Nu är arbetet i Europaparlamentet slut för i år. 2012 har varit ett intensivt år med ansvar för flera viktiga rapporter. Bland annat var jag liberala gruppens förhandlare för direktivet om börsreglering och konsumentutskottets betänkande för det transeuropeiska transportnätverket. Året avslutades med intensiva förhandlingar om revisionsförordningen och EU:s tullsystem, vilka är ämnen vi återkommer till i januari.
Den aktuella omarbetningen av tullreglerna för EU är kanske inte det raffigaste jag arbetat med i år, men är det viktigaste området för unionen att få in egna ekonomiska medel. Dessutom är enkel handel mellan EU:s länder ett av de viktigaste syftena med hela samarbetet. Den största förändringen EU-kommissionen föreslagit är en modernisering av administrationen. Ett gemensamt IT-system skulle verkligen förenkla handeln både för företag och för medlemsstaternas tullmyndigheter. Dessvärre håller inte medlemsstater med, de anser att systemet skulle vara för dyrt.
Jag är övertygad om att handel och ökad konkurrens är vad som får Europas ekonomi på fötter igen, och trygga och effektiva tullregler är då centralt. Också för konsumenten som vill handla på Internet är det viktigt att veta vad som gäller. Osäkra eller otydliga regler kan i många fall leda till att man låter bli att köpa en prudukt från någon av grannländerna. Jag vill att pålitliga företag som godkänts i ett land också godkänns i alla EU-länder, men även att tullmyndigheterna kan lägga resurser på att hitta de som försöker smuggla illegala och farliga produkter.
Nu ska det bli trevligt med julledighet hemma i Sverige, men jag ser framemot att fortsätta förhandlingarna med ny energi i januari.
Visar inlägg med etikett EU egna medel. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett EU egna medel. Visa alla inlägg
torsdag 20 december 2012
fredag 1 juli 2011
Kina, Grekland och tron på ett EU som går stärkt ur krisen
Efter några dagar på Liberala Internationalens kongress i Manila på Filippinerna har det varit intensiva veckor i skuggan av krisen i Grekland.
I Manila var det var två länder som hängde som hängde som åskmoln över diskussionerna; det ena landet var det lilla Grekland och risken att en kollaps skulle innebära en ytterligare nedgång i världsekonomin med allvarliga spridningseffekter samt den gigantiska jätten i öster, Kina.
Att Kina numera är fullt synlig i både Aten och Trollhättan har vi ju börjat vänja oss vid. Betänk då Kinas inflytande och påverkan i sitt närområde.
Själv medverkade jag på ett seminarium om ”ekonomisk tillväxt och mänskliga rättigheter”. En av höjdpunkterna var att återigen få träffa Mozes Mzila Ndlovu, som jag första gången träffade på ett ACP-möte i Papua Nya Guinea hösten 2008. Mugabe härjade då som värst och inflationen skenade på ett helt okontrollerat sätt. Jag minns att Mozes berättade om de vedermödor han och hans familj genomgick för att överhuvudtaget överleva och kunna få ett mål mat varje dag.
Idag är Mozes integrations- och försoningsminister i Zimbabwe. Jag hoppas att vi skall kunna inbjuda Mozes till en konferens i Bryssel i september om Zimbabwes framtid och hur världen skall kunna sätta stopp för Mugabes ständiga övergrepp mot sina egna medborgare.
Greklandskrisen en fråga om ansvar och förtroende
Ända sedan skuldkrisen på allvar drabbade Europa har media varje vecka fyllts av domedagsprofetior. Hade dessa slagit in skulle redan Grekland ha lämnat euron och Tyskland förbereda sig för att återintroducera D-marken.
Men detta har som bekant inte inträffat. Förvisso är problemen stora, även efter besluten i Aten den senaste veckan. Men viljan bland Europas ledare att EU och euron skall klara igenom stormen har hittills trots viss tövan och tveksamhet banat väg för nya stödpaket. Osäkerheten vad som kan hända om man lämnar Grekland därhän är för stor, och Greklands problem kan skapa en finansiell härdsmälta om de sprider sig, som Deutsche Banks Josef Ackermann uttryckte saken i veckan.
På söndag beviljas ett nytt stödpaket till Grekland, eftersom de politiska besluten i Aten nu är fattade. Må det politiska ledarskapet – också oppositionen i Grekland – förstå att ta sitt ansvar i denna svåra situation. Så har det hittills inte varit, vilket varit till förfång inför möjligheten att få en bredare dialog med det grekiska folket. De våldsamma kravallerna och demonstrationerna sätter ju hela samhället i gungning. Jag har full förståelse för den oro som många greker just nu känner. I grunden handlar det ju faktiskt om Greklands överlevnad. Vi kan inte göra tyskar av grekerna, men om landet vill ha EU:s och andra länders stöd måste också medborgarna förstå sitt ansvar. Stenkastning och slagord som ”Vi betalar inte ” löser inte de grekiska problemen. Igår fanns en utmärkt artikel i DN om krisen i Baltikum och hur stora ekonomiska obalanser har kunnat hanteras utan grekiska inslag.
Min uppfattning är att EU och euron kommer att gå stärkt ur krisen. Den politiska integrationen inom i första hand euroområdet kommer ganska snabbt att finna nya former. En hel del är redan på gång. Och en sak är säker; de länder som inte vill vara med – bland annat de länder som idag står utanför europluspakten (UK, Tjeckien, Ungern och Sverige) – kommer man inte att truga. Utanförskapet och uppdelning i Europa kommer att bli tydligare och tydligare.
Kommissionens långtidsbudget: ömsom vin, ömsom vattenEU-kommissionen presentation av långtidsbudgeten (MFF – Multi-Annual Financial Framework) var som väntat ömsom vin, ömsom vatten - för få omprioriteringar, för räddhågset om jordbruk och regionalpolitik.
Men det finns också betydande framtidssatsningar inom forskning, innovation och infrastruktur.
Budgetens omfattning har redan kraftigt kritiserats, också de föreslagna nya finansieringsformerna. Omfattningen kan alltid diskuteras och så skall ju också ske nu i de kommande förhandlingarna. Själv tror jag att det vore bra om finansieringen av EU kan bli mer begriplig och öppen och därför vill vi tre folkpartister i EP närmare granska hur en ny modell kan se ut. Alltså inte nödvändigtvis mer pengar till EU, utan snarare bättre uppbördsmetoder.
Jag är väl medveten om sprängkraften i detta synsätt, men skall EU utvecklas i den riktning som vi inom FP önskar, ett starkare och mer aktivt Europa i viktiga globala frågor, måste vi också våga tänka utanför boxen. Den finansiella transaktionsskatten på EU-nivå tror jag inte alls på. Och på global nivå lär det bli svårt. Men jag måste samtidigt erkänna att det som hänt efter 9/11 vad gäller finansiella transaktioner och öppenhet under lång tid ansågs helt omöjligt. Saker kan förändras snabbt i en global värld.
Än finns det dysterkvistar om EU - men solidaritetstanken lever
Dyster blir jag, när jag läser några morgontidningar och finner att den ihärdige EU-kritikern Jonas Sjöstedt (V), framstår som någon form av sanningssägare. Jonas Sjöstedt har under hela sin politiska karriär haft som signum att i det närmaste idiotförklara allt vad EU står för. Han har givetvis all rätt att nagelfara de brister som finns inom EU. Allt är verkligen inte bra inom EU och dess institutioner. Det brukar också vi EU-vänner vara noga med att påpeka. Men Sjöstedts mål har alltid varit ett: Sverige skall lämna EU, och det vore bra för Europa och demokratin om EU – och euron – gick i graven. Med den grundinställningen är per definition allt som kommer från Bryssel av ondo.
Enligt opinionsundersökningar är inte längre Sjöstedts uppfattning riktmärket för den svenska opinionen. Det svenska folket har fått en mognare attityd gentemot EU. Allt är inte bra, men allt är inte heller åt fanders. Jag tror faktiskt att en stor majoritet av svenskarna skulle önska ett aktivare Sverige inom EU, och att det i grunden finns en tilltro till solidaritetstanken inom EU.
Också Grekland kanske skulle kunna få Sveriges stöd, om man så begär! Det är ingen svindlande tanke, tycker jag. Inte heller att den federala idén om ett ännu mer sammanfogat Europa är en omöjlighet.
Historien har visat oss vad ett nationalistiskt och protektionistiskt Europa kan leda till.
Låt oss inte vara så naiva att vi tror att just vår generation är vaccinerad mot ett sönderfallande Europa!
I Manila var det var två länder som hängde som hängde som åskmoln över diskussionerna; det ena landet var det lilla Grekland och risken att en kollaps skulle innebära en ytterligare nedgång i världsekonomin med allvarliga spridningseffekter samt den gigantiska jätten i öster, Kina.
Att Kina numera är fullt synlig i både Aten och Trollhättan har vi ju börjat vänja oss vid. Betänk då Kinas inflytande och påverkan i sitt närområde.
Själv medverkade jag på ett seminarium om ”ekonomisk tillväxt och mänskliga rättigheter”. En av höjdpunkterna var att återigen få träffa Mozes Mzila Ndlovu, som jag första gången träffade på ett ACP-möte i Papua Nya Guinea hösten 2008. Mugabe härjade då som värst och inflationen skenade på ett helt okontrollerat sätt. Jag minns att Mozes berättade om de vedermödor han och hans familj genomgick för att överhuvudtaget överleva och kunna få ett mål mat varje dag.
Idag är Mozes integrations- och försoningsminister i Zimbabwe. Jag hoppas att vi skall kunna inbjuda Mozes till en konferens i Bryssel i september om Zimbabwes framtid och hur världen skall kunna sätta stopp för Mugabes ständiga övergrepp mot sina egna medborgare.
Greklandskrisen en fråga om ansvar och förtroende
Ända sedan skuldkrisen på allvar drabbade Europa har media varje vecka fyllts av domedagsprofetior. Hade dessa slagit in skulle redan Grekland ha lämnat euron och Tyskland förbereda sig för att återintroducera D-marken.
Men detta har som bekant inte inträffat. Förvisso är problemen stora, även efter besluten i Aten den senaste veckan. Men viljan bland Europas ledare att EU och euron skall klara igenom stormen har hittills trots viss tövan och tveksamhet banat väg för nya stödpaket. Osäkerheten vad som kan hända om man lämnar Grekland därhän är för stor, och Greklands problem kan skapa en finansiell härdsmälta om de sprider sig, som Deutsche Banks Josef Ackermann uttryckte saken i veckan.
På söndag beviljas ett nytt stödpaket till Grekland, eftersom de politiska besluten i Aten nu är fattade. Må det politiska ledarskapet – också oppositionen i Grekland – förstå att ta sitt ansvar i denna svåra situation. Så har det hittills inte varit, vilket varit till förfång inför möjligheten att få en bredare dialog med det grekiska folket. De våldsamma kravallerna och demonstrationerna sätter ju hela samhället i gungning. Jag har full förståelse för den oro som många greker just nu känner. I grunden handlar det ju faktiskt om Greklands överlevnad. Vi kan inte göra tyskar av grekerna, men om landet vill ha EU:s och andra länders stöd måste också medborgarna förstå sitt ansvar. Stenkastning och slagord som ”Vi betalar inte ” löser inte de grekiska problemen. Igår fanns en utmärkt artikel i DN om krisen i Baltikum och hur stora ekonomiska obalanser har kunnat hanteras utan grekiska inslag.
Min uppfattning är att EU och euron kommer att gå stärkt ur krisen. Den politiska integrationen inom i första hand euroområdet kommer ganska snabbt att finna nya former. En hel del är redan på gång. Och en sak är säker; de länder som inte vill vara med – bland annat de länder som idag står utanför europluspakten (UK, Tjeckien, Ungern och Sverige) – kommer man inte att truga. Utanförskapet och uppdelning i Europa kommer att bli tydligare och tydligare.
Kommissionens långtidsbudget: ömsom vin, ömsom vattenEU-kommissionen presentation av långtidsbudgeten (MFF – Multi-Annual Financial Framework) var som väntat ömsom vin, ömsom vatten - för få omprioriteringar, för räddhågset om jordbruk och regionalpolitik.
Men det finns också betydande framtidssatsningar inom forskning, innovation och infrastruktur.
Budgetens omfattning har redan kraftigt kritiserats, också de föreslagna nya finansieringsformerna. Omfattningen kan alltid diskuteras och så skall ju också ske nu i de kommande förhandlingarna. Själv tror jag att det vore bra om finansieringen av EU kan bli mer begriplig och öppen och därför vill vi tre folkpartister i EP närmare granska hur en ny modell kan se ut. Alltså inte nödvändigtvis mer pengar till EU, utan snarare bättre uppbördsmetoder.
Jag är väl medveten om sprängkraften i detta synsätt, men skall EU utvecklas i den riktning som vi inom FP önskar, ett starkare och mer aktivt Europa i viktiga globala frågor, måste vi också våga tänka utanför boxen. Den finansiella transaktionsskatten på EU-nivå tror jag inte alls på. Och på global nivå lär det bli svårt. Men jag måste samtidigt erkänna att det som hänt efter 9/11 vad gäller finansiella transaktioner och öppenhet under lång tid ansågs helt omöjligt. Saker kan förändras snabbt i en global värld.
Än finns det dysterkvistar om EU - men solidaritetstanken lever
Dyster blir jag, när jag läser några morgontidningar och finner att den ihärdige EU-kritikern Jonas Sjöstedt (V), framstår som någon form av sanningssägare. Jonas Sjöstedt har under hela sin politiska karriär haft som signum att i det närmaste idiotförklara allt vad EU står för. Han har givetvis all rätt att nagelfara de brister som finns inom EU. Allt är verkligen inte bra inom EU och dess institutioner. Det brukar också vi EU-vänner vara noga med att påpeka. Men Sjöstedts mål har alltid varit ett: Sverige skall lämna EU, och det vore bra för Europa och demokratin om EU – och euron – gick i graven. Med den grundinställningen är per definition allt som kommer från Bryssel av ondo.
Enligt opinionsundersökningar är inte längre Sjöstedts uppfattning riktmärket för den svenska opinionen. Det svenska folket har fått en mognare attityd gentemot EU. Allt är inte bra, men allt är inte heller åt fanders. Jag tror faktiskt att en stor majoritet av svenskarna skulle önska ett aktivare Sverige inom EU, och att det i grunden finns en tilltro till solidaritetstanken inom EU.
Också Grekland kanske skulle kunna få Sveriges stöd, om man så begär! Det är ingen svindlande tanke, tycker jag. Inte heller att den federala idén om ett ännu mer sammanfogat Europa är en omöjlighet.
Historien har visat oss vad ett nationalistiskt och protektionistiskt Europa kan leda till.
Låt oss inte vara så naiva att vi tror att just vår generation är vaccinerad mot ett sönderfallande Europa!
onsdag 6 april 2011
Bakgrunden till debatten om EU:s egna medel
Det finansieringssystem EU har idag har vuxit fram över tid men har idag stora problem. En reform behövs. Dagens system är onödigt krångligt och mycket svårt att få överblick över.
För den som vill veta mer om bakgrunden till debatten om egna medel till EU kommer här ett lästips: Harry Notenbooms sammanfattande översikt över hur finansieringssystemet utvecklats över tid - med en god analys av hur de problem vi har idag har uppstått.
För den som vill veta mer om bakgrunden till debatten om egna medel till EU kommer här ett lästips: Harry Notenbooms sammanfattande översikt över hur finansieringssystemet utvecklats över tid - med en god analys av hur de problem vi har idag har uppstått.
fredag 1 april 2011
Egna medel till EU, inte ny skattebörda
Vår artikel nyligen i Sydsvenskan där Marit Paulsen, Cecilia Wikström och jag utvecklade ett par tankar om egna medel till EU har väckt en del debattlystna till liv. Ett par punkter förtjänar att understrykas igen och igen eftersom debatten tycks haka upp sig bara på det vilseledande ordet "EU-skatt" som ibland slarvigt används, istället för att se till vad det egentligen är som diskuteras.
- Egna medel betyder inte mer pengar till EU. Vi stödjer den svenska riksdagens modell om budgettak, det vill säga att varje utgiftstökning ska motsvaras av en utgiftsminskning inom det givna budgettaket.
- Vi talar inte om att lägga till en ny skattebörda. Det handlar inte om någon slags inkomstskatt från medborgarna. Det som diskuteras är till exempel en del av momsen, vilken redan idag går till EU:s budget - men som skulle kunna göra det på ett mer direkt, transparent och krångelfritt vis.
- Det handlar inte om mer överstatlighet. Sverige har vetorätt över budgeten och så kommer det att förbli även om t.ex. avgifter från handel med utsläppsrättigheter skulle gå direkt in i EU-budgeten istället för via medlemsstaterna.
Varför kunde detta vara bra?
- Det finns avgifter som det är enklare och effektivare att vi tar in gemensamt på europeisk nivå, t.ex. avgifter på handeln med utsläppsrätter.
- Att skifta viss del av EU:s finansiering från dagens krångelsystem skulle ge bättre kontroll över pengarna och en ökad transparens.
- Bättre transparens ger också tydligare ansvarsskyldighet hos dem som beslutar om medlens användning.
- Då kan vi istället ägna mer tid åt de satsningar som behövs för att bygga ett Europa som kan möta framtidens utmaningar - istället för att debattera hur stora enskilda länders rabatter på medlemsavgifterna ska vara.
Läs mer på Cecilas blogg
- Egna medel betyder inte mer pengar till EU. Vi stödjer den svenska riksdagens modell om budgettak, det vill säga att varje utgiftstökning ska motsvaras av en utgiftsminskning inom det givna budgettaket.
- Vi talar inte om att lägga till en ny skattebörda. Det handlar inte om någon slags inkomstskatt från medborgarna. Det som diskuteras är till exempel en del av momsen, vilken redan idag går till EU:s budget - men som skulle kunna göra det på ett mer direkt, transparent och krångelfritt vis.
- Det handlar inte om mer överstatlighet. Sverige har vetorätt över budgeten och så kommer det att förbli även om t.ex. avgifter från handel med utsläppsrättigheter skulle gå direkt in i EU-budgeten istället för via medlemsstaterna.
Varför kunde detta vara bra?
- Det finns avgifter som det är enklare och effektivare att vi tar in gemensamt på europeisk nivå, t.ex. avgifter på handeln med utsläppsrätter.
- Att skifta viss del av EU:s finansiering från dagens krångelsystem skulle ge bättre kontroll över pengarna och en ökad transparens.
- Bättre transparens ger också tydligare ansvarsskyldighet hos dem som beslutar om medlens användning.
- Då kan vi istället ägna mer tid åt de satsningar som behövs för att bygga ett Europa som kan möta framtidens utmaningar - istället för att debattera hur stora enskilda länders rabatter på medlemsavgifterna ska vara.
Läs mer på Cecilas blogg
måndag 28 mars 2011
Egna medel till EU ger tydligare ansvar
EU:s finansiering är idag mycket oklar. Budgeten utgörs av medlemsländernas inbetalningar: en avgift baserad på landets bruttonationalinkomst, intäkter från tullar samt 0,3 procent av momsen. Olika medlemsländer har sedan olika rabatter, och ibland rabatt på rabatten.
EU-kommissionen studerar nu vilka möjligheter som finns för EU att i högre grad direkt ta in egna inkomster. Förslagen handlar exempelvis om att låta en del av momsen gå direkt till EU, om möjligheten att ta in intäkter från handel med utsläppsrätter, beskattning av flygbranschen samt moms på finansiella tjänster och bonusar. Men det är viktigt att slå fast att egna medel inte nödvändigtvis betyder mer pengar till EU.
Att ge EU ökade egna resurser skulle tvinga institutionerna att visa medborgarna var man vill öka beskattningen eller vilka utgifter man vill minska. På samma sätt som den som lånar pengar till en investering eller ett projekt är mer försiktig än den som får bidrag, menar vi att EU-parlamentarikers ekonomiska ansvarstagande skulle bli tydligare om pengarna kom direkt från våra medborgare och företag istället för från anonyma statsbudgetar.
Om detta skrev Marit Paulsen, Cecilia Wikström och jag i dagens Sydsvenskan.
Se även Cecilias blogg om detta.
EU-kommissionen studerar nu vilka möjligheter som finns för EU att i högre grad direkt ta in egna inkomster. Förslagen handlar exempelvis om att låta en del av momsen gå direkt till EU, om möjligheten att ta in intäkter från handel med utsläppsrätter, beskattning av flygbranschen samt moms på finansiella tjänster och bonusar. Men det är viktigt att slå fast att egna medel inte nödvändigtvis betyder mer pengar till EU.
Att ge EU ökade egna resurser skulle tvinga institutionerna att visa medborgarna var man vill öka beskattningen eller vilka utgifter man vill minska. På samma sätt som den som lånar pengar till en investering eller ett projekt är mer försiktig än den som får bidrag, menar vi att EU-parlamentarikers ekonomiska ansvarstagande skulle bli tydligare om pengarna kom direkt från våra medborgare och företag istället för från anonyma statsbudgetar.
Om detta skrev Marit Paulsen, Cecilia Wikström och jag i dagens Sydsvenskan.
Se även Cecilias blogg om detta.
måndag 7 mars 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)