Het debatt om Zimbabwe och HBTQ-rättigheter i Afrika

Under mina år som ledamot av AVS-EU församlingen har jag särskilt intresserat mig för Zimbabwe. Jag gav mig in i politiken under sent 1960-tal på grund av apartheid-systemet i Sydafrika, och har sedan 2006 suttit i AVS-EU församlingen. EU behöver Afrika mer än Afrika behöver EU, och det har varit värdefullt att få ta del av mina afrikanska kollegors åsikter om dagens afrikanska despoter.

 

Presidenten Robert Mugabe fyllde nyligen 90 år och sitter på all makt i landet. EU och USA har sedan länge haft ekonomiska och politiska sanktioner mot landet och dess ledare, men för en månad sedan valde EU:s utrikesministrar att lätta på dessa sanktioner. Kvar finns sanktioner mot president Mugabe, hans fru, landets militärära industri samt vapenembargot.

 

Idag ordnade jag och Arthur Gwagwa, från Zimbabwe Human Rights NGO Forum, en organisation som försöker stärka civilsamhället i Zimbabwe. Att normalisera förhållandet till Zimbabwe kan vara ett steg i rätt riktning, men alla de som lidit och fortfarande lider under regimens får inte glömmas bort. Den 31 juli förra året hölls val i Zimbabwe och de afrikanska organisationer som släppet in för att observera valet har inte gett en entydig bild. Klart är att våldet, men också transparensen, uteblev.

 

Arthur Gwagwa från Zimbabwe Human Rights NGO Forum och jag ledde dagens lunchmöte.

Makhosini Hlongwane som företräder det styrande Zanu-PF partiet är en ung och ambitiös politiker jag lärt känna under åren. han var stark kritisk till att organisationer som finansierades av Europeiska länder och stödprogram uttalade sig kritiskt om situationen i Zimbabwe. Han hävdade att de var tvungna att kritisera regeringen för att få finansiering. Mot den bakgrunden kan vi först de svårigheter civilsamhället i Zimbabwe har att göra sin röst hörd. Däremot var både han och hans kolleger från Zimbabwe besvikna på att den här diskussionen inte fördes på hemmaplan.

 

Jag kan hålla med om att en bredare debatt behövs på plats, men ibland kan det vara nödvändigt att lyfta diskussionen till en oberoende plats med fler parter. På lunchmötet fanns delegationer från Botswana, Kenya, Uganda, Liberia, Nigeria och Sydafrika representerade. En viktig fråga för alla var att inte bli förbisedda som parlamentariker. De hade erfarenhet av att organisationer gick direkt till presidenten eller inte tog dem seriöst på andra sätt, och här kunde vi dela erfarenheter om att våga ta debatter man inte är inbjuden till och att hålla sin dörr öppen för allmänheten.

 

Betydligt mer infekterad blev diskussionen om minoriteters rättigheter, och då främst HBTQ-personers rättigheter i Afrika. Kollegerna var upprörda över att vice ordförande av församlingen, Louis Michel, hade kritiserat Ugandas nya lag som kriminaliserar homosexualitet. De ansåg att de representerade folk som ville ha sådana här lagar, och att det var orättvist att kritisera Afrikanska länder när bl.a. USA har lika restriktiva lagar. Debatten var het men respektfull, och vi avslutade med vänliga

Nästa 30 kolleger kom till lunchmötet om Zimbabawe för att diskutera landets framtida roll i regionen.

Valet i Zimbabwe närmar sig

Det är en stor besvikelse att ingen delegation från ACP-EU (den gemensamma parlamentariska församlingen mellan Afrika, Västindien, Stillahavsöarna och EU) har fått möjlighet att vara på plats under valet i Zimbabwe under nästa vecka. Journalister i landet rapporterar redan om bristfällig registrering, hot om våld och den överhängande risken för fusk på valdagen.

Många har fortfarande starka minnen från det våldsamma valet 2008. Vi har tyvärr lite anledning att hoppas på ett fritt och demokratiskt val denna gång heller, inte så länge den enväldige Mugabe sitter vid makten.

Jag har arbetat för att ACP-EU skulle få skicka en delegation till Zimbabwe ur syfte att observera valet på plats. Kollegorna från Zimbabwe lovade under ett möte tidigare i våras att en delegation skulle få tillträde till landet. Detta påminde jag om under det regionala mötet med ACP-EU i Nigera förra veckan. Tyvärr verkar det som att Mugabe har satt käppar i hjulet, och det är tråkigt att behöva meddela att ingen från ACP-EU är på plats.

Positivt är dock att en delegation från Afrikanska Unionen är närvarande, ledd av Nigerias president Goodluck Jonathan.

Jag hoppas att mina och andras farhågor om ett odemokratiskt val i Zimbabwe inte förverkligas. Just nu ser det tyvärr dystert ut.

Med särskilt intresse följer jag Moses Zvilas valkampanj.

Moses träffade jag första gången 2007 i Papua på ACP-EU möte. Då var han i opposition (MDC) och intensivt kritiserande Mugabe. Idag är Moses Försoningsminister, men fortfarande lika oförsonlig i sin kritik mot Mugabes diktatoriska styre av landet. Trots att han är minister utsätts Moses för trakasserier, våld och han har även arresterats.

Min kollega, Catherine Baerder, har dragit igång en insamlingskampanj för att stödja Moses och hans sansade, anständiga kolleger i deras valarbete. En kopieringsmaskin som går på solceller är Moses önskemål för att varhelst i Zimbabwe kunna trycka flygblad.

EU behöver göra mer för att säkra demokratins utveckling i Afrika

Diskussionerna i Abuja har fortgått. Samtidigt med vårt ACP/EU-möte möts afrikanska ledare för att behandla frågor om Västafrikas ekonomi och hur finna ytterligare åtgärder mot utbredningen av Hiv-aids.


Den längsta debatten under vårt möte, där åsikterna bröts mot varandra, var befolkningsökningen och demografins utmaningar. I länder som Nigeria är befolkningsutvecklingen inte hållbar, men att hitta åtgärder som har brett folkligt stöd är däremot givetvis mycket svårt.

Det handlar bland annat om traditioner, om religion och om vilka villkor livet på den afrikanska landsbygden kräver.

I Niger är fertiliteten 7,2 barn per kvinna, en årlig befolkningsökning på 3 procent.

Själv talade jag om vikten av utbildning, särskilt för kvinnor, och nämnde den enormt modiga unga flickan från Pakistan, Malala. En elvaåring, skjuten i huvudet av talibaner, som fick akut vård i Storbritannien och idag(fjorton år)lever med sin familj i Birmingham.

Hon vägrar ge vika och framträdde i FN nyligen och höll ett anförande hyllat världen över.

Diskussionen visade med all tydlighet hur känsligt detta ämne är. Jag nämnde vikten att män världen över har ett stort ansvar för att bryta en utveckling, där kvinnors egen vilja att styra sina liv begränsas eller i många fall inte alls är möjligt.

Vanligtvis består en dag av dessa regionala möten med studiebesök på projekt finansierat av EU ute på landsbygden. Detta var inte möjligt beroende på att aktuella projekt att besöka ligger i de oroliga norra delarna av Nigeria.

Istället informerades vi om vad Nigeria gör för att komma åt den utbredda korruptionen, ledd av en statlig myndighet med ett väl utvecklat datasystem, där man under tio år hittat 1 miljard US $ genom korruption och kriminalitet. Varje dag stjäls 400 000 tunnor olja i Nigeria enligt en artikel i den nigerianska tidningen The Nation, obegripligt stora summor som försvinner ur statens ägo.

Hos Nigerias Valkommission fick vi höra de stora ansträngningar som görs för att genomföra fredliga, fria, rättvisa och trovärdiga val.

Jag tror man kan säga att Nigeria verkligen försöker finna ett system som gör valen säkrare, men utmaningarna är många. I ett land av Nigerias storlek ställs speciella krav för att få ett öppet och trovärdigt system, där man vet vem som röstar och att rösträkningen sker på ett transparent och pålitligt sätt.

Även om det är svårt att jämföra men också länder som USA (Bush/Gore) och Sverige (Örebro, Västra Götaland) har som bekant haft problem med valen de senaste åren.

EU behöver göra mer för att säkra demokratins utveckling i Afrika. Snart har Zimbabwe val, den 31 juli, där den åldrige diktatorn, president Mugabe, förvägrat att låta valobservatörer utanför Afrika, granska valen. Vi vet hur riggade och våldsamma valen i Zimbabwe tidigare varit, så det finns tyvärr stor anledning att vara pessimistisk. Jag hoppas att jag har fel!

EU ska inte köpa blodsdiamanter

Jag har länge engagerat mig för utvecklingen i Zimbabwe, senast genom ett seminarium med mina afrikanska kolleger i AVS-församlingen. I veckan hölls det första mötet för Europaparlamentets arbetsgrupp för ett demokratiskt Zimbabwe. Ordförande för gruppen är den brittiske parlamentarikerna Geoffrey Van Odren och av medlemmarna var det många bekanta ansikten. Modia kvinnor från Zimbabwes exilbefolkning berättade om utvecklingen i landet.


Det är viktigt att just nu sätta extra fokus på landet. Under året kommer medborgarna dels folkomrösta om en ny konstitution, och dels rösta fram en ny president. Detta är en stor förändring för ett land som haft samma president, den diktatoriske Robert Mugabe, sedan 1980.

Zimbabwe är rikt på naturresurser, inte minst på diamanter. Det är uppskattat att 30 procent av världens produktion finns i Zimbabwe. Men förhållandena i gruvorna är fruktansvärda. Militären tvingar civilbefolkning till slaveri och avrättningar är vanligt. Zimbabwe är medlem av den så kallade Kimberley-processen som verkar för förbud mot blodsdiamanter och 2009 att stoppades handeln med diamanter från Zimbabwe på grund av brott mot de mänskliga rättigheterna.

Men nu insisterar vissa EU land, främst Belgien, på att förbjudna diamanter trots allt ska släppas ut på världsmarknaden. Detta är fruktansvärt och vi i Europaparlamentet måste visa EU:s ministerråd att sanktionerna måste vara kvar tills brotten mot mänskliga rättigheter upphör. EU handlar inte med blodsdiamanter!



Delar av arbetsgruppen och inbjudna talare från, med vår ordförande i mitten.



Lunchdebatt om Zimbabwe

I går hade jag privilegiet att vara moderator för en lunchdiskussion om nästa års folkomröstning och val i Zimbabwe. Arthur Gwagwa och Tor-Hugne Olsen från Zimbabwe Human Rights NGO Forum har ordnat liknande debatter under flera år och det är en välkommen programpunkt. 

Ett trettiotal parlamentariker och människorättsaktivister från Zimbabwe och grannländerna var på plats för att diskutera betydelsen av den nya konstitutionen och deras förhoppningar om en rättvis och fredlig valprocess. 

Flera nämnde det våldsamma valet 2008 som ett orosmoln och Edwin Banda, parlamentariker från Malawi, kastade in brandfacklan genom att säga att afrikanska stater är våldsamma och att politiska institutioner, speciellt polisen, aktivt måste ta avstånd från allt våld. Vi höll alla med om att det är lätt att hamna i en olycklig cirkel, ett våldsamma val leder ofta till att man måste hålla kvar makten med våld. 

Att makten kan skiftas fredligt och enligt reglerna är en effektiv lösning på problemet. Om en president använder våld eller fusk för att hålla sig kvar vid makten undermineras ämbetets och hela statens legitimitet. Edwin Banda berättade att när Malawis president Bingu wa Mutharika plötslig dog tidigare i år var de alla säkra på att allt skulle falla sönder och han skulle vara tvungen att lämna landet. Men så blev det inte. Vicepresidenten tog över och Malawi ses nu som en föregångare i regionen. 

Omvärldens, och speciellt EU:s och USA:s roll är alltid känslig. Därför är det viktigt med dessa möten där Afrikanska Unionen och grannländerna kan ta det största ansvaret. Jag påpekade dock att jag alltid arbetat för alla människors lika rätt till frihet. För enligt mig exporterar västvärlden inte färdiga demokratiska lösningar, om vi exporterar något så är det frihet!

Här är jag och från vänster, Tor-Hugne Olsen och Arthur Gwagwa från Zimbabwe Human Rights NGO Forum. 

Vad är ett Zimbabwe utan Mugabe?

Zimbabwes 88-åriga president Robert Mugabe rapporteras vara svårt sjuk. Nyheter som detta har nått oss förut men det får oss återigen att undra vad som händer med landet när Mugabe faktiskt försvinner ur bilden.

Presidentens parti Zanu PF må inneha makten i landet men det är genom en instabil koalition med oppositionsledaren Morgan Tsvangirai och hans parti MDC. Regeringsbildningen är en framhastad lösning efter det våldsamma valet 2008 och har lämnat en del förövrigt att önska.

Ända sedan Mugabe ledde landet till självständighet 1980 har allt kretsat kring honom och Zimbabwe har befunnit sig i ett politiskt och fram för allt ekonomiskt vakuum. Efter 32 år vid makten och med en redan diger textsamling att lämna till historieberättarna borde Mugabe kunna kliva åt sidan - oavsett hans hälsotillstånd.

Nu säger talesmän för MDC att Mugabes frånvaro har lamslagit regeringsarbetet och detta är oroväckande. Zimbabwe behöver en chans att hitta en politisk identitet som inte är synonymt med Mugabe själv.

Slut i Lusaka - media och Zimbabwe men också Ban Ki-Moon och Kopparkulorna

Media och Jordbruk

Den sista dagen i Zambia handlade om pressfrihet och mediasituationen i södra Afrika. En intressant kartläggning presenterades om hur situationen i stort förbättrats, även om problem självklart finns - för övrigt precis som i Europa. Själv tog jag upp de sociala mediernas roll vid den arabiska våren och ville också höra mer om den nya informationslagstiftningen i Sydafrika, som ju är så kritiserad. Uttalanden har gått så långt som att tala om en återgång till tiden före 1994. Pressen stryps av regeringen.

Denna bild höll inte Levison Kabwato från Namibia med om. Oron finns där men skall inte överdrivas.

Men han delade min uppfattning om de sociala mediernas viktiga roll i ett öppet, demokratiskt samhälle. Flera kolleger ifrågasatte den allmänt välvilliga attityden gentemot de nya medierna, flera menade att det förekom mycket skräp och många osanningar på nätet som snarare försvagade demokratins ställning.

Vi diskuterade också jordbruksfrågor, varvid framkom att Zambia numera har ett överskott vad gäller produktion av mat och faktiskt exporterar livsmedel till grannländerna.

Zimbabwe

Den sista punkten på ACP-EU:s regionala möte i Lusaka hade jag initierat, eftersom jag ville höra mer om hur situationen är i grannlandet Zimbabwe.

Fortfarande håller den nya grundlagen på att skrivas. Arbetet skulle ha avslutats i höstas, men endast fem kapitel är klara, 21 kapitel återstår. President Mugabe försöker få val till stånd tidigare än planerat för att som någon uttryckte det: för att kunna dö i ämbetet! Nu verkar detta inte kunna ske, eftersom en ny grundlag skall vara på plats dessförinnan och en folkomröstning om grundlagen därefter genomföras.

Det är detta som statueras i avtalet Global Political Agreement efter de våldsamma valen 2008.

Det verkar som framsteg sker. Zambias nyvalde president Sata har visat sig vara villig att ta på sig en större roll för att få slut på den för regionen så osäkra situationen.

Vi i ACP-EU, vår foersamling, är också nu beredda att sända en delegation till Zimbabwe för att undersöka förhållandena och se om EU:s sanktioner kan lyftas.

Lättnader i sanktionsprogrammet skedde för en vecka sedan, något som jag känner stor tveksamhet inför. Meningarna var också delade under mötet om detta var rätt eller inte.

Ban Ki-Moon Dag Hammarskjöld

Dagen avslutades med ett besök på Zambias Parlament, som dagen till ära gästades av FN:s generalsekreterare, Ban Ki-Moon. Han höll ett välformulerat anförande där han både hyllade Zambias landslag för segern i Afrikanska Mästerskapet och påminde om att hans företrädare, Dag Hammarskjöld, dog i flygkrasch i Ndola (nuvarande Zambia) i september 1961.

Kopparkulorna

Slutligen: på vårt hotell har Kopparkulorna bott, fotbollshjältarna. Jag fick möjlighet att gratulera den hyllade tränaren, fransmannen, Herve Renard. Och på gatan införskaffa en fotbollströja.

En intressant och givande vecka går mot sitt slut.

Nu väntar Malmö och FP:s årsmöte på söndag.

Klarar Zimbabwe det demokratiska lackmustestet?

Tidigare i höst under ett seminarium jag organiserade i Europaparlamentet, konstaterades att demokratin i Zimbabwe ännu är långt från säkrad. Läs gärna min artikel om detta på internationella demokratidagen.

Nu gick Morgan Tsvangirai, tidigare oppositionsledare och numera del i den regering som blev till efter en mycket tveksam maktdelningsprocess, ut med en kovändning i frågan om homosexuellas rättigheter. Läs genom att klicka här.

Lika rättigheter och respekt för homosexuellas lika och absoluta människovärde är ett av lackmustesten för en liberal, modern, politik med de mänskliga rättigheterna som bas. Särskilt i Afrika är statistiken högst luguber. Hatbrott är fortfarande legio, vi minns särskilt hatkampanjen i Uganda nyligen. Då är det glädjande med Tsvangirais utspel som kanske är en första antydan om en ny riktning.

Men faktum kvarstår: Zimbabwe har ännu långt att gå på vägen mot demokrati och mänskliga rättigheter.

Om demokrati och Zimbabwe - Let Freedom Ring! Låt frihetsklockor klämta

Idag organiserade jag och Zimbabwe Europe Network ett seminarium i Europaparlamentet. Temat var "Demokrati i Zimbabwe - utvärdering tre år efter maktuppgörelsen".


Huvudtalare var Zimbabwes minister för "National Healing and Reconciliation", Moses Mzila Ndlovu som jag känner sedan tidigare. Han hör till partiet MDC-N. Han talade bland annat öppenhjärtigt och personligt om de trakasserier han själv råkat ut för - under sin tid som minister! - från myndigheternas sida. Den koloniala bakgrunden, problemet med långvarigt odemokratiskt styre och det faktum att oerhört grova förbrytelser inte granskats och förövare ställts till svars togs upp. Samtidigt påpekade han också det nya i att man nu ändå kunde sitta runt bordet, företrädare från olika partier - som zimbabwier. Detta ansåg han ändå var ett litet tecken på framsteg.


Därefter följde en serie talare, främst representanter från civilsamhället. En första panel talade om val och demokrati i Zimbabwe generellt. Problem som togs upp var det politiska våldet, bristfälliga valobservationer och problem i valorganisationen, exempelvis med fastställande av röstlängder. En fråga som ställdes flera gånger var: är Zimbabwe redo för demokratiska val? Dessutom togs frågan om en reviderad konstitution upp - men det slogs fast att även om en ny konstitution antas krävs mer för att säkra en demokrati. Inte minst modiga och principfasta demokrater.

Seminariets andra del bestod av en djupdykning i det specifika fallet om Zimbabwes diamantindustri och frågan om hur naturresurserna kan användas korrekt, effektivt och utan att mänskliga rättigheter kommer i kläm. Bland talarna fanns Farai Muguwe som varit mycket aktiv i turerna kring Kimberleyprocessen. Även min kollega från De Gröna, Judith Sargentini, gjorde passionerade inlägg.

Det hela blev ett mycket lyckat och intressant evenemang. Många perspektiv och argument fördes fram i en rik debatt. Jag tror vi alla fick med oss något nytt att fundera över från mötet.

Som Martin Luther King sa i sitt berömda tal: låt frihetens klockor klämta!

Let freedom ring!

Och än finns det frihetsklockor som behöver ringas i, på flera ställen runt världen. Eritrea, Zimbabwe, Vitryssland är bara några exempel.

Läs för övrigt gärna debattartikeln jag skrev häromdagen om demokratin i Zimbabwe.

Kina, Grekland och tron på ett EU som går stärkt ur krisen

Efter några dagar på Liberala Internationalens kongress i Manila på Filippinerna har det varit intensiva veckor i skuggan av krisen i Grekland.

I Manila var det var två länder som hängde som hängde som åskmoln över diskussionerna; det ena landet var det lilla Grekland och risken att en kollaps skulle innebära en ytterligare nedgång i världsekonomin med allvarliga spridningseffekter samt den gigantiska jätten i öster, Kina.

Att Kina numera är fullt synlig i både Aten och Trollhättan har vi ju börjat vänja oss vid. Betänk då Kinas inflytande och påverkan i sitt närområde.

Själv medverkade jag på ett seminarium om ”ekonomisk tillväxt och mänskliga rättigheter”. En av höjdpunkterna var att återigen få träffa Mozes Mzila Ndlovu, som jag första gången träffade på ett ACP-möte i Papua Nya Guinea hösten 2008. Mugabe härjade då som värst och inflationen skenade på ett helt okontrollerat sätt. Jag minns att Mozes berättade om de vedermödor han och hans familj genomgick för att överhuvudtaget överleva och kunna få ett mål mat varje dag.

Idag är Mozes integrations- och försoningsminister i Zimbabwe. Jag hoppas att vi skall kunna inbjuda Mozes till en konferens i Bryssel i september om Zimbabwes framtid och hur världen skall kunna sätta stopp för Mugabes ständiga övergrepp mot sina egna medborgare.

Greklandskrisen en fråga om ansvar och förtroende
Ända sedan skuldkrisen på allvar drabbade Europa har media varje vecka fyllts av domedagsprofetior. Hade dessa slagit in skulle redan Grekland ha lämnat euron och Tyskland förbereda sig för att återintroducera D-marken.

Men detta har som bekant inte inträffat. Förvisso är problemen stora, även efter besluten i Aten den senaste veckan. Men viljan bland Europas ledare att EU och euron skall klara igenom stormen har hittills trots viss tövan och tveksamhet banat väg för nya stödpaket. Osäkerheten vad som kan hända om man lämnar Grekland därhän är för stor, och Greklands problem kan skapa en finansiell härdsmälta om de sprider sig, som Deutsche Banks Josef Ackermann uttryckte saken i veckan.

På söndag beviljas ett nytt stödpaket till Grekland, eftersom de politiska besluten i Aten nu är fattade. Må det politiska ledarskapet – också oppositionen i Grekland – förstå att ta sitt ansvar i denna svåra situation. Så har det hittills inte varit, vilket varit till förfång inför möjligheten att få en bredare dialog med det grekiska folket. De våldsamma kravallerna och demonstrationerna sätter ju hela samhället i gungning. Jag har full förståelse för den oro som många greker just nu känner. I grunden handlar det ju faktiskt om Greklands överlevnad. Vi kan inte göra tyskar av grekerna, men om landet vill ha EU:s och andra länders stöd måste också medborgarna förstå sitt ansvar. Stenkastning och slagord som ”Vi betalar inte ” löser inte de grekiska problemen. Igår fanns en utmärkt artikel i DN om krisen i Baltikum och hur stora ekonomiska obalanser har kunnat hanteras utan grekiska inslag.

Min uppfattning är att EU och euron kommer att gå stärkt ur krisen. Den politiska integrationen inom i första hand euroområdet kommer ganska snabbt att finna nya former. En hel del är redan på gång. Och en sak är säker; de länder som inte vill vara med – bland annat de länder som idag står utanför europluspakten (UK, Tjeckien, Ungern och Sverige) – kommer man inte att truga. Utanförskapet och uppdelning i Europa kommer att bli tydligare och tydligare.

Kommissionens långtidsbudget: ömsom vin, ömsom vattenEU-kommissionen presentation av långtidsbudgeten (MFF – Multi-Annual Financial Framework) var som väntat ömsom vin, ömsom vatten - för få omprioriteringar, för räddhågset om jordbruk och regionalpolitik.

Men det finns också betydande framtidssatsningar inom forskning, innovation och infrastruktur.

Budgetens omfattning har redan kraftigt kritiserats, också de föreslagna nya finansieringsformerna. Omfattningen kan alltid diskuteras och så skall ju också ske nu i de kommande förhandlingarna. Själv tror jag att det vore bra om finansieringen av EU kan bli mer begriplig och öppen och därför vill vi tre folkpartister i EP närmare granska hur en ny modell kan se ut. Alltså inte nödvändigtvis mer pengar till EU, utan snarare bättre uppbördsmetoder.

Jag är väl medveten om sprängkraften i detta synsätt, men skall EU utvecklas i den riktning som vi inom FP önskar, ett starkare och mer aktivt Europa i viktiga globala frågor, måste vi också våga tänka utanför boxen. Den finansiella transaktionsskatten på EU-nivå tror jag inte alls på. Och på global nivå lär det bli svårt. Men jag måste samtidigt erkänna att det som hänt efter 9/11 vad gäller finansiella transaktioner och öppenhet under lång tid ansågs helt omöjligt. Saker kan förändras snabbt i en global värld.

Än finns det dysterkvistar om EU - men solidaritetstanken lever
Dyster blir jag, när jag läser några morgontidningar och finner att den ihärdige EU-kritikern Jonas Sjöstedt (V), framstår som någon form av sanningssägare. Jonas Sjöstedt har under hela sin politiska karriär haft som signum att i det närmaste idiotförklara allt vad EU står för. Han har givetvis all rätt att nagelfara de brister som finns inom EU. Allt är verkligen inte bra inom EU och dess institutioner. Det brukar också vi EU-vänner vara noga med att påpeka. Men Sjöstedts mål har alltid varit ett: Sverige skall lämna EU, och det vore bra för Europa och demokratin om EU – och euron – gick i graven. Med den grundinställningen är per definition allt som kommer från Bryssel av ondo.

Enligt opinionsundersökningar är inte längre Sjöstedts uppfattning riktmärket för den svenska opinionen. Det svenska folket har fått en mognare attityd gentemot EU. Allt är inte bra, men allt är inte heller åt fanders. Jag tror faktiskt att en stor majoritet av svenskarna skulle önska ett aktivare Sverige inom EU, och att det i grunden finns en tilltro till solidaritetstanken inom EU.

Också Grekland kanske skulle kunna få Sveriges stöd, om man så begär! Det är ingen svindlande tanke, tycker jag. Inte heller att den federala idén om ett ännu mer sammanfogat Europa är en omöjlighet.

Historien har visat oss vad ett nationalistiskt och protektionistiskt Europa kan leda till.

Låt oss inte vara så naiva att vi tror att just vår generation är vaccinerad mot ett sönderfallande Europa!