Förra veckan var dyster för Europa! Lugubert, skulle jag vilja sammanfatta min sinnesstämning under helgen. Efter att ha läst en rad internationella kommentarer och lyssnat på brittisk och tysk TV, känns det inte mycket bättre.
För 22 år sedan revs Berlinmuren, som var starten på ett historiskt enande av Europa som få- om någon - kunnat förutspå. Tyskland enades, de baltiska länderna återfick sin frihet, Öst- och Centraleuropa befriades från kommunismens ok och Sovjetunionen bokstavligen kollapsade under några månader. Sverige kunde bli medlem i EU, när kalla kriget var slut. Och femton år efter Murens fall utvidgades EU med tio nya länder, några år senare kom så Bulgarien och Rumänien. Snart är Kroatien också med.
En av de viktiga förutsättningarna för att denna krigshärjande kontinent skulle kunna enas och att det enade Tyskland ytterligare skulle inbäddas var skapandet av den gemensamma valutan, euron.
Finans- och skuldkrisens utmaningar har blottlagt en rad tillkortakommanden hos de politiska ledarna runt om i Europa. Förr eller senare stundar sanningen minut för de stater som levt över sina tillgångar. Efterdyningarna av den värsta finansiella krisen sedan 20- och 30-talen har skapat djupa sår i Europa.
Förra veckans toppmöte var ett försök att tydligt slå fast att Europa kommer att ta sig ur krisen och skapa förutsättningar för tillväxt och möjligheter att konkurrera med övriga världen.
På ett sätt var resultatet bra, stramare budgetdisciplin, striktare regler och automatiska sanktioner för dem som inte lever upp till sina löften. Pacta sunt servanda, avtal skall hållas.
Att dessa regler behöver skärpas, har vi i EP hävdat under lång tid. Men både Frankrike och Tyskland har hållit emot, i synnerhet president Sarkozy.
I takt med att tilltron till EU och eurozonen blivit alltmer ifrågasatt, kom behovet av de skarpa förslagen allt närmare, bland annat i form av regelrätta fördragsförändringar. Vi vet alla riskerna med att ändra i fördragen, inte minst med tanke på EU:s bristande popularitet i dessa stormiga tider. Men jag tror att det är nödvändigt av framförallt två skäl; EU-bygget behöver förnyad legitimitet och de som vill investera och stödja EU, måste kunna lita på EU:s kraft och framtidstro.
Så långt var toppmötet en framgång!Men sedan kom smolket;
David Cameron och Storbritannien ställde sig vid sidan och blockerade en gemensam överenskommelse. De sjutton euroländerna var snabbt överens, ytterligare sex - däribland Danmark - är villiga att följa med. Osäkerhet råder om de resterande tre utanför europlus-pakten; Ungern, Tjeckien och Sverige. Statsministern agerade klokt, men har ju en riksdag att tänka på. Må socialdemokraterna förstå allvaret av ett splittrat och delat Europa.
David Cameron har hyllats i brittisk TV under helgen. Det må så vara. Han slogs för London City och den finansiella industrin. Men det kan visa sig vara en Pyrrhusseger. För om Storbritannien isoleras från övriga Europa, förlorar ju landet en av sina stora tillgångar; att vara bryggan till övriga Europa, politiskt och ekonomiskt.
Och nog tror jag att Winston Churchill skulle ha ogillat Camerons nationalistiska anslag i en tid då Europa borde vara mer enat än på många är. Cameron upprepade gång på gång; jag försvarar Storbritanniens intressen. Det är givetvis en viktig uppgift för varje lands premiärminister.
Men Cameron undvek att tala om sitt ansvar för Europa.
Därför var det gott att höra vice premiärministern Nick Clegg och hans tydliga kritik mot Cameron och varning att Storbritannien kommer att ställas vid sidan av!
Nu skall besluten från toppmötet redas ut och institutionellt klaras av.
En icke helt enkel uppgift.
