Militär insats i Syrien allt närmare

Allt fler är nu övertygade om att kemiska vapen har använts vid attacken utanför Damaskus. I ett kraftfullt uttalande sade USA:s utrikesminister John Kerry att förra veckans gasattack gick emot allt som vi anser moraliskt och att de skyldiga kommer att känns av konsekvenserna. Strax efter detta meddelade Vita husets talesperson Jay Carney att man inte längre tvivlar på att al-Assad regimen är skyldig. Med tanke på att Obama tidigare sagt att användning av kemiska vapen mot befolkningen kommer att vara en så kallad röd linje för USA, kan vi ana att en militär insats blir allt mer trolig. Förutom USA:s nya ton har även Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Turkiet visat att det finns nu en vilja att intervenera och få stopp på folkmordet.

Dessvärre kommer dessa insatser allt för sent. Över 100 000 personer har dött och miljontals är på flykt. Det politiska vakuumet har gett extrema grupper grannländerna fritt spelrum och islamisterna blir allt starkare. Inbördeskriget ökar oron i en redan instabil region. FN har under de senaste två åren nu visat hur svagt det är när hjälp verkligen behövs. Att låta länder som Kina och Ryssland blockera viktiga beslut är ett stort misslyckade.

EU måste gå från ord till handling när det gäller mänskliga rättigheter i Kina

Igår besökte den kände dissidenten Chen Guangcheng den liberala gruppen ALDE i Europaparlamentet.

Chen, som är blind och självlärd jurist specialiserad på mänskliga rättigheter, har suttit i fängelse i fyra år för att kritiserat den kinesiska regimen för ständiga övergrepp mot grundläggande mänskliga rättigheter. Chen hade gjort en anmälan mot staden Liniy i Shandong-provinsen för deras brutala sätt att genomföra enbarnspolitiken. Chen flydde till slut från sin husarrest till USA:s ambassad i Beijing och lever numera i USA. Chen har kvar sin familj i Kina, familjen trakasseras och förförljs av myndigheterna.

Cheng Guangcheng på ALDE:s gruppmöte igår

Chen Guangcheng har varit mycket aktiv framförallt gällande kvinnors och fattigas rättigheter. Han har fått Ramon Magsaysay-priset, kallat Asiens nobelpris, för sin kamp mot orättvisor.

Jag frågade om Chen tyckte EU gjorde tillräckligt för att påverka Kinas ledare. Han svarade mycket tydligt att Europa inte har gjort tillräckligt. Ord och handling måste alltid följas åt, och så är det inte, menade Chen.

Vid dialogen om mänskliga rättigheter mellan EU och Kina i september 2006 kom det fram att ca. 250 000 personer då var frihetsberövade i kinesiska arbetsläger, en process kallad "omskolning genom arbete". Enligt officiellt statistik från Kinas finns inte några politiska fångar. Beslut om frihetsberövning tas inte i domstol utan på lokal nivå av polismyndigheter och till och med minderåriga från 14 år kan omfattas av det administrativa frihetsberövandet. Att en sådan orättvisa kan förkomma är helt förfärligt.

EU har ett ansvar gentemot Kinas befolkning att sätta press på landet för att respektera grundläggande mänskliga rättigheter. Ökat samarbete, handel och utbyte är vägen fram, men vi får inte glömma denna viktiga fråga i dialogen med Kina. Från ord till handling!

Ett par slutsatser från Busan

Sydkorea ligger 8 timmar före Sverige i tiden och högnivåmötet här är redan avslutat, innan det ens är lunchdags hemmavid.

Vi kan vara försiktigt positiva: utvecklingen går ändå i rätt riktning. Samtidigt måste man slå fast att utvecklingstakten är alltför låg. För att fler länder ska lyftas ur fattigdomen måste bland annat utbildning sättas i fokus, som man kan lära av exemplet Sydkorea. Vi måste också satsa på infrastrukturen och på att involvera det privata näringslivet.

En annan nyckelfråga för global utveckling är Kinas deltagande. Kina är ju en paradox, samtidigt ett utvecklingsland och ytterst utvecklat land. Vilken roll kommer de att spela?

Mötets officiella slutsatser kan du läsa på arrangörernas hemsida.

Kina, Grekland och tron på ett EU som går stärkt ur krisen

Efter några dagar på Liberala Internationalens kongress i Manila på Filippinerna har det varit intensiva veckor i skuggan av krisen i Grekland.

I Manila var det var två länder som hängde som hängde som åskmoln över diskussionerna; det ena landet var det lilla Grekland och risken att en kollaps skulle innebära en ytterligare nedgång i världsekonomin med allvarliga spridningseffekter samt den gigantiska jätten i öster, Kina.

Att Kina numera är fullt synlig i både Aten och Trollhättan har vi ju börjat vänja oss vid. Betänk då Kinas inflytande och påverkan i sitt närområde.

Själv medverkade jag på ett seminarium om ”ekonomisk tillväxt och mänskliga rättigheter”. En av höjdpunkterna var att återigen få träffa Mozes Mzila Ndlovu, som jag första gången träffade på ett ACP-möte i Papua Nya Guinea hösten 2008. Mugabe härjade då som värst och inflationen skenade på ett helt okontrollerat sätt. Jag minns att Mozes berättade om de vedermödor han och hans familj genomgick för att överhuvudtaget överleva och kunna få ett mål mat varje dag.

Idag är Mozes integrations- och försoningsminister i Zimbabwe. Jag hoppas att vi skall kunna inbjuda Mozes till en konferens i Bryssel i september om Zimbabwes framtid och hur världen skall kunna sätta stopp för Mugabes ständiga övergrepp mot sina egna medborgare.

Greklandskrisen en fråga om ansvar och förtroende
Ända sedan skuldkrisen på allvar drabbade Europa har media varje vecka fyllts av domedagsprofetior. Hade dessa slagit in skulle redan Grekland ha lämnat euron och Tyskland förbereda sig för att återintroducera D-marken.

Men detta har som bekant inte inträffat. Förvisso är problemen stora, även efter besluten i Aten den senaste veckan. Men viljan bland Europas ledare att EU och euron skall klara igenom stormen har hittills trots viss tövan och tveksamhet banat väg för nya stödpaket. Osäkerheten vad som kan hända om man lämnar Grekland därhän är för stor, och Greklands problem kan skapa en finansiell härdsmälta om de sprider sig, som Deutsche Banks Josef Ackermann uttryckte saken i veckan.

På söndag beviljas ett nytt stödpaket till Grekland, eftersom de politiska besluten i Aten nu är fattade. Må det politiska ledarskapet – också oppositionen i Grekland – förstå att ta sitt ansvar i denna svåra situation. Så har det hittills inte varit, vilket varit till förfång inför möjligheten att få en bredare dialog med det grekiska folket. De våldsamma kravallerna och demonstrationerna sätter ju hela samhället i gungning. Jag har full förståelse för den oro som många greker just nu känner. I grunden handlar det ju faktiskt om Greklands överlevnad. Vi kan inte göra tyskar av grekerna, men om landet vill ha EU:s och andra länders stöd måste också medborgarna förstå sitt ansvar. Stenkastning och slagord som ”Vi betalar inte ” löser inte de grekiska problemen. Igår fanns en utmärkt artikel i DN om krisen i Baltikum och hur stora ekonomiska obalanser har kunnat hanteras utan grekiska inslag.

Min uppfattning är att EU och euron kommer att gå stärkt ur krisen. Den politiska integrationen inom i första hand euroområdet kommer ganska snabbt att finna nya former. En hel del är redan på gång. Och en sak är säker; de länder som inte vill vara med – bland annat de länder som idag står utanför europluspakten (UK, Tjeckien, Ungern och Sverige) – kommer man inte att truga. Utanförskapet och uppdelning i Europa kommer att bli tydligare och tydligare.

Kommissionens långtidsbudget: ömsom vin, ömsom vattenEU-kommissionen presentation av långtidsbudgeten (MFF – Multi-Annual Financial Framework) var som väntat ömsom vin, ömsom vatten - för få omprioriteringar, för räddhågset om jordbruk och regionalpolitik.

Men det finns också betydande framtidssatsningar inom forskning, innovation och infrastruktur.

Budgetens omfattning har redan kraftigt kritiserats, också de föreslagna nya finansieringsformerna. Omfattningen kan alltid diskuteras och så skall ju också ske nu i de kommande förhandlingarna. Själv tror jag att det vore bra om finansieringen av EU kan bli mer begriplig och öppen och därför vill vi tre folkpartister i EP närmare granska hur en ny modell kan se ut. Alltså inte nödvändigtvis mer pengar till EU, utan snarare bättre uppbördsmetoder.

Jag är väl medveten om sprängkraften i detta synsätt, men skall EU utvecklas i den riktning som vi inom FP önskar, ett starkare och mer aktivt Europa i viktiga globala frågor, måste vi också våga tänka utanför boxen. Den finansiella transaktionsskatten på EU-nivå tror jag inte alls på. Och på global nivå lär det bli svårt. Men jag måste samtidigt erkänna att det som hänt efter 9/11 vad gäller finansiella transaktioner och öppenhet under lång tid ansågs helt omöjligt. Saker kan förändras snabbt i en global värld.

Än finns det dysterkvistar om EU - men solidaritetstanken lever
Dyster blir jag, när jag läser några morgontidningar och finner att den ihärdige EU-kritikern Jonas Sjöstedt (V), framstår som någon form av sanningssägare. Jonas Sjöstedt har under hela sin politiska karriär haft som signum att i det närmaste idiotförklara allt vad EU står för. Han har givetvis all rätt att nagelfara de brister som finns inom EU. Allt är verkligen inte bra inom EU och dess institutioner. Det brukar också vi EU-vänner vara noga med att påpeka. Men Sjöstedts mål har alltid varit ett: Sverige skall lämna EU, och det vore bra för Europa och demokratin om EU – och euron – gick i graven. Med den grundinställningen är per definition allt som kommer från Bryssel av ondo.

Enligt opinionsundersökningar är inte längre Sjöstedts uppfattning riktmärket för den svenska opinionen. Det svenska folket har fått en mognare attityd gentemot EU. Allt är inte bra, men allt är inte heller åt fanders. Jag tror faktiskt att en stor majoritet av svenskarna skulle önska ett aktivare Sverige inom EU, och att det i grunden finns en tilltro till solidaritetstanken inom EU.

Också Grekland kanske skulle kunna få Sveriges stöd, om man så begär! Det är ingen svindlande tanke, tycker jag. Inte heller att den federala idén om ett ännu mer sammanfogat Europa är en omöjlighet.

Historien har visat oss vad ett nationalistiskt och protektionistiskt Europa kan leda till.

Låt oss inte vara så naiva att vi tror att just vår generation är vaccinerad mot ett sönderfallande Europa!

Grattis, Liu Xiaobo!

Jag gratulerar idag Liu Xiaobo till Nobels Fredspris. Ett utmärkt val av kommittén.

Xiaobo är en förkämpe för frihet och mänskliga rättigheter, har varit så sedan protesterna på Himmelska fridens torg för dryga tjugo år sedan. Idag sitter han fängslad för sitt engagemang i Charta 08, ett förslag till politisk reform.

Utnämningen ger också anledning att kommentera på en annan aktuell märkesdag, nämligen världsdagen för dödsstraffets avskaffande, nu på söndag.

Kina är världens ledande land vad gäller dödsstraff. Inte en statistik att vara stolt över. Exakta siffror är svåra att komma över eftersom regeringen är mycket förtegen om detta, men bedömare som t.ex. Amnesty International uppskattar det till ca 1700 avrättade under 2009. Det är fler än i samtliga andra världens länder tillsammans!

Fortfarande har hela 58 länder kvar dödsstraffet i både teori och praktik. Från USA till Nordkorea. Det är 58 för många. Dödsstraffet är ovärdigt och omänskligt. Dessutom har det inte någon påvisad brottsförebyggande effekt.

Kina skulle vinna på att byta ståndpunkt och öppna upp. Det gäller dödsstraffet, och det gäller attityden till människorättskämpar som Liu Xiaobo.

Mer att läsa här och här! Amnesty har också fler siffror och fakta om dödsstraffet.

Blandade känslor i Peking

Vill bedriva handel
Efter tre snabba dagar i Peking försöker jag samla intrycken, som är blandade. Vårt uppdrag i delegationen från EU-parlamentets tillfälliga Krisutskott har givetvis att göra med den ekonomiska och finansiella globala krisen.

För mig är det första gången i Kina. Och Peking ser ut som vilken mega-metropol som helst i världen. Nog visste jag att Kina förändrats, men som vanligt är det först när man med egna ögon får se vart utvecklingen tagit hän som man riktigt kan smälta intrycken.

Affärscentra efter affärscentra ligger utmed huvudgatorna, där alla lyxfabrikat finns representerade. Cyklarnas tid är förbi. Nu är det bilar och trafikproblem som gäller.

Det finns en framtidstro hos de styrande och hos "vanliga" kinser som verkar outtömlig. Världen står i kö för att träffa Kinas ledare. Just nu har en amerikansk delegation under ledning av utrikesminister Clinton och finansminister Geithner varit här i två dagar. Det andra mötet i det som kallas "Strategisk och Ekonomisk Dialog USA-Kina".

Även om de som vi träffar mestadels är från den ekonomiska sfären försöker de undvika att kommentera att Kina numera är en stormakt, som har dollarreserver motsvarande 2,4 biljoner, amerikanska triljoner - en ofattbart hög summa.

De höga kinesiska ledare vi träffat låter väldigt frihandelsvänliga och vill bedriva handel med ömsesidig respekt för olika länders särart. Just nu pressas Kina av USA, som vill att Kina skriver upp värdet på sin valuta, samtidigt som eurons sjunkande värde gör att de får problem i Europa, där Kina faktiskt har sin främsta exportmarknad.

Att det går bra för Europa är vitalt för de åtaganden som det kinesiska ledarskapet gjort i form av sociala förbättringar för de 1,4 miljarderna.

Men var finns tron på medborgarnas deltagande?
Vi vet att Kina är en i många avseenden grym enpartistat, som inte tolererar oliktänkande. Politiska regimkritiker kastas i fängelse eller tvingas fly ut ur landet. När jag reser frågan med representanter från Världsbanken svarar man undvikande. Det ingår inte i vårt uppdrag, menar man. Jag påminner mig ordet "stabilitet" från Göran Persson beramade resa till Kina på 90-talet.

Användandet av dödsstraff förtjänar stark kritik, och vi från Europa får inte nöja oss med att se Kina som enbart en värdefull handelspartner - för det är Kina förvisso - utan vi måste också resa frågor om fundamentala mänskliga rättigheter som yttrande-, press och religionsfrihet.

Money talks?
Allt kan inte köpas för pengar. Vi måste också framföra tydliga krav på ökad öppenhet och en demokratisk utveckling. Därför blev jag glad när jag här på kvällen träffade EU-parlamentets talman, Jerzey Buzek, som just mött sin kollega i Kinas Nationella Folkkongress och med honom tagit upp de stora bristerna vad gäller mänskliga rättigheter och de grundläggande principerna för ett rättssamhälle med fria oberoende domstolar.

Enorm växt - enorm fattigdom
Att minnas i detta hastigt utvecklande land är att närmare 500 miljoner kineser lever på ungefär 2,5 dollar per dag. Samtidigt byggs städerna ut i en takt som är osannolik. Ringvägarna runt Peking blir bara fler, bilförsäljningen ökar dramatiskt varje år och luftföroreningarna växer. Miljöproblemen är som vi vet enorma.

Vi mötte ett land, som dessutom var sårat efter det som hänt Köpenhamn. Kineserna anser sig orättmättigt ha fått bära skulden för att COP 15 inte blev den framgång världen hoppats på.

En stormakt som ännu inte riktigt vill inse detta och heller inte vill agera som en sådan på världsscenen.

Må den ökande välfärden bland annat i form av ökande utbildning och utbyte med omvärlden ge de miljontals kineserna möjlighet till demokrati och frihet. Det må kanske gå långsamt, men jag är övertygad om att i längden måste Kina demokratiseras för att kunna stabilt utvecklas.

SILC-seminarium och Partiråd
Imorgon återvänder jag för ett seminarium i Stockholm om utvecklingen i Öst- och Centraleuropa samt för Partiråd i Uppsala.