inte att examinera och komma med utlåtande inför våra nationella kolleger i Lissabon och Madrid, även om iberiska media hade fått den uppfattningen.

Genom Lissabonfördraget har EU-parlamentet och de nationella parlamenten tillsammans fått utvidgade befogenheter, som kräver ökad samverkan i syfte att nå förståelse för att alltfler frågor måste lösas på EU-nivå., i synnerhet i dessa kristider. Därför vårt besök!

Och här fanns stor enighet om att EU:s ekonomiska problem med dålig tillväxt, stora skulder och hög arbetslöshet måste lösas gemensamt inom EU. Vi har ett gemensamt öde, och vi är beroende av varandra. Den spanska husbubblan påverkar också oss i Sverige.

Den ende som högljutt motsatte sig EU och euron var en portugisisk ”gammal.-kommunist”, som rasande vid våra samtal anklagade EU för den åtstramning som Portugal nu genomgår. I Sverige återfinns hans fränder hos Sverigedemokraterna och Vänstern.

En annan röst var småföretagarens som uttryckte sig mycket expressivt på min fråga om han ångrade inträdet i euron? ”Hell no!”, var hans korta svar!

Efter viss oro klarade både Portugal och Spanien förra veckans upplåningsbehov, även om marknaden var tuff i sin prisgivning. Men fortfarande återstår många utmaningar under året – för hela EU, inte bara för Spanien och Portugal. Redan idag kan vi konstatera att alltfler beslut formas i den viktiga eurogruppen, där Sverige inte är med.

När hela EU diskuterar Europas framtid är vi mer upptagna av nästa jobbskatteavdrag, och inte ens näringslivet verkar intresserat av hur det går för euron.
Sverige är inte med i debattens centrum, och självfallet beror det på vårt utanförskap.

Sverige kan bättre!