Grekland är på rätt väg

Tillsammans med några kolleger från Europaparlamentets utskott för inre marknad och konsumenträtt är jag några dagar i ett stekhett Aten för att se hur den grekiska ekonomin mår. I januari 2014 tar Grekland över som ordförande i Europeiska rådet och landet har fortsatt stora problem. Den ekonomiska obalansen och 60 procents ungdomsarbetslöshet är de största orosmolnen.

I förra veckan talades det mycket om ett tredje stödpaket till Grekland. I Tyskland förbereder man sig nu för val och finansministern Wolfgang Schäuble sade att Grekland kan behöva ytterligare ett stödlån för att komma på fötter. Kanslern Angela Merker har inte uttryckt sig på samma sätt och EU:s finanskommissionär Olli Rehn har snarare talat om omstrukturering av landets statsskuld. Ovissheten är förödande för den redan bräckliga ekonomin. Glädjande nog tyder opinionssiffror på att det grekiska folket fortsatt litar på EU och vill behålla euron. Stödet för euron i Grekland är den samma som i Tyskland.

Men det finns positiva tecken trots att Grekland upplever sitt 6e år i recession, märk att USA hade tre år i recession under de svåra åren på 1920- och 30- talen. Handelsbalansen förbättras, exporten ökar, importen minskar och konkurrenskraften ökar väsentligt. De hårda besparingarna har burit frukt. Turismen slår i år all rekord. Inkomsterna från turismen stiger i år från 15,5 miljoner euro till 17 miljoner euro. Då turism står för 15 procent av landets BNP är den ökningen mycket viktigt.

Dock är den offentliga administrationen svår att reformera. Dagens besvikelse var att lyssna på fackföreningsrörelsen som inte verkade ha förstått allvaret i situationen. De våldsamma demonstrationerna sågs som ett nödvändigt uttryck för den frustration grekerna känner. Något eget ansvar ville man inte kännas av, även om man talade om vikten av konsensus.

Grekland biträdande EU-minister och utskottets ordförande Malcolm Harbour.

Ett mer stimulerande möte var med landets biträdande minister för europafrågor, Dimitris Kourkoulas. Enligt honom är det värsta som nu kan hända en ny diskussion om ett Grexit, ett grekiskt utträde ur eurosamarbetet. Det skulle skapa politisk och social oro, och som i sin tur leder till osäkerhet bland investerarna. Det sista Grekland behöver är att hamna i ännu en neråtgående spiral.

Dagen avslutades i Pireus hamn, en av Europas största och den största hamnen i Medelhavet. Jag undrade över var hur man såg på Kinas ökande engagemang i hamnen genom det helägda kinesiska bolaget Casco som investerat miljarder i hamnen. Jag fick diffusa svar vilket möjligen antyder känsligheten i frågan.

Detta var bara första dagen av flera, men jag är nu övertygad om att Grekland på rätt väg. Framtiden ser fortfarande osäker ut men hittills har alla ekonomer som kraxat om Grexit haft fel och måhända viktigare, grekerna vill ha kvar euron trots alla uppoffringar. Enligt dem är alternativet än värre.

Jag och kollegerna i Pireus hamn.

Europa får inte splittras av krisen

Morgonens besked från det pågående toppmötet skapar många frågetecken. Den fördragsändring som Tyskland och Frankrike har drivit på för, och som sannolikt skulle vara nödvändig för möjlighet till automatiska sanktioner mot länder som missköter sig, tycks just nu inte kunna bli av. Storbritannien fortsätter att sätta stopp för en sådan utveckling. Istället siktar man på ett mellanstatligt, frivilligt avtal som framför allt kommer att gälla europlus-länderna.

Det finns tydliga risker med detta. Det första är att Europa delas i två - å ena sidan europlusländerna som går i en snabbare takt och som gör de starkare åtagandena vad gäller ordning och reda i finanserna, å andra sidan länderna som ställer sig på utsidan och blir passiva åskådare. Om detta sker blir det än viktigare att Sverige tar steget in i Europas kärna, i första hand genom att delta i europlus-pakten, men även genom att eftersträva att frivilligt ansluta sig till det mellanstatliga avtalet.

En annan risk med ett mellanstatligt avtal - och med att stå utanför det samarbetet - är att det sannolikt kommer att mejslas fram bakom stängda dörrar, medan en fördragsändring snarare sker i en mer inkluderande och transparent process, i form av ett konvent.

Visst kan också ett mellanstatligt avtal ge de lösningar som behövs för Europa. Budskapet från toppmötet är klart och tydligt: de flesta av Europas medlemsländer är beredda att kavla upp ärmarna och anta de hårda beslut och svåra reformer som krävs i en utmanande situation.

Den viktigaste reformen för att framtida kriser enklare ska kunna undvikas är att automatiska sanktioner kommer på plats. Vi har visserligen haft regelverket på plats sedan länge, men ingen har tagit dem på allvar. Därför är Europa i den situation vi har idag.

Det är också av största vikt att medlemsländerna, med deras nationella parlament, inte går runt Lissabonfördraget och att Europaparlamentet tillsammans med Rådet får en tydlig roll i krishanteringen!

Glädjens dag för Europa

Euroländernas ledare lyckades i natt nå en viktig och omfattande uppgörelse om vägen ur skuldkrisen i framför allt Grekland.

Från kontoret i Strasbourg följer vi bland annat Carl B Hamiltons (FP) och Jonas Sjöstedts (V) kommentarer om paketet.

- En glädjens dag för Europa, säger Carl B om att man nått denna överenskommelse. Han har helt rätt i detta (och börserna håller med) - vi vill inte att Europa ska krascha. Vi gläds med grekerna åt att vändningen nu förhoppningsvis kommer. Beslutet visar att Europa har kraft att agera när krisen står för dörren - och sällan har Angela Merkel sådan glöd som när hon säger att if the Euro fails, Europe fails. The Euro is much more than a currency.

Men lika dystert är det att höra Jonas Sjöstedt som alltjämt orkar vara så negativ och nationalistiskt historielös. Han verkar nästintill önska att Grekland och Europa går i kvav! Arbetarna protesterar i Grekland men Jonas Sjöstedt vänder dem ryggen.

Lösningen på krisen måste vara gemensam! I första steget europeisk men naturligtvis i förlängningen global. Europa rör oss alla.


Se gärna hela debatten mellan Jonas Sjöstedt och Carl B Hamilton här.

Euron lever och Sveriges utanförskap ökar!

Lundsbrunn gör mig glad
Förra helgen körde jag nästan 90 mil för att träffa några hundra härliga liberaler i Lundsbrunn vid foten av Kinnekulle (att lita på att SJ skulle kunna ta mig dit, vågade jag inte. SJ:s punktlighet helgen dessförinnan hade gjort mig misstänksam.)

Visst var jag trött när jag kom hem till Malmö på söndagskvällen. Men glädjen att möta så många entusiastiska EU-vänner blåste bort all trötthet. Och tänk så många euro-vänner som finns! Ibland känner jag mig något ensam i min envisa kamp för euron. Men så är det ju inte alls. Vi är många!

Euron lever!
Toppmötet i fredags skulle handla om energi. Av detta blev inte så mycket, vilket ju inte var så konstigt i dessa stormiga tider. Vid sidan av omvälvningarna i Arabvärlden - i första hand i Tunisien och Egypten - var euron och den ekonomiska krisen som vanligt ett huvudtema.

Något muntrare miner gick att finna bland de pressade EU-ledarna. Ljuspunkter för de skuldtyngda länderna har kunnat skönjas; både Spanien och Portugal har sålt statsobligationer till en lägre ränta än i januari. Särskilt Spanien har fattat en rad väsentliga beslut i rätt riktning för att lirka sig ur skuldkolossen. Från Portugal är beskeden motstridiga, ömsom vin, ömsom vatten. Också för Grekland lär förhandlingar vara på gång för en mer hållbar och varaktig lösning.

Så de som kraxat om eurons snara fall i snart ett års tid har hittills fått fel.

Sveriges blir alltmer utanför
I Davos upprepade både Sarkozy och Merkel sin absoluta vilja att klara av euron och de ekonomiska obalanserna.

Euron är Europa,
som de både sagt gång på gång.

I Sverige tycks det som om vare sig experter eller politiker verkar förstå deras övertygelse. Ett nytt bevis på viljan att visa "marknaden", andra tvehågsna och komma med konkreta förslag är den "Pakt för konkurrenskraft", som den tysk-franska axeln presenterade i fredags. Samordningen av euro-ländernas ekonomier och skatte-och finanspolitik tar genom detta förslag ytterligare ett steg framåt.

I EP håller vi just nu på det sk "economic governance-paketet" som handlar om att stärka Stabilitets- och tillväxtpakten. Känsliga och svåra förhandlingar pågår med stor intensitet. Nu skärper alltså de båda stora länderna i eurozonen ytterligare tonen. Avtal skall hållas och regler följas. "Ordnung muss sein", som tyskarna säger.

Här har vi från Sveriges sida extra stort intresse att stötta denna mer strikta budgetlinje. Vi vet ju alla skälen till vår kollaps på 90-talet, som genom disciplin kunde lyftas till dagens goda ekonomi.

En stor stridfråga är som vanligt var makten skall ligga. Merkel och Sarkozy vill att euroländerna skall sköta det hela utan alltför stor inblandning av EU-kommissionen och det gemensamma EU-regelverket. En kompromiss är att låta den permanente EU-ordföranden Van Rompuy ta ett ökande ansvar.

För oss liberaler - liksom för små länder - är det ett bekymmer att medlemsländerna försöker köra förbi kommissionen och parlamentet. Då blir det de stora som styr. Vi känner förvisso tidsproblemen med att samordna alla 27 medlemsländer. Men inte minst i dessa tider är det viktigt att Europa och EU hålls samman. Och då behövs en stark EU-kommission! Och ett parlament med inflytande.

Vad som än händer med det tysk-franska initiativet visar detta att vårt inflytande minskar. Att vi inte har euron kostar i inflytande. Nu borde det snart vara omöjligt att hävda motsatsen.

Det som vi i folkpartiet så tydligt sagt händer nu snart sagt varje dag.

Den monetära unionen blir i ökande grad också en finanspolitisk union. Integrationen går vidare - utan oss. Ibland är stegen myrstegssmå, ibland större - men ambitionen och riktningen är klar.

Irland får EU:s stöd

Klaus Regling
I veckan besökte jag tillsammans ALDE:s ledning Luxembourg. Vi fick bland annat träffa Klaus Regling, chefen för EFSF (European Financial Stability Facility), den EU-myndighet som har ansvaret för att pengamässigt bistå euro-länder i kris.

Allvarsord betecknade hans redovisning av tillståndet i Europa. Grekland och Irland var förstås huvudtemat. Regling var en av fäderna bakom Stabilitets- och tillväxtpakten, som enligt Regling påvisat brister som nu måste åtgärdas.

Regling nämns också som tänkbar ny ECB-chef.

Den allerstädes närvarande Jean-Claude Juncker
Än dystrare blev det när "Mr Euro himself" gav sin syn på EU:s och eurons ställning. Luxembourgs premiärminister, Jean-Claude Juncker, var inte nådig i sin kritik mot Tyskland och Frankrike i deras försök att försvaga insatserna för att stärka regelverket kring euron. Särskilt Merkel fick sig en släng av sleven. Den tyska förbundskanslerns göranden och låtanden under detta krisår har inte alltid varit särskilt välavvägda.

Se f ö dagens utmärkta ledare i DN.

Likaså tyckte Juncker att ministrarnas sätt att hantera EU-parlamentet och diskussionen kring nästa års budget förtjänar kritik. Det verkar som om Rådets ledamöter inte riktigt har förstått att Lissabonfördraget har förändrat beslutsbalansen inom EU och att parlamentet har fått mer att säga till om.
Inte svårt att hålla med Juncker.

Nu är jag själv tämligen optimistisk. Historien visar att efter någon vecka eller så kommer förhandlingarna igång igen. Och före jul har säkert en lösning kunnat hittas.

Vi träffade Juncker några timmar innan eurozonens möte i Bryssel. Redan då framkom övriga euroländers krav på en irländsk begäran av stödpengar. Smittorisken för ytterligare störningar är för stor, och listan av länder med bekymmer är tyngande.

Men Irlands stolthet säger i det längsta nej. Detta är inte svårt att förstå med tanke på Irlands förfärande historia. Att vara oberoende av andra länder är en bärande del av den irländska nationalkaraktären.

Idag söndag talar dock det mesta för att någon av typ av stöd till de irländska bankerna måste till, utformat på ett sätt som inte träder den irländska stoltheten allt för mycket förnär.

Låt oss inte glömma att Irland inte är Grekland. Irland har fört en alltför expansiv politik, dock inte fuskat med siffrorna.

Återigen kraxar en del om eurons upplösning. Precis som i våras kommer de att få fel!

Euron är inte problemet! Politikernas ovilja att följa givna spelregler och ovilja att vidta inhemska finanspolitiska anpassningar i tid är problemen.

Läs gärna Jan-Olof Bengtssons utmärkta ledare i Kvällsposten.

Slutligen: Heder åt statsministern som igår erbjöd Irland att Sverige kan ställa upp med lån om Dublin så önskar!