Jag kommer inte minnas Hugo Chavez som frihetshjälte

Venezuelas president, Hugo Chavez, är död. Med hans död finns det de som framhäver myten Chavez – den djupt troende som vågade utmana prästväldet och den katolska kyrkan, machomilitären som försvarade kvinnors och homosexuellas rättigheter, den glödande patrioten som stödde alla folks rätt till frihet och skickade ekonomiskt bistånd till fattiga grannländer och den centralstyrande presidenten som utlokaliserade makt till små självstyrande lokalsamhällen. Samme journalist skriver att Chavez kommer gå till historien som en av de verkligt stora latinamerikanska frihetshjältarna.

Själv ser jag tillbaka på Hugo Chávez fjorton år vid makten som ännu en man med storhetsvansinne som symboliserar ofrihet, ekonomiskt fiasko och en männi­skorättslig mardröm. Det är inte förvånande att Chavez höll sig med vänner och allierade som Bashar Assad, Saddam Hussein och Muammar Qadhafi.
Även om Chavez inte tog livet av sina kritiker och konkurrenter så såg han till att de oskadliggjordes av Högsta Domstolen, vilken han förvandlade till ett krypande regeringsorgan med egna vänner utsatta som domare. På detta sätt kunde han framgångsrikt fängsla regimkritiker och tysta kritiska och oppositionella medier. Chavez demonterade systematiskt rättsstatsprincipen och landet sägs vara det mest korrupta i Sydamerika.

I en sann demokrati är det lika viktigt att kunna välja BORT representanter som att välja fram dem. Det är också en grundförutsättning att det finns konkurrens om politiska poster samt en oberoende media som granskar politiska beslut och ledare. Därför är det djupt problematiskt att tala om Venezuela med demokratiska termer. Landets institutioner må använda sig av demokratiska instrument men har inte respekterat dess principer.

Presidentval ska hållas i Venezuela inom 30 dagar och vicepresident Nicolás Maduro kommer att gå in under övergångstiden. Låt oss hoppas att Venezuelas folk inom en månad har en ledare som de verkligen förtjänar.

EU ska inte köpa blodsdiamanter

Jag har länge engagerat mig för utvecklingen i Zimbabwe, senast genom ett seminarium med mina afrikanska kolleger i AVS-församlingen. I veckan hölls det första mötet för Europaparlamentets arbetsgrupp för ett demokratiskt Zimbabwe. Ordförande för gruppen är den brittiske parlamentarikerna Geoffrey Van Odren och av medlemmarna var det många bekanta ansikten. Modia kvinnor från Zimbabwes exilbefolkning berättade om utvecklingen i landet.


Det är viktigt att just nu sätta extra fokus på landet. Under året kommer medborgarna dels folkomrösta om en ny konstitution, och dels rösta fram en ny president. Detta är en stor förändring för ett land som haft samma president, den diktatoriske Robert Mugabe, sedan 1980.

Zimbabwe är rikt på naturresurser, inte minst på diamanter. Det är uppskattat att 30 procent av världens produktion finns i Zimbabwe. Men förhållandena i gruvorna är fruktansvärda. Militären tvingar civilbefolkning till slaveri och avrättningar är vanligt. Zimbabwe är medlem av den så kallade Kimberley-processen som verkar för förbud mot blodsdiamanter och 2009 att stoppades handeln med diamanter från Zimbabwe på grund av brott mot de mänskliga rättigheterna.

Men nu insisterar vissa EU land, främst Belgien, på att förbjudna diamanter trots allt ska släppas ut på världsmarknaden. Detta är fruktansvärt och vi i Europaparlamentet måste visa EU:s ministerråd att sanktionerna måste vara kvar tills brotten mot mänskliga rättigheter upphör. EU handlar inte med blodsdiamanter!



Delar av arbetsgruppen och inbjudna talare från, med vår ordförande i mitten.