Avvaktande svensk respons till förslag om EU-åklagare

Det är beklagligt att justitieminister Beatrice Ask inte stödjer förslaget om en EU-åklagare för att skydda skattebetalarnas pengar från bedrägeri. Det är i min mening en utmärkt idé för att komma åt försnillandet av EU-medel.

EU-kommissionen föreslog nyligen upprättandet av en gemensam EU-åklagare ur syfte att övervaka och undersöka bedrägeri och fusk med utbetalningar av EU-medel. Fem miljarder euro av europeiska skattebetalares pengar betalas ut felaktigt varje år. Värst är landsbygdsprogrammen inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken.

Ansvarig kommissionär Vivianne Reding sa i veckan att om vi inte själva står upp för vår gemensamma budget kommer ingen annan att göra det heller.

En gemensamma EU-åklagare ger oss större möjligheter att undersöka och följa upp felaktiga betalningar som görs i medlemsländerna.

Jag tycker att det är tråkigt att den svenska regeringens första kommentar till detta viktiga förslag var avvaktande och rent av negativt. Enligt Beatrice Ask kan upprättandet av en EU-åklagare vara en grund för att senare ta över nationell kompetens.

Jag tror att de europeiska medborgarna är mer oroade över den stora summan bortfifflade pengar än huruvida en åklagare som arbetar för ordning i utbetalning av skattepengar sitter i Stockholm eller Bryssel.

EU:s långtidsbudget är äntligen klar

I förra veckan var experterna säkra på att en bättre långtidsbudget för EU:s budgetperiod år 2014 - 2020 var omöjligt. Förhandlingarna skulle bryta ihop om Europaparlamentet fortsatta ställa krav. De hade fel igen. Igår var uppgörelsen mellan förhandlare för EU:s stats- och regeringschefer och Europaparlamentets klar - och resultat är klart bättre.

Viktigast är flexibiliteten. Tack vara Europaparlamentets förhandlare franske Alain Lamassoure och tyske Reimer Böge kan de pengar som inte använts under de första fyra åren flyttas över och användas under de sista tre åren. Särskilt för program som rör ungdomsarbetslöshet, konkurrenskraft och forskning är det mycket viktigt att EU:s medlemsländer faktiskt använder alla resurser som finns.

Det finns fortfarande detaljer att se över, men det är bra uppgörelse som visar mogenhet från både EU:s stats- och regeringschefer samt Europaparlamentet. Vi kommer att rösta om en resolution rörande budgeten i nästa vecka då Europaparlamentet möts i Strasbourg för sista plenarsessionen innan sommaruppehållet. Jag hoppas att vi kan enas om att stödja budgeten.

Vi måste ta bättre vara på pengarna

Idag presenterade EU:s revisionsrätt sin årliga rapport för hur EU-kommissionen ändvänt unionens resurser. Under de 18 år som Revisionsrätten gjort detta har resultatet varit det samma. Det finns en konstant felmarginal vilket betyder att pengar använts på fel sätt. För år 2009 var felmarginalen 3,2 %, för år 2010 var det 3,7 % och för förre året var den 3,9 %.


Den här negativa spiralen måste få ett slut. I tider då alla måste spara är det inte försvarbart att så mycket pengar används på fel sätt. Revisionsrätten utvärderar om kommissionen efterlever vad som sägs i budgeten sektorsvis. Rätten hade hittat en felmarginal på 6 - 7 % på områden för miljö och klimat, fiske, folkhälsa, energi, transport och regionalpolitik. Det samma gäller för jordbruk och sammanhållningspolitik, vilket får enorma konsekvenser då dessa två sektorer utgör 80 % av EU:s budget.

Områden som kommissionen själv ansvarar för har en betydligt lägre felmarginal. Dessa områden är de yttre förbindelserna, utvidgning, bistånd samt administration. Här har alltså EU:s medlemsstater ett stort ansvar. Det är inte rimligt att medlemsstaterna vill ha en mindre budget för att förverkliga viktiga delar av vår Europeiska gemenskap när det är de själva som är slarviga med pengarna.

80 % av projekten som finansieras av EU-medel implementeras av eller tillsammans med medlemsstaterna. Det största problemet är att de nationella myndigheterna inte använder de regelverk som finns eller bara använder det till viss del. Det handlar alltså inte om svindel eller bedrägeri utan om ovilja eller okunskap att använda de verktyg som finns. Och det gäller både för utbetalning av pengar och att kontrollera hur de använts.

Vad kan vi göra för att få ett slut på det här slöseriet? Enklare regler för att ansöka om och tillämpa projekt, tydligare kriterier och kostnadseffektivare kontroller är en bra början. Vi parlamentariker i EU har ett ansvar för att skattebetalarnas pengar används på bästa sätt, och ännu idag finns stora problem. EU:s medlemsstater måste ta ansvar för att reglerna efterföljs på nationell nivå, annars läcker budgeten som ett 27-håligt såll.

Den senaste tidens diskussioner om huruvida EU:s långtidsbudget ska ökas, minskas eller frysas känns ofullständig. En stark inre marknad är nödvändig för tillväxt i Europa. Viktigast just nu är att börjar använda pengarna på bästa sätt!

Replik på Fjellner: Så budgetslarvar EU

Här kommer en replik på Christofer Fjellner som inte har publicerats i DI

Christofer Fjellner skriver om sitt arbete med granskningen av EU-kommissionens budget för 2010 (DI 2012-05-14). Fjellner har förberett en mycket gedigen rapport med krav på verktyg gentemot de medlemsstater som slarvar med EU-pengar. Det ska inte fungera att med ena handen missköta utbetalningar av EU-kommissionens pengar - och med andra handen peka finger mot Bryssel och försöka avhända sig det egna ansvaret för dessa felaktiga redovisningar. Här ställer jag mig helt bakom min moderata kollega.

Däremot förvånas jag över Fjellners slutsats att det är hans partigrupp som ställt EU-kommissionen mot väggen. Den konservativa/kristdemokratiska gruppen under Fjellners ledning drev redan under budgetkontrollutskottets förmöten linjen att kommissionen måste beviljas ansvarsfrihet. Vi liberaler ville istället att beslutet om ansvarsfrihet skulle skjutas upp till hösten. Vi ville sätta verklig press på kommissionen att tvinga medlemsstaterna att offentliggöra sina årsrapporter om spenderade EU-pengar. Att skjuta upp beslutet är inte detsamma som att neka ansvarsfrihet. Att bara skjuta upp beslutet skulle inte ha inneburit en "regeringskris". Den märkliga situationen uppstod därmed att vi liberaler drev samma linje som svenska regeringen hemma, mot den konservativa partigruppen i vilken (m) ingår.

                                                

Nu stod den liberala gruppen ensam kvar som öppet kritisk mot vissa medlemsstaters hemlighållande och smusslande med årsrapporterna. Varför hade vi inte stöd från kollegerna i andra partigrupper i detta?

EU-kommissionär Algirdas Šemeta kom i sista ögonblicket inför omröstningen med löfte om att göra även de trilskande medlemsländernas rapporter tillgängliga, ett besked vi verkligen välkomnar. Detta kan komma att bli avgörande för kommande budgetkontrollprocesser. Hade vi haft Fjellners och de konservativas stöd kanske detta löfte hade kommit ännu tidigare, och vi hade kunnat granska medlemsstaternas rapporter i god tid - och verkligen uppfylla vår roll som vakthund. Nu fick parlamentet godkänna budgeten utan fullständig insyn i dokumentationen.

Hopp om förändring tack vare liberal kamp

EU-parlamentet röstade igår om ansvarsfrihet för EU:S budget 2010. Jag, tillsammans med den liberala gruppen, valde att inte stödja beviljandet av ansvarsfrihet. Problemet ligger inte hos kommissionen utan hos de medlemsstater som inte redovisar hur de hanterat pengarna.

 

I sista stund inför omröstningen kom ett löfte från budgetkommissionär Algirdas Šemeta att de omstridda medlemsrapporterna ska göras tillgängliga. Det kom dock så sent i processen att vi inte helhjärtat kunde stödja ansvarsfrihet, men det var ett steg i rätt riktning som gjorde att vi istället för att rösta emot valde att lägga ner vår röst. Frågan är om  Šemeta hade gjort den här eftergiften om inte vi i den liberala gruppen hade hållit trycket uppe och stått fast vid vår kritik av den bristande transparensen.

Kommissonärens löfte om större öppenhet kring medlemsstaternas årsredovisningar ger hopp om förändring inför kommande budgetprocesser. Medlemsstaterna hanterar och betalar ut omkring 80% av EU-kommissionens budget. Då är det såklart oacceptabelt att med så stora brister i hur EU-kommissionens pengar hanteras och redovisas. Ansvariga politiker i berörda länder måste svar för dessa fel. Det duger inte att peka finger på Bryssel och EU när slarvet sker i den egna hanteringen.

Kina, Grekland och tron på ett EU som går stärkt ur krisen

Efter några dagar på Liberala Internationalens kongress i Manila på Filippinerna har det varit intensiva veckor i skuggan av krisen i Grekland.

I Manila var det var två länder som hängde som hängde som åskmoln över diskussionerna; det ena landet var det lilla Grekland och risken att en kollaps skulle innebära en ytterligare nedgång i världsekonomin med allvarliga spridningseffekter samt den gigantiska jätten i öster, Kina.

Att Kina numera är fullt synlig i både Aten och Trollhättan har vi ju börjat vänja oss vid. Betänk då Kinas inflytande och påverkan i sitt närområde.

Själv medverkade jag på ett seminarium om ”ekonomisk tillväxt och mänskliga rättigheter”. En av höjdpunkterna var att återigen få träffa Mozes Mzila Ndlovu, som jag första gången träffade på ett ACP-möte i Papua Nya Guinea hösten 2008. Mugabe härjade då som värst och inflationen skenade på ett helt okontrollerat sätt. Jag minns att Mozes berättade om de vedermödor han och hans familj genomgick för att överhuvudtaget överleva och kunna få ett mål mat varje dag.

Idag är Mozes integrations- och försoningsminister i Zimbabwe. Jag hoppas att vi skall kunna inbjuda Mozes till en konferens i Bryssel i september om Zimbabwes framtid och hur världen skall kunna sätta stopp för Mugabes ständiga övergrepp mot sina egna medborgare.

Greklandskrisen en fråga om ansvar och förtroende
Ända sedan skuldkrisen på allvar drabbade Europa har media varje vecka fyllts av domedagsprofetior. Hade dessa slagit in skulle redan Grekland ha lämnat euron och Tyskland förbereda sig för att återintroducera D-marken.

Men detta har som bekant inte inträffat. Förvisso är problemen stora, även efter besluten i Aten den senaste veckan. Men viljan bland Europas ledare att EU och euron skall klara igenom stormen har hittills trots viss tövan och tveksamhet banat väg för nya stödpaket. Osäkerheten vad som kan hända om man lämnar Grekland därhän är för stor, och Greklands problem kan skapa en finansiell härdsmälta om de sprider sig, som Deutsche Banks Josef Ackermann uttryckte saken i veckan.

På söndag beviljas ett nytt stödpaket till Grekland, eftersom de politiska besluten i Aten nu är fattade. Må det politiska ledarskapet – också oppositionen i Grekland – förstå att ta sitt ansvar i denna svåra situation. Så har det hittills inte varit, vilket varit till förfång inför möjligheten att få en bredare dialog med det grekiska folket. De våldsamma kravallerna och demonstrationerna sätter ju hela samhället i gungning. Jag har full förståelse för den oro som många greker just nu känner. I grunden handlar det ju faktiskt om Greklands överlevnad. Vi kan inte göra tyskar av grekerna, men om landet vill ha EU:s och andra länders stöd måste också medborgarna förstå sitt ansvar. Stenkastning och slagord som ”Vi betalar inte ” löser inte de grekiska problemen. Igår fanns en utmärkt artikel i DN om krisen i Baltikum och hur stora ekonomiska obalanser har kunnat hanteras utan grekiska inslag.

Min uppfattning är att EU och euron kommer att gå stärkt ur krisen. Den politiska integrationen inom i första hand euroområdet kommer ganska snabbt att finna nya former. En hel del är redan på gång. Och en sak är säker; de länder som inte vill vara med – bland annat de länder som idag står utanför europluspakten (UK, Tjeckien, Ungern och Sverige) – kommer man inte att truga. Utanförskapet och uppdelning i Europa kommer att bli tydligare och tydligare.

Kommissionens långtidsbudget: ömsom vin, ömsom vattenEU-kommissionen presentation av långtidsbudgeten (MFF – Multi-Annual Financial Framework) var som väntat ömsom vin, ömsom vatten - för få omprioriteringar, för räddhågset om jordbruk och regionalpolitik.

Men det finns också betydande framtidssatsningar inom forskning, innovation och infrastruktur.

Budgetens omfattning har redan kraftigt kritiserats, också de föreslagna nya finansieringsformerna. Omfattningen kan alltid diskuteras och så skall ju också ske nu i de kommande förhandlingarna. Själv tror jag att det vore bra om finansieringen av EU kan bli mer begriplig och öppen och därför vill vi tre folkpartister i EP närmare granska hur en ny modell kan se ut. Alltså inte nödvändigtvis mer pengar till EU, utan snarare bättre uppbördsmetoder.

Jag är väl medveten om sprängkraften i detta synsätt, men skall EU utvecklas i den riktning som vi inom FP önskar, ett starkare och mer aktivt Europa i viktiga globala frågor, måste vi också våga tänka utanför boxen. Den finansiella transaktionsskatten på EU-nivå tror jag inte alls på. Och på global nivå lär det bli svårt. Men jag måste samtidigt erkänna att det som hänt efter 9/11 vad gäller finansiella transaktioner och öppenhet under lång tid ansågs helt omöjligt. Saker kan förändras snabbt i en global värld.

Än finns det dysterkvistar om EU - men solidaritetstanken lever
Dyster blir jag, när jag läser några morgontidningar och finner att den ihärdige EU-kritikern Jonas Sjöstedt (V), framstår som någon form av sanningssägare. Jonas Sjöstedt har under hela sin politiska karriär haft som signum att i det närmaste idiotförklara allt vad EU står för. Han har givetvis all rätt att nagelfara de brister som finns inom EU. Allt är verkligen inte bra inom EU och dess institutioner. Det brukar också vi EU-vänner vara noga med att påpeka. Men Sjöstedts mål har alltid varit ett: Sverige skall lämna EU, och det vore bra för Europa och demokratin om EU – och euron – gick i graven. Med den grundinställningen är per definition allt som kommer från Bryssel av ondo.

Enligt opinionsundersökningar är inte längre Sjöstedts uppfattning riktmärket för den svenska opinionen. Det svenska folket har fått en mognare attityd gentemot EU. Allt är inte bra, men allt är inte heller åt fanders. Jag tror faktiskt att en stor majoritet av svenskarna skulle önska ett aktivare Sverige inom EU, och att det i grunden finns en tilltro till solidaritetstanken inom EU.

Också Grekland kanske skulle kunna få Sveriges stöd, om man så begär! Det är ingen svindlande tanke, tycker jag. Inte heller att den federala idén om ett ännu mer sammanfogat Europa är en omöjlighet.

Historien har visat oss vad ett nationalistiskt och protektionistiskt Europa kan leda till.

Låt oss inte vara så naiva att vi tror att just vår generation är vaccinerad mot ett sönderfallande Europa!

Om EU:s långtidsbudget och om Schengenavtalet

Bakgrunden till debatten om EU:s egna medel

Det finansieringssystem EU har idag har vuxit fram över tid men har idag stora problem. En reform behövs. Dagens system är onödigt krångligt och mycket svårt att få överblick över.

För den som vill veta mer om bakgrunden till debatten om egna medel till EU kommer här ett lästips: Harry Notenbooms sammanfattande översikt över hur finansieringssystemet utvecklats över tid - med en god analys av hur de problem vi har idag har uppstått.

Egna medel till EU, inte ny skattebörda

Vår artikel nyligen i Sydsvenskan där Marit Paulsen, Cecilia Wikström och jag utvecklade ett par tankar om egna medel till EU har väckt en del debattlystna till liv. Ett par punkter förtjänar att understrykas igen och igen eftersom debatten tycks haka upp sig bara på det vilseledande ordet "EU-skatt" som ibland slarvigt används, istället för att se till vad det egentligen är som diskuteras.

- Egna medel betyder inte mer pengar till EU. Vi stödjer den svenska riksdagens modell om budgettak, det vill säga att varje utgiftstökning ska motsvaras av en utgiftsminskning inom det givna budgettaket.
- Vi talar inte om att lägga till en ny skattebörda. Det handlar inte om någon slags inkomstskatt från medborgarna. Det som diskuteras är till exempel en del av momsen, vilken redan idag går till EU:s budget - men som skulle kunna göra det på ett mer direkt, transparent och krångelfritt vis.
- Det handlar inte om mer överstatlighet. Sverige har vetorätt över budgeten och så kommer det att förbli även om t.ex. avgifter från handel med utsläppsrättigheter skulle gå direkt in i EU-budgeten istället för via medlemsstaterna.

Varför kunde detta vara bra?
- Det finns avgifter som det är enklare och effektivare att vi tar in gemensamt på europeisk nivå, t.ex. avgifter på handeln med utsläppsrätter.
- Att skifta viss del av EU:s finansiering från dagens krångelsystem skulle ge bättre kontroll över pengarna och en ökad transparens.
- Bättre transparens ger också tydligare ansvarsskyldighet hos dem som beslutar om medlens användning.
- Då kan vi istället ägna mer tid åt de satsningar som behövs för att bygga ett Europa som kan möta framtidens utmaningar - istället för att debattera hur stora enskilda länders rabatter på medlemsavgifterna ska vara.

Läs mer på Cecilas blogg

Egna medel till EU ger tydligare ansvar

EU:s finansiering är idag mycket oklar. Budgeten utgörs av medlemsländernas inbetalningar: en avgift baserad på landets bruttonationalinkomst, intäkter från tullar samt 0,3 procent av momsen. Olika medlemsländer har sedan olika rabatter, och ibland rabatt på rabatten.

EU-kommissionen studerar nu vilka möjligheter som finns för EU att i högre grad direkt ta in egna inkomster. Förslagen handlar exempelvis om att låta en del av momsen gå direkt till EU, om möjligheten att ta in intäkter från handel med utsläppsrätter, beskattning av flygbranschen samt moms på finansiella tjänster och bonusar. Men det är viktigt att slå fast att egna medel inte nödvändigtvis betyder mer pengar till EU.

Att ge EU ökade egna resurser skulle tvinga institutionerna att visa medborgarna var man vill öka beskattningen eller vilka utgifter man vill minska. På samma sätt som den som lånar pengar till en investering eller ett projekt är mer försiktig än den som får bidrag, menar vi att EU-parlamentarikers ekonomiska ansvarstagande skulle bli tydligare om pengarna kom direkt från våra medborgare och företag istället för från anonyma statsbudgetar.

Om detta skrev Marit Paulsen, Cecilia Wikström och jag i dagens Sydsvenskan.
Se även Cecilias blogg om detta.

Irland får EU:s stöd

Klaus Regling
I veckan besökte jag tillsammans ALDE:s ledning Luxembourg. Vi fick bland annat träffa Klaus Regling, chefen för EFSF (European Financial Stability Facility), den EU-myndighet som har ansvaret för att pengamässigt bistå euro-länder i kris.

Allvarsord betecknade hans redovisning av tillståndet i Europa. Grekland och Irland var förstås huvudtemat. Regling var en av fäderna bakom Stabilitets- och tillväxtpakten, som enligt Regling påvisat brister som nu måste åtgärdas.

Regling nämns också som tänkbar ny ECB-chef.

Den allerstädes närvarande Jean-Claude Juncker
Än dystrare blev det när "Mr Euro himself" gav sin syn på EU:s och eurons ställning. Luxembourgs premiärminister, Jean-Claude Juncker, var inte nådig i sin kritik mot Tyskland och Frankrike i deras försök att försvaga insatserna för att stärka regelverket kring euron. Särskilt Merkel fick sig en släng av sleven. Den tyska förbundskanslerns göranden och låtanden under detta krisår har inte alltid varit särskilt välavvägda.

Se f ö dagens utmärkta ledare i DN.

Likaså tyckte Juncker att ministrarnas sätt att hantera EU-parlamentet och diskussionen kring nästa års budget förtjänar kritik. Det verkar som om Rådets ledamöter inte riktigt har förstått att Lissabonfördraget har förändrat beslutsbalansen inom EU och att parlamentet har fått mer att säga till om.
Inte svårt att hålla med Juncker.

Nu är jag själv tämligen optimistisk. Historien visar att efter någon vecka eller så kommer förhandlingarna igång igen. Och före jul har säkert en lösning kunnat hittas.

Vi träffade Juncker några timmar innan eurozonens möte i Bryssel. Redan då framkom övriga euroländers krav på en irländsk begäran av stödpengar. Smittorisken för ytterligare störningar är för stor, och listan av länder med bekymmer är tyngande.

Men Irlands stolthet säger i det längsta nej. Detta är inte svårt att förstå med tanke på Irlands förfärande historia. Att vara oberoende av andra länder är en bärande del av den irländska nationalkaraktären.

Idag söndag talar dock det mesta för att någon av typ av stöd till de irländska bankerna måste till, utformat på ett sätt som inte träder den irländska stoltheten allt för mycket förnär.

Låt oss inte glömma att Irland inte är Grekland. Irland har fört en alltför expansiv politik, dock inte fuskat med siffrorna.

Återigen kraxar en del om eurons upplösning. Precis som i våras kommer de att få fel!

Euron är inte problemet! Politikernas ovilja att följa givna spelregler och ovilja att vidta inhemska finanspolitiska anpassningar i tid är problemen.

Läs gärna Jan-Olof Bengtssons utmärkta ledare i Kvällsposten.

Slutligen: Heder åt statsministern som igår erbjöd Irland att Sverige kan ställa upp med lån om Dublin så önskar!

Strasbourgveckan som var: Dawit, budget och utrikestjänsten

Det har varit en mycket intensiv Strasbourgvecka med diskussioner om budgeten, möten om Dawit Isaaks fall och sedvanligt krångel med resandet fram och tillbaka på grund av strejker. Är det inte vulkanaska så är det fransk eller belgisk strejk, och i båda fallen står det ju klart: det ständiga flyttandet mellan Bryssel och Strasbourg borde upphöra.

Mötena om Dawit Isaak med kommissionär Andris Piebalgs och med kabinettsekreteraren för parlamentets talman Jerzy Buzek, båda tillsammans med Dawits bror Esayas och reportern Björn Tunbäck, var mycket lyckade. Särskilt talmannens kontor har funderat mycket på fallet och har möjligen en del på gång. Vi får väl se vad det leder till och om någon hjälp hinner fram i tid. Jag kommer i alla fall inte sluta ligga på EU-institutionerna om detta. Läs mer om detta här!

Finanstillsyn och ekonomiska frågor har varit högt på veckans agenda både i ministermötet i Luxemburg i måndags, hos oss i Europaparlamentet, och nu under slutet av veckan med G20s ministermöte i Korea. Paketet med nya regler för striktare budgetdisciplin antogs av parlamentet, och jag drev på för att inkludera en skrivning om att alla 27 medlemsländer – frivilligt och så långt möjligt för icke-euro-länderna – faktiskt ska hålla sig till de nya ekonomiska ramarna. Den enes ekonomi påverkar de andras inom EU, oavsett om man har den gemensamma valutan eller inte.

FNs generalsekreterare Ban Ki-moon talade också i Europaparlamentet i veckan. Fattigdom, klimatförändringarna och kärnvapennedrustning var de teman han tog upp. Medan FN har sin roll att spela i dessa frågor har EU sin – och den är viktig! EU är en aktör att räkna med globalt.

En viktig framgång i veckan var att parlamentet antog tjänsteföreskrifter och budget för den nya utrikestjänsten, EUs ”External Action Service”. Om utrikesministrarna också säger ja i mötet på måndag kan arbetet sätta igång ordentligt och en samlad utrikestjänst kan hjälpa driva EU:s kärnfrågor i världen på ett mer effektivt sätt.

Detta är en bra reform som följer av Lissabonfördraget, och som förhoppningsvis jämnar vägen för att EU fortsätter vara framåtdrivande i viktiga frågor som rör internationell utveckling, säkerhet och politik.

Nu är det dags att lämna Strasbourg för denna gång och jag åker mot Sverige och Malmö. Jag tänker återkomma till bloggen under helgen för att kommentera det som händer i Malmö just nu. Det finns också en del till att säga om veckans EU-debatt, bl.a. om budgeten och mammaledighetsdirektivet.