Veckans Vox Box med Olle och Marit

I veckans Vox Box diskuterar Olle och Marit situationen i Syrien. Varför ingriper inte omvärlden?

Om följderna av Khadaffis fall

EU-AVS-ländernas parlamentariska möte diskuterar idag effekterna av revolten i Libyen. Framför allt delegationerna från Sahelregionen uttrycker stor oro, dels för det ekonomiska avbräcket när människor från Tchad, Niger, Mali etc förlorat sina jobb i Libyen och inte längre kan skicka hem pengar. Dels för alla de vapen och all ammunition från Khadaffis förråd, som "försvann" under kriget och nu dyker upp i händerna på kriminella gäng och olika rebellgrupper. Senast i norra Mali som i dagarna utropade sig som ny stat.

Den konservative rapportören från Malta å andra sidan menade att "flyktingströmmarna" till EU var den största politiska konsekvensen av revolten. Själv anser jag väl att Khadaffis fall och möjligheten det libyska folket fått att bygga upp en demokratisk stat är en större och viktigare följd. Särskilt som det bara var en mycket liten minoritet av alla människor som flydde den arabiska våren som faktiskt tog sig till Europa. Och det sätt vissa EU-länder reagerade på den lilla andelen flyende människor som kom, var skamligt. 

Detta sa jag också klart och tydligt inför kammaren idag.

Slutligen: den arabiska våren är ännu inte ett stängt kapitel. Även syriske presidenten al-Assad kommer en dag tvingas från makten, precis som Khadaffi. Det kan ta tid, men det kommer att hända. Vi i omvärlden måste stå redo att stödja demokratisering var och när den än händer. Det är lärdomen EU bör dra av händelserna i Libyen.

Vad hände med vårt ansvar att skydda?

Det som händer i Syrien är förfärligt och förfärande. Människor mördas, förföljs och flyr i vårt omedelbara grannskap och vi i omvärlden står handfallna. Trots att vi antagit den gemensamma principen om "ansvar att skydda" - responsibility to protect - när civilbefolkningar hotas av den egna staten. Glädjande att Kofi Annans fredsplan i natt antogs av FN:s säkerhetsråd, men nu återstår att se denna plan satt i verket och få effekt i Homs och Damaskus.

Igår träffades utskotten i den gemensamma parlamentariska församlingen för EU och AVS-länderna, jag är ledamot av det politiska utskottet. Vi debatterade bland annat följderna av omvälvningen i Libyen och det ansvar som omvärlden tog under revolutionen - flygförbudszonen - och det som tas nu, under den svårare uppbyggnadsfasen. Jag påminde kollegerna om den mycket begränsade insats som Europa gjort när det gäller flyktingmottagande efter krisen, och ledamöterna från Libyens södra grannskap berättade i sin tur om de utmaningar de har med flyktingströmmarna från Libyen. Och inflödena av illegala vapen, inte minst.

Kollegan Assarid från Mali talade särskilt om problemen i norra delen av hans hemland och de nya extremistgrupperna som hotar befolkningen och ekonomin där. Vi känner ju till problemen med kidnappningar och mord på turister, civila och minoritetsgrupper. I natt kom sedan beskedet om statskuppen i Mali. Sahelregionen måste uppmärksammas mer, den är en krutdurk.

Människans okvävbara frihetslängtan

Mannen bakom förtrycket i Libyen, Muammar Khaddafi, är död. Låt oss nu hoppas att 42 års diktatur kan övergå i försoning, uppbyggnad, demokrati och fred. Men framför allt frihet för det libyska folket.

2011 har i sanning varit ett historiskt år. Det som hänt i Nordafrika är fantastiskt. Men kanske blev vi mer överraskade än vi borde. När slutade vi egentligen tro på alla människors (jo, även muslimers) inneboende frihetslängtan? En läxa till framtiden är att inte underskatta den kraften. Den är universell och allmänmänsklig.

Häromdagen visade SVT en dokumentär som belyste just människans önskan om frihet. Det handlade om tonårspojkar som rymmer från oerhört slutna, förtryckande religiösa sekter i USA. De tar steget ut i något helt okänt och tvingas därmed bryta all kontakt med sin familj. Ändå väljer varje år många ungdomar att ta det modiga klivet. Trots att de varit totalt isolerade från omvärlden hela sina liv längtar de alltså till den frihet de knappt vet något om, och är beredda till stora uppoffringar för att nå dit. Det är tankeväckande.

Inga jämförelser i övrigt, men visst har vi mycket att lära av dessa olika exempel på frihetstörst! Mitt eget politiska intresse väcktes just av kampen för frihet och rättvisa i Sydafrika. Dessutom i en tid när det totalitära Sovjet höll grannregionen i ett järngrepp. Sedan dess har vi börjat ta friheten för given i Europa och västvärlden.

Liberalismen är den ideologi som i vått och torrt står upp för de frihetliga värderingarna. Människan behöver religionsfrihet, yttrandefrihet, jämlikhet. Demokrati är det enda statsskick som är förenligt med mänsklig värdighet! Men även inom Europa lever människor fortfarande i olika typer av ofrihet.

Friheten måste alltid fortsätta värnas. En liberal röst behövs alltjämt i politiken.

Khaddafi är död

Om nyheterna om Khaddafis död stämmer har världen en diktator mindre. Men det är mycket synd att han blev skjuten till döds istället för förd inför rätta. Det hade varit bättre om rättvisan hunnit ifatt honom i Haag - särskilt för det libyska folket som skulle fått ställa honom till svars för allt det han gjort.

Förfärande utveckling i Libyen och Syrien

När ropen på frihet blir allt ljudligare i Nordafrika och Mellanöstern verkar tyvärr Europa stå tämligen handfallet. Förvisso görs insatser för Libyen, även om det tog tid innan de kom i gång.

FN:s resolution om en flygförbudszon och skyldigheten för omvärlden att skydda den angripna befolkningen (R2P) visar att FN kan agera kraftfullt om viljan finns. Men fortfarande sitter Khadaffi kvar och fortsätter att angripa den egna befolkningen utan att omvärlden kan göra så mycket.

Skall mördandet få ett slut tror jag att det är nödvändigt att ytterligare militärt stöd ges till dem som vill se ett fritt Libyen. Här har FN, EU och Nato ett stort gemensamt ansvar.

Sveriges Libyen-politik bör förändras i en mer progressiv riktning genom att bland annat erkänna det nationella övergångsrådet, liksom Frankrike tidigt gjorde. Läs för övrigt en utmärkt artikel i SvD idag av Fredrik Malm, Allan Widman och Per Altenberg (alla FP).

Syrien
Den arabiska våren har nu med full kraft nått Syrien, ett utomordentligt viktigt och strategiskt land i en så känslig geopolitisk del av världen. I än högre grad tövar omvärlden, medan människor skjuts ihjäl under fredliga demonstrationer och sörjande anhöriga kallblodigt mördas under begravningen av Assads så kallade säkerhetspolis.

Jag kan inse de överväganden som görs bland världens ledare. Men jag tror att om inte EU står upp för frihet och demokrati varhelst den växer fram, skadas tilltron till EU:s budskap om universella värden allvarligt. Realpolitik ses då som viktigare än kamp för demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter.

FN har misslyckats att enas om ett tydligt fördömande. Därför bör EU snabbt agera, som min gruppledare Guy Verhofstad har krävt, genom att frysa Assads tillgångar, ta initiativ för att föra Assad till den internationella domstolen för brott mot mänskligheten. De frihetslängtande i Syrien kan inte vänta!

Öppenheten ifrågasatt
Utomordentligt trist är det att lyssna på Berlusconi, Sarkozy och andra i Europa, som tror att lösningen på sannfinländares, sverigedemokraters, nationaldemokraters och familjen le Pens framfart i Europa skulle vara slutenhet och fler gränskontroller. Historien visar ju på motsatsen. Europas styrka ligger i öppenhet och motstånd mot nationalism och protektionism.

Att inte EU kan klara av den tämligen begränsade flyktingströmmen från Nordafrika är en skam. Häromveckan skrev kollega Cecilia Wikström tillsammans med Guy Verhoftstadt i DN en mycket bra artikel just om Europas bristande ansvar i en svår tid.

En omväxlande grön vecka
Eter en skön påskhelg är det gott att få komma igång igen. Jag började med att möta intresserade folkpartister i Malmö, som ville veta mer om mitt arbete i EU och vad som är viktigt just nu.

Igår var jag i Stockholm och träffade Försäkringsförbundet och talade därefter på Försäkringsföreningens årsmöte. Alltid lika stimulerande att få vara på hemmaplan och diskutera EU-frågor med intresserade och kunniga personer.

Idag ordnar EU-parlamentets Sverige-kontor en diskussion om flyktingfrågor i Helsingborg. I morgon är det åter Stockholm och bland annat möte med FP:s utrikespolitiska programgrupp.

En händelserik vecka

Japan
Omfattningen av katastrofen i Japan blir värre för var dag som går. Problemen i kärnkraftsanläggningen i Fukushima verkar inte ha stabiliserats, och dödstalen efter tsunamin ökar. Konstigt nog har Japan redan hamnat utanför svensk nyhetsrapporterings huvudfåra.

Libyen
Khadaffi fortsätter att mörda sitt eget folk, även om alliansens flyganfall förhindrar de allra värsta övergreppen. Får Sverige frågan om att delta i insatserna anser jag att vårt land självklart skall svara ja – allt för att diktatorn i Tripoli lämnar makten och kan ställas inför rätta för brott mot mänskligheten.

Toppmöte i Bryssel – ekonomisk styrning - ESM
EU:s ledare hade ett nytt toppmöte i Bryssel i dagarna två. Japan och Libyen var givetvis samtalsämnen även denna gång. Men överst på dagordningen stod den ekonomiska krisen i Europa. Portugals bekymmer ökade när det portugisiska parlamentet avvisade regeringen Sokrates besparingsförslag dagen före toppmötet, vilket betydde minoritetsregeringens fall. Räntorna ökade direkt och osäkerheten kring Portugal spred sig i Europa.

Tuffare styrning av EU-ländernas nationella ekonomier godkändes av ledarna, även om jag gärna sett ytterligare skärpta krav. Vi får nu se vad EU-parlamentets behandling av det så kallade Sex-Pack-förslaget innebär. Vi är inne på upploppet, och motsättningarna är betydande. Vad gäller den permanenta krismekanismen, kallad ESM, kom inte toppmötet helt fram. Val i Tyskland och Finland rör till det. Men i slutändan är jag övertygad om att euroländerna kommer överens. Alternativet är så mycket mer förskräckande.

Bra att FN agerade

FN:s säkerhetsråd har alltså antagit resolution 1973 om det som nu sker i Libyen. Säkerhetsrådet bekräftade att situationen faller under FN-stadgans kapitel VII. FN:s medlemsstater kan i och med detta använda "all nödvändiga medel" för att skydda civila i Libyen och för att etablera den beslutade flygförbudszonen. Det är bra och nödvändigt att FN agerade - trots EU:s tövan. FN:s medlemsstater har åtagit sig en skyldighet att skydda - responsibility to protect - civilbefolkningar i egna och andras länder. Allt som står i vår makt måste göras för att hindra ett nytt folkmord.

ALDE:s gruppledare Guy Verhofstadt talade förra veckan i frågan, läs gärna det talet.