Freden i Europa får aldrig tas för given

I en gästkrönika i Göteborgsposten påminner jag om Europas mörka förflutna, som aldrig är långt borta. När händelserna i Ukraina väcker oro för ett upprepande av historien är det viktigare än någonsin att komma ihåg EU:s ursprung som ett fredsprojekt. Läs min krönika här.

Den fria rörligheten måste vara en självklarhet inom EU

 

Jag talade igår i Europaparlamentet om hur viktigt det är att den fria rörligheten ökar inom EU. I dagsläget är rörligheten inom union alltför låg, då enbart 0,1% flyttar för arbete i andra arbetsländer. I detta läge kan vi absolut inte begränsa denna rörlighet inom unionen genom protektionistiska och snävt nationella regler. Vi behöver mer rörlighet för att stimulera ekonomin och främja ett öppet Europa, inte mindre.

Röstade ja till EU:s bankunion

Bankunionen som vi röstade om idag är av stor politisk och ekonomisk betydelse för valutaunionen och EU. Kanske den viktigaste omröstningen under hela mandatperioden. Jag röstade för bankunionen.

Nu får vi en gemensam stark europeisk tillsynsmyndighet i form av ECB - inte 28 svaga. Också en gemensam stabilitetsfond, så att skattebetalarna inte drabbas.

Valutaunionen har ifrågasatts av ekonomer och opinionsbildare ända från dess början.

De som inte trodde att euron skulle bli verklighet hade fel.

De som trodde att euron skulle kollapsa hade fel.

De som för två år sedan trodde Grekland skulle tvingas lämna valutaunionen hade fel.

Tid för eftertanke för dem som inte förstår beslutskraften som unionen kan uppbåda i orostider. Europa reser sig ur den värsta krisen sedan 20- och 30-talen.

Grekland har återvänt till internationella kapitalmarknaden. Också Irland och Portugal håller på att återhämta sig.

EU har visat sin styrka i svåra tider - bankunionen skapar stabilitet och trygghet. Men reformerna måste nu fortsätta. Jag beklagar att Sverige står utanför bankunionen. Det är inte bra för de svenska storbanker och försvagar Sveriges inflytande i EU.

Vi ska tillhöra EUs kärna

Idag på Folkpartiets riksmöte i Västerås samlas folkpartister från alla håll och kanter för att diskutera politik inför framtiden. Detta är särskilt aktuellt då valet 2014 närmar sig.

Tillsammans med Marit Paulsen och Cecilia Wikström inledde jag dagen med att tala om arbetet i parlamentet under ett seminarium på temat "Sverige behöver EU".

Jag tryckte på vikten av att komma ihåg Europas historia och bakgrunden till skapandet av EU. Detta måste dagens medborgare påminnas om. Vi är inte vaccinerade mot oförrätt. Varje generation måste vinna kampen mot nationalism och intolerans.

Jag framhöll även att folkpartiet fortsatt måste vara Sveriges mest EU-vänliga parti. Vägen ur krisen och mot EUs framtid går genom mer integration och samarbete. Sverige kan inte stå på sidolinjen och se passivt på utvecklingen. Vi ska tillhöra EUs kärna!

I veckan ansök Lettland om medlemskap i EMU och Estland står på tur. Snart är Östersjön omgärdat av euro-länder. Många av mina kollegor i parlamentet har känslan av att Sverige blir mer och mer EU-skeptiskt. Detta leder till krympande förtroende för oss från andra medlemsländers perspektiv.

Sverige måste vara en positiv kraft och en konstruktiv lagspelare i utvecklingen mot närmare samarbete och integration i EU.

Överenskommelse klar om riskkapitalfonder

En överenskommelse är klar om inrättandet av europeiska riskkapitalfonder och sociala entreprenörskapsfonder.

 

Efter tuffa förhandlingar har vi nu kommit överens i förhandlingar mellan Europaparlamentet, Kommissionen och medlemsländerna. Europa behöver mer investeringar i sina företag. Och genom att skapa ett varumärke och regelverk för dessa fonder kommer investeringar via fonderna bli möjliga.

 

I min roll som skuggrapportör för direktivet om Sociala entreprenörskapsfonder har jag arbetat för att regelverket ska vara tydligt och transparent utan för mycket byråkrati för fonderna. Delvis har jag lyckats i mina strävanden. Det viktiga var att komma överens nu och inte förhala processen över sommaren och hösten.

Mer samarbete är lösningen på krisen

Replik på Carl-Mikael Jonssons artikel på Europaportalen

EU genomgår sin kanske största kris någonsin. Samarbetet knakar i fogarna. Det är precis fel tillfälle för Sverige vända bort blicken från Europa, då ett Europa i flera hastigheter vore dåligt för Sverige. Risken är att Sverige förlorar politiskt inflytande, skriver Europaparlamentarikern Olle Schmidt (FP) i en replik till Claes-Mikael Jonsson.

Frågorna hopar sig inför framtiden: Åt vilket håll måste EU-samarbetet utvecklas nu? Och, inte minst - hur agerar Sverige? Vilken roll ska Sverige spela?

Samtidigt som samarbetet bör fördjupas måste EU:s demokratiska legitimitet stärkas, men det är farligt att anamma Jonssons idé om att de länder som står utanför euron ska släppa iväg de andra framför sig. Ett "tvåfarts-Europa" hindrar sammanhållningen och splittrar Europa. Det vill jag varna för.

Det är ett allt för förenklat synsätt. Sverige kan och ska vara med och lösa de problem som vi delar med resten av Europa. Vår ekonomi är tätt sammanflätad med Europas. Hur ska vi lösa de gemensamma problemen om det inte görs gemensamt via EU? Ska vi isolera oss och tro att vi kan fixa konkurrensen med Kina, Indien och Brasilien på egen hand?

Vad vi ser är början på något nytt. Den krishantering EU:s institutioner och medlemsstaterna tillsammans arbetat fram lägger grunden för ett starkare och mer enat Europa. EU:s sammanhållning är viktigare nu än på mycket länge.

Om förtroendet för vårt gemensamma europeiska projekt ska stå starkt även framöver måste vi försvara det vi redan har byggt upp och inte dela upp Europa. Till exempel är den gemensamma inre marknaden mycket viktig för Sverige och svenska företag.

Tycker Jonsson att vi ska sätta oss i samma sällskap som britterna och andra bakåtsträvare?

Man kan inte äta kakan och samtidigt tro att man kan ha den kvar. Man kan inte i längden säga sig vilja tillhöra EU-samarbetet, men ändå vara benägen att stå vid sidan när det europeiska huset skakar.

Sverige har mycket att bidra med och genom att delta fullt ut i debatten om Europas framtid. Det är farligt nu att sluta sig inåt.

När krisen är över och löst blir Sveriges utanförskap ännu tydligare om vi inte aktivt deltar aktivt i debatten. Vi ska inte förhala och försvåra djupare samarbete - utan bejaka det!  

Vad gäller domstolens roll så finns det ingenting i krisen eller dess lösning som pekar mot att EU-domstolens makt måste begränsas. Tvärtom kommer det bli allt viktigare att respektera de gemensamma reglerna i ljuset av ett fördjupat samarbete. EU-samarbetet blir inget värt utan respekt för EU-rätten.

EU och Sverige behöver varandra

Idag skriver jag på Expressen debatt tillsammans med Europakommissionär Cecilia Malmström om Europas ekonomiska oro och vägen framåt. Att bidra - politiskt såväl som ekonomiskt - till att krisen kan ridas ut är en del av Sveriges ansvar som EU-nation. Klart är att det måste till mer Europa­samarbete, inte mindre, för att undvika liknande kriser i framtiden.

Hela artikeln finns att läsa här

Debatt i Mölle med ekonomiforskare om skatter och bolagsstyrning

I det natursköne Mölle i Skåne träffas varje år forskare i ekonomi från hela världen för att diskutera de senaste forskningsrönen inom ekonomi utifrån ett Europeperspektiv. Konferensen arrangeras av det Svenska Nätverket för Europaforskning i Ekonomi (SNEE), som är ett nationellt forskningsnätverk som arbetar för att gynna svensk, ekonomisk forskning med inriktning på europeisk integration.. 

Under konferensveckan deltog jag i torsdags i en debatt om "Skatter och ägar- och bolagsstyrning i Europa".

I debatten framhöll jag bland annat att vi behöver en ny vision för Europa annars riskerar vi en uppdelning mellan de som vill fördjupa integrationen, de som vill lämna och de som vill vara med men som har problem men ändå vill vara med.  

Under diskussionen togs upp hur vi kan minska skattebördorna i Europa för företagande - och skapa bra skatteregler utan att skapa protektionism. Det diskuterades också om hur de svenska ägar- och bolagsstyrningsreglerna kan bli bättre för länder med små öppna ekonomier. Svenska företag är lättare att köpa för att vi har ett regelverk som inte sätter hinder för uppköp. Till exempel köpte kinesiska Geeley upp Volvo personvagnar av amerikanska Ford. Här gäller det att hitta rätt balans mellan ägare och andra intressenter i bolagen. Kanske måste också företagsledningarna bli mer självständiga och starkare i förhållande till aktieägarna. 

För fem år sedan var Storbritannien det land som hade mest inflytande över regelverket över finansmarknaden. Numera -efter finanskrisen- är det Frankrike som har ledartröjan. Kommissionär Barnier (fransman) har lovat att reglera allt - och det gör han också. Tiden för självreglering från finansbranschen är över.

I diskussionen lyfte jag också fram vikten av en harmoniserade regler i hela Europa så att det skapas rättvisa spelregler för alla som är med i unionen. Och på så sätt kan vi skydda den inre marknaden. Vi behöver en samlad utredning av alla effekter av all ny finansmarknadsreglering.

Före svenska företag är det nu viktigt att se de affärsmöjligheter som uppstår med ny och förändrad EU-reglering. Det har Luxemburg varit vad gäller regleringen för UCITS-fonder, dvs reglering av aktie- och blandfonder som säljs till bankkunder.

Vi behöver ett större inslag av långsiktigt tänkande och inte kortsiktigt inom både politik och ekonomi. Det var min och panelens slutsats.

Mer om nätverket kan du läsa på deras hemsida eller på bloggen

It Gets Better

Den 16 maj kl 12.30 visar It Gets Better-projektet videomeddelanden från Europaparlamentariker från alla olika länder och partigrupper, till stöd för HBTQ-rättigheter i Europa och världen. Om du är i Bryssel, kom och delta du också! It Gets Better

Karlspriset till unga skånska européer

Jag har det ärofyllda uppdraget att delta i svenska juryn för Karlspriset, som varje år delas ut till unga européer som på något sätt bidragit till att sprida och främja Europatanken.

Europaparlamentet i Sverige skriver på sin hemsida att "Det vinnande bidraget ska vara ett praktiskt exempel på européer som lever tillsammans i gemenskap och fungera som förebild för unga människor som lever i Europa."

I år som alltid var det en tuff uppgift att välja mellan de inskickade bidragen - men juryn valde enhälligt en grupp ungdomar från skånska Vellinge att representera Sverige i årets tävling. Dessa fem gymnasieelever insåg att deras klasskamrater inte visste nog om EU, och skapade ett pedagogiskt verktyg för att sprida EU-kunskap på ett roligare vis i hemkommunen. Hatten av för dessa ambitiösa ungdomar!

Grattis därför till Cecilia Vegelius, Jonatan Nyhlén, Emma Svärd, Amanda Dyberg och Linnea Olsson - och stort lycka till i finalen!

Europa riskerar att splittras

Idag skriver Olle Schmidt i Helsingborgs Dagblad om hur Sverige bör vara del av den europeiska stabilitetspakten. Vi har mycket att tillföra EU-samarbetet och vi borde vara med där besluten fattas. Det är dags att vi ställer oss bakom visionen av ett stabilt, framgångsrikt och enat Europa!

Läs gärna hela artikeln här.

Samtal om krisen i Grekland

I denna videosnutt diskuteras utvecklingen i Grekland och den ekonomiska krisen.

Marit argumenterar att Grekland måste vilja hjälpa sig själv innan någon annan, på ett framgångsrikt sätt, kan förväntas göra det. Olle menar att oenigheten inom Grekland har visat sig vara en av landets största utmaningar.

Båda är överens om att på en kontinent vars historia är kantad av kriser och konflikter är en av EU:s viktigaste uppgifter att byta ut soldater mot byråkrater. Också idag fortsätter kriser att avlösa varandra men vi har EU-samarbetet som hjälper oss att, gemensamt och fredligt, lösa sådana problem.

Euron och dess framtid

Olle Schmidts tal på ELDR-kongressen i Palermo, om euron i ett historiskt perspektiv och dess framtid.

Även Norge påverkas av eurozonen

Den norska EU-ambassadören Atle Leikvoll talade imorse på det nordisk-baltiska morgonmöte som vår nya kollega Kent Johansson (C) förtjänstfullt organiserade. Leikvoll talade om Norges komplexa relation till EU och underströk att - även om Norge kanske inte har euron (än?) - är de i högsta grad beroende av att EU:s ekonomiska styrning och regelverk fungerar och står stadigt. Eurozonen påverkar Norge i mycket hög grad.

- Men vore det inte en fördel för Norge om EU skulle lösas upp av finanskrisen? frågade en dansk kollega från Sosialistiske Venstreparti.

-Tvärtom, blev svaret. EU utvidgar sitt samarbete och för varje nytt steg EU tar står Norge och vi andra i EEA [europeiska ekonomiska samarbetsområdet] genast och knackar på och vill få vara med och få del av den inre marknaden.

Inte ens Norge står oberörda av eurozonens ekonomiska styrning. Så varför skulle Sverige? Därför borde vi vara med i eurozonens kärna där besluten fattas.

Carl B Hamilton kräver tydligt eurobesked av Juholt

Läs gärna intervjun med min liberale kollega, Carl B Hamilton på Europaportalen.

Carl B Hamilton, ordförande i riksdagens EU-nämnd, menar att det i dagsläget är oklart var socialdemokratin står i eurofrågan, och han kräver att Håkan Juholt deklarerar var han står i eurofrågan. Kravet kommer efter att socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Tommy Waidelich i måndags på Europaportalen avvisat ett svensk medlemskap under sin livstid.

Hamilton vill också att regeringen aktivt försvarar euron och argumenterar för en svensk anslutning. Han tror att den svenska opinionen om fem år har svängt till eurons fördel när krisen är över och euroländernas samarbete fördjupats. Då är det dags att planera för en svensk folkomröstning om euron.

På frågan om varför den svenska opinionen är så starkt emot euron svarar Hamilton:

– Det första jag vill säga är att det inte är fel på euron. Om man driver en vettlös ekonomisk politik som leder till budgetunderskott och ökad skuldsättning så spelar det ingen roll vilken valuta man har. Det är den förda politiken som är fel.

I slutändan kommer euroländerna att lösa krisen och om fem år kommer vi att se tillbaka på detta som en väldigt allvarlig kris som löstes med ett mer överstatligt och långtgående politiskt samarbete.

Rikta ljuset mot Europas sista diktatur

Idag skriver jag, tillsammans med Martin Ängeby, en artikel i GP om Europas märkaste hörn och sista diktatur: Belarus. Den 4 augusti fängslades MR-aktivisten, tillika ordförande för Viasna, Ales Bialiatski. Anklagelsen är skattefusk, sedan Lukashenkaregimen spårat Viasnacentrets bankkonton i andra europeiska länder. Dessa pengar är placerade där eftersom MR-grupper inte kan ta emot stöd i dagens Belarus. Angreppet på Bialiatski är bara den senaste händelsen i en lång serie trakasserier mot MR-aktivisterna och eldsjälarna i Viasna.

Hoppet om att Ales Bialiatski kommer få en rättvis rättegång är litet. Han riskerar att, på politiska grunder, hamna i belarusiskt fängelse i upp till sju år. I dessa fängelser är missförhållandena svåra och tortyr vardagsmat. Bialiatski blir ännu en av de, redan alltför många, politiska fångarna i Europas mörkaste hörn.

Läs gärna artikeln i sin helhet på min hemsida eller på GP:s hemsida.

Martin Ängeby är generalsekreterare för SILC, Swedish International Liberal Centre. Deras hemsida är väl värt ett besök!

Fortsatt debatt om euron

Kommentarerna på Birgitta Ohlssons och mitt inlägg om euron i Svenska Dagbladet i veckan har fött många reaktioner.

Fortsatt förvånad är jag över Anna-Karins Hatts avståndstagande över det som är på allas läppar i Europa. Alla älskar förvisso inte euron i de sjutton euroländerna, kanske inte ens bland det politiska ledarskiktet.

Men en sak är kristallklar: ängslan över skuldkrisen är stor, men viljan att klara Europa ur denna kris är också stor. Och här frestas givetvis sammanhållningen på ett mycket handfast sätt. Hatt ställer sig vid sidan om och menar att hon fortsatt kan vara en varm EU-vän.

Tillåt mig tvivla på att detta budskap skulle gå hem bland hennes ministerkolleger i Berlin, i Paris, i Madrid, i Rom, i Aten, i Dublin, i Lissabon eller i Bryssel. Vänskap kan under stundom ha ett pris!

Situationen är svår, och svaren på krisen är också svåra att finna. Ekonomer och experter presenterar sina olika analyser. Vissa är väldigt självsäkra och vet svaren. Andra är mer återhållsamma. Själv tror jag att överraskningarnas tid inte är förbi. Europa har visat stor kraft just när mycket står på spel.

EU-ministern och mitt inlägg har hittills fått väl över hundra kommentarer på Svenskans nätupplaga. Argument och språkbruk är tämligen kategoriskt och nyansfritt. Och som vanligt - vill jag säga - är mycket få inlägg undertecknade. Anonymitetens slöja är bekväm att skyla sig med, när man råskäller och idiotförklarar. Därför heder åt dem som står upp för sin åsikt som bland annat Lars Holmgren, vars resonemang jag finner intressant. Men jag ser en annan utveckling.

Jag tror vi går mot ett mer enat Europa, dock inte att jämföra med USA. Finanspolitiken kommer att bli mer integrerad. Visst kan vi kritisera EU-byråkrater och EU-politiker. Min erfarenhet efter över trettio år i svensk politik är att de internationella politiker jag möter, mäter sig väl med mina svenska kolleger, samma sak gäller byråkrater.

Vad gäller korruption vet vi ju att detta också sker i Sverige, givetvis i mindre omfattning än vissa länder, oftast unga demokratier. Glöm inte att Sverige har en unik historia i krigandets Europa! Något att vara tacksam för, men också, förhoppningvis, något att vara ödmjuk inför.

En sak som jag bland annat lärt mig under mina år i EP är att man skall vara försiktig med att tro att det egna landet, de egna nationella modellerna alltid är de bästa och att vi sällan har något att lära av andra. I globaliseringens tid hänger vi samman, i synnerhet i Europa.

Idag kan jag rekommendera Rolf Gustavsson krönika i Svenskan och Peter Wolodarskis krönika i den andra stora stockholmsdraken.

Att utesluta euron är inte att ta ansvar

Partiledarkandidaten Anna-Karin Hatt menar att Centerpartiet visat ledarskap genom att ha duckat i eurofrågan (14/8). Hon vill ”önska våra europeiska vänner all den lycka” som kommer att krävas. Detta trots att hon i DN den 22 juli skrev att Centern ska vara ”drivande i det europeiska samarbetet”. Folkpartiet menar att ledarskap handlar just om att samarbeta, inte gräva ner sig bakom sin nationsgräns. Europasamarbetet kräver ledarskap i såväl goda som svåra tider.

Jacques Delors, under lång tid EU-kommissionens ordförande, visade exempelvis ett stort mått av ledarskap när han drev visionen om en inre marknad. Den ger oss idag ett stort välstånd men skapar också ett ömsesidigt beroende mellan EU-länder. När Lettland och Island, på grund av felaktig ekonomisk politik, nyligen var nära ruinens brant påverkades även Sverige. Så mycket att vi såg anledning att låna dem pengar. Inte för att vi har en gemensam valuta, utan för att vi samarbetar tätt.

En gemensam valuta innebär en gemensam penningpolitik. Det innebär att medlemsländer inte kan devalvera sig ur ett högt kostnadsläge. Varken statsbudgetar eller priser kan tillåtas skena, utan varje land som deltar måste föra en ansvarsfull politik.

En gemensam valuta kräver dock inte en gemensam finanspolitik. Däremot måste några grundläggande regler följas. Stabilitetspaktens krav på begränsade underskott, statsskuld och inflation ska se till att inget land äventyrar den gemensamma välfärden. Därför var det mycket olyckligt att två stora euroländer redan 2003 undantogs från sanktioner när de bröt mot stabilitetspaktens krav, och lika allvarligt är det att konsekvenserna uteblivit för ett land som redovisat falsk statistik.

På kort sikt behövs det lånegarantier mellan euroländer, men på lång sikt innebär solidaritet inte i första hand transfereringar av skattemedel länderna emellan. Solidaritet betyder att man respekterar gemensamma regler för att inte äventyra det gemensamma välståndet. Respekten för reglerna måste öka genom hårdare sanktioner mot dem som bryter mot reglerna.

I den allvarliga kris som Europa just nu befinner sig i sätts solidariteten på svåra prov. Det handlar inte endast om euron och den gemensamma penningpolitiken utan om EU-samarbetet i vidare mening, såsom inre marknadens sätt att fungera, flyktingpolitiken, den fria rörligheten och Schengensamarbetet. Men för att unionen ska hålla ihop krävs ledarskap och ett tydligt engagemang från politiska företrädare såväl i Sverige som i resten av EU. Att helt avföra svenskt euromedlemskap från den politiska dagordningen är ett exempel på det motsatta.

BIRGITTA OHLSSON (FP)
EU-minister, partistyrelseledamot

OLLE SCHMIDT (FP)
europaparlamentariker, partistyrelseledamot

Publicerat i SvD den 17 augusti 2011. Artikeln finns också att läsa här.

Solidariteten sätts på prov

Idag träffas den tyska förbundskanslern och den franske presidenten för att diskutera de ekonomiska problemen. På dagordningen finns bl a förslaget om eurobonds, det vill säga gemensamma statsobligatiuoner inom eurozonen. ALDE-gruppen och Europaparlamentet har varit drivande i denna fråga och efter långa diskussioner och flera analyser har också jag stött detta initiativ. Det kan vara ett sätt att mildra krisens verkningar. Men det betyder givetvis inte att de skuldtyngda länderna kommer undan sina nödvändiga budgetsaneringar. Tvärtom.

Min krönika i lördagens GP kan ses som en replik på den trista artikeln från en av Centerpartiets partiledarkandidater, Anna-Karin Hatt, i SvD i söndags, där hon dödförklarade euron i Sverige. Se också gärna ledarkommentaren i dagens Dagens Industri (2011-08-16).

Jag har under stundom varit anhängare av ett närmare samarbete folkpartiet-centern. Jag har t.o.m. funderat på en möjlig sammanslagning mellan våra båda partier. Vi är ju båda med i Alde, Eldr och Liberal International.

Efter Hatts artikel förstår jag hur långt FP står från C vad gäller Europasamarbetet och vårt ansvar i Sverige för att stå upp ett starkare EU. När Hatt dödförklarade euron, kände jag att hon dödförklarade ett närmare samarbete FP-C, i varje fall för min del.
Tonen i hennes artikel påminner mig om Lasse Dahlqvist slagdänga om Skåne, framförd av Edvard Persson: "Låt dem bara gå på. Vi klarar oss nog ändå".

Krönika i Göteborgs Posten 2011-08-12

De finansiella ovädren som på senare tid har avlöst varandra, har den senaste veckan kulminerat i en börsorkan.

Mer fokus har legat på amerikanska tillkortakommanden och käbblande amerikanska kongressledamöter, som inte kunde komma överens om hur USA skall ta sig ur sitt enorma skuldberg. Samtidigt tilltar skuldkrisen i Europa och blickarna riktats mot Spanien och Italien.

Som vanligt ropar EU-skeptiker högt och verkar önska att euron havererar och med den hela EU-tanken. Andra gnuggar händerna av förtjusning över att de fick rätt.

Men Göran Persson, Sveriges förre statsminister, är inne på ett annat spår och menar att samarbetet inom EU kommer att stärkas efter krisen, bland annat genom en mer integrerad skattepolitik.

Jag delar Göran Perssons uppfattning och menar att det vi nu behöver är ytterligare ekonomisk samordning inom Europa.

Just denna kris är i grunden inte en eurokris, utan ett antal euroländers bekymmer. Likväl är det en orolig tid vi befinner oss i. Men gör Sverige bäst i att avskärma sig, sluta sig från kontinenten med argumenten att det egentligen inte rör oss – utan de andra där nere i Europa?

Jag menar att protektionism och slutenhet aldrig kan vara svaren. Precis som att nationalism ifrågasätts borde vi betänka vad ekonomisk nationalism kan leda till! Låt oss inte vara så naiva att tro att just vår generation i Europa vaccinerats mot fascism.

Vi måste påminna oss om att liksom EU skapades för att bevara fred, frihet och stabilitet efter decennier av krig på vår kontinent, så är också euron ett medel för att uppnå dessa värden. Inte ett mål i sig.

Jag tycker därför att det är rimligt att de länder som står utanför euron uttalar en tydlig ambition att införa den gemensamma valutan. Redan i dag borde Sverige erbjuda sig att finansiellt delta i de stödprogram som euroländerna har inrättat.

EU har varit mycket lyckosamt i att binda samman länder och göra oss beroende av varandra, euron är ett sådant medel. Går euron i kvav, riskeras den stabilitet som Europa i dag, faktiskt, präglas av.

Sverige har varit mycket bra på att stå vid sidan och vänta och se hur det går. Vi klarade oss undan kriget. Vi gynnades av att övriga Europa låg i ruiner. Vi hade dubbel bokföring under det kalla kriget, vilket kommer i dagen när gamla dokument ser ljuset.

Vi byggde upp en välfärdsmodell, som gjorde oss immuna mot att se och lära av andra. Vi gick också med i EU först när vår ekonomiska politik hade nått vägs ände. Att euron infördes var inte i första hand ett ekonomiskt projekt, men i Sverige rörde folkomröstningen 2003 nästan uteslutande ekonomiska för- och nackdelar.

Precis som i allt annat inom Europasamarbetet handlar det om att hålla ihop Europa, stärka det ömsesidiga beroendet och bevara freden. Nu sätts solidariteten på hårda prov.

Men jag är övertygad om att EU kommer att gå stärkt ur också denna kris. Det är just i kriser som samarbetet i Europa har utvecklats och fördjupats. Och det är hög tid att också Sverige är med och tar aktivt ansvar för Europas framtid!

Kvinnor gör Europa rikare

Av den ekonomiska kris som Europas länder drabbas av finns i huvudsak två slutsatser att dra. För det första måste länderna på kort sikt prioritera ordning och reda i statsfinanserna, för det andra måste Europa som helhet bättre värna de välståndsbildande krafterna.

År 2000 enades världens ledare vid FN:s millennietoppmöte om att insatser för jämställdhet mellan kvinnor och män är ett av de absolut effektivaste medlen för att bekämpa några av vår tids största utmaningar, såsom fattigdom, hunger och sjukdomar.

Europa är inget undantag. EU har ett ansvar att arbeta för jämställdhet mellan män och kvinnor. Inte enbart för att det är ett moraliskt ansvar, utan också för att det är en förutsättning för utveckling och välfärd. För att detta ska bli möjligt måste Europas kvinnor beredas större plats i arbetslivet, näringslivet och politiken.

I Europa 2011 finns fortfarande en utbredd tradition av att kvinnan har ensamt ansvar för hem, barn och åldrande släktingar. Denna ordning gör att miljontals kvinnor i Europa inte kan arbeta alls, eller inte så mycket som de skulle vilja. Trots att Europas kvinnor är välutbildade har endast 60 procent av unionens kvinnor i förvärvsarbetande ålder ett jobb. I vissa länder är siffran lägre än 50 procent. Fyra gånger så många kvinnor som män arbetar deltid och män tjänar nära 20 procent mer än kvinnor i EU. Detta begränsar kvinnors ekonomiska självständighet och frihet samtidigt som det påverkar deras framtida pension.

Eftersom många kvinnor i Europa saknar möjligheten att kombinera karriär med familjebildning väljer allt fler bort möjligheten att skaffa barn. Detta är förödande i ett Europa med allt större åldrande befolkning. Gamla familjetraditioner där kvinnan ensam har ansvaret för familjen är förlegade och det är dags för Europas pappor att ta sitt ansvar för familjetillsynen.

Att kvinnors vilja att arbeta inte tas till vara fullt ut är framför allt ett frihetsproblem, men det är också ett samhällsekonomiskt problem. Om fler kvinnor får möjligheten att förvärvsarbeta skulle detta innebära högre bnp och därmed högre skatteintäkter. Därför är det är en angelägen utmaning för unionen och de enskilda länderna att fler kvinnor kommer i arbete.

Det är också högst solidariskt att skapa förutsättningar för alla kvinnor i EU att arbeta, inte minst för kvinnor i våra nyare medlemsländer. Detta är ett sätt att komma åt trafficking och människosmuggling, och det är det säkraste sättet att få igång ländernas ekonomier.

Sveriges alliansregering har drivit igenom det gemensamma målet, i unionens nya tillväxtstrategi EU2020, att mäns och kvinnors sysselsättning ska vara minst 75 procent i EU. Detta är något att vara stolt över. Liksom att vi kan vara stolta över att Sverige på många områden är världsledande när det gäller jämställdhet. Vår välfärd med förskola och äldreomsorg är en av förklaringarna till att kvinnor i Sverige i högre grad deltar på arbetsmarknaden än i många andra länder i Europa. Samtidigt är Sverige långt ifrån tillräckligt jämställt och vi måste förbättra oss på flera områden.

Ett exempel är föräldraförsäkringen. För sjutton år sedan röstade riksdagen igenom den första pappa­månaden. Att pappor ska ta sitt ansvar är för oss en självklarhet. Men att staten går in och detaljstyr våra liv har aldrig varit vår musik. Därför var vi då tveksamma till beslutet.

Med åren har vi haft allt lättare att leva med både den första och andra pappa­månaden. Det hörs också få röster i samhällsdebatten som kräver att pappamånaderna ska tas bort. När det nu, bland annat inför Folkpartiets landsmöte i höst, diskuteras en tredje pappamånad känns det inte så dramatiskt längre. Tider och samhällen förändras. Politiska verktyg behövs för att åstadkomma jämställdhet, rättvisa och tillväxt. Vi kan inte blunda för att det lönegap som ökar mellan kvinnor och män under småbarnsåren aldrig sluts igen.

Med två pappamånader står det klart att pappor är hemma betydligt mer med sina barn än tidigare, på så sätt har reformen fungerat. Men fortfarande är ojämlikheten i småbarnsfamiljer slående. Pappor tar i genomsnitt endast ut 23 procent av föräldradagarna. Detta får konsekvenser för kvinnors löneutveckling, karriär och pension, och det försämrar också konkurrenskraften i svensk ekonomi.

Finns det då verkligen inga bättre verktyg för att nå ökad jämställdhet? Vi är beredda att med öppnare visir än tidigare lyssna på den kommande debatten i Folkpartiet inför landsmötet i höst. Vi hoppas också på en bredare samhällsdebatt i frågorna. Kan jämställdhetsbonusen förbättras? Kan arbetsmarknadens parter ta ett ökat ansvar? Kan offentliga arbetsgivare bättre gå i bräschen?

Men om vi inte snart får se en ökad politisk kreativitet inom jämställdhetspolitiken återstår för oss bara att, om än motvilligt, acceptera att ytterligare en månad knyts till pappan. Vår principiella tveksamhet finns naturligtvis kvar, men för oss är det inget alternativ att låta den bristande jämställdheten bestå.

Sverige ses som något av ett föregångsland för många länder i EU vad gäller pappors ansvar i hemmet. Ska vi fortsatt framstå som ett land i framkanten för ett mer jämställt Europa måste vi vara beredda att kritiskt kunna granska vår egen utveckling. Också vi som tidigare hävdat principiella invändningar mot pappamånader i föräldraförsäkringen måste ta ett ansvar för att motarbeta de brister vi ser.

OLLE SCHMIDT (FP), Europaparlamentariker

CHRISTER NYLANDER (FP), riksdagsledamot

Publicerat i Sydsvenskan den 11 augusti. Artikeln återfinns också här.