Säkerhetsfrågor och personlig integritet kräver en balanserad analys

Igår avstod jag att rösta om Europaparlamentets förslag om en europeisk åtgärdsplan för att motverka massövervakning av EU-medborgare. Massavlyssning av europeiska medborgare är inte acceptabel, och jag stödde de delar av parlamentets förslag som fördömde sådan övervakning. Jag uppmuntrar EUs försök att utreda och begränsa övervakningen av medborgare inom unionen. Dock var EUs åtgärdsplan enbart baserad på Snowdens läckta uppgifter och inte på säkerställd fakta. För liten hänsyn togs till nationella säkerhetstjänsters behov av att kunna övervaka misstänkta kriminella för att kunna garantera medlemsländernas säkerhet, och jag lade därför ner min röst.

Jag var skeptisk till att rösta för en rapport som så ensidigt kritiserar USA. Vi vet att flera EU-länder har förlitat sig på information från amerikanska säkerhetstjänsten och NSA. Planen föreslog att det planerade frihandelsavtalet med USA skulle komma att äventyras om inte landet helt upphörde med sin övervakning. Ett försämrat förhållande till landet hade skadat EU mer än USA, och vi har inte råd att stöta ifrån oss USA när Ryssland slår sig för bröstet. I sitt agerande mot Ukraina har Putin visat EU sitt rätta ansikte, där militär makt överordnas internationell rätt.

Visselblåsare, personer som avslöjar oegentligheter, spelar en viktig roll i fungerande demokratier. Snowdens avslöjanden har väckt en nödvändig debatt om var gränsen mellan personlig integritet och nationell säkerhet går, men röjandet av en enorm mängd konfidentiell data gjorde mer skada än nytta. Därför behöver EU se till att det finns interna kontroller av våra säkerhetstjänster, och en möjlighet för potentiella visselblåsare att avslöja missförhållanden för överordnade utan risk för repressalier. Det var EUs och USAs övervakningsprogram som möjliggjorde kartläggningen av Anders Behring Breiviks kontaktpersoner efter terrordådet på Utöya, vilket påminner oss om att vi behöver en stark säkerhetstjänst mer än någonsin förut.

EU måste sätta press på Putin

Situationen i Ukraina blir allt mer ohållbar. Ryssland har i praktiken tagit kontrollen över Krimhalvön och verkar inte ge efter för hot om sanktioner och politisk isolering. När det gäller Ryssland fungerar bara retorik som det finns riktig maktpolitik bakom. Tomma ord faller platt. 

 

Hittills har EU gjort för lite, och måste nu ta sitt ansvar. Idag var Ukrainas särskilda sändebud för Krimhalvön, Boris Tarasyuk i Europaparlamentets utrikesutskott för att ge sin syn på situationen. Han var tacksam för det stöd som den den demokratiska rörelsen fått från EU. Han var mycket tydlig med vikten av ett enat EU som kraftfullt fördömmer Rysslands agerande. Hårda ekonomiska sanktioner både mot landet och mot enskilda individer i den ryska regeringen var några av hans förslag till åtgärder. Riktade sanktioner är ett medel som EU använt sig av förut, och är bara effektivt om andra länder följer EU:s exempel. Tarasyuk ansåg att EU, Nato och omvärlden behöver använda alla tillgängliga medel för att säkerställa ett fredligt återupprättande av Ukrainas territoriella suveränitet på halvön. Han var rädd att Ryssland inte kommer nöja sig med Krimhalvön, utan strävar efter att kontrollera hela Ukraina.

 

EU kan inte dra ut på ett agerande, utan måste sätt på press på Putin. I helgen var jag i Vilnius för att prata EU-val med ett litauiskt liberal parti, och de kände av den ökande oron i regionen. Baltikum känner Ryssarna och vill inte vänta tills den björnen vaknar.

 

IOK måste stå upp för idrottens och demokratins principer

Internationella Olympiska Kommittén vill sprida de den olympiska andan och förena människor världen. De vill göra det genom idrottens fredliga kraft som inte tar hänsyn till hudfärg, sexuell läggning eller ekonomiska förutsättningar. Inom idrotten är det mer än någon annanstans prestation som avgör vem som lyckas. Ett vackert ideal och en viktig del i byggandet av en bättre värld. Men ett olympiskt mästerskap är så mycket mer än det som händer på arenan och det som fångas av kamerans blixt.

Samtidigt som Ryssland förbereder sig inför vinterns olympiska folkfest i Sochi höjs tonläget mot de som väljer att leva ett liv som avviker från normen. Den senaste tiden har "anti-propaganda-lagar" antagits i Ryssland som förbjuder propaganda för icke-traditionella sexuella relationer mot minderåriga. Vad det exakt betyder är dock fortfarande oklart. Är det förbjudet att delta i Pride-demonstrationer som minderåriga kan tänkas se? Är det förbjudet öppet på Rysslands gator avvika från den heterosexuella normen? Och är det förbjudet för föräldrar att sympatisera med HBT-personer? Oavsett vilket är det en utveckling som varken är förenlig med de mänskliga rättigheterna eller den olympiska andan.

Den 30:e oktober skickade mina kolleger och jag, från flera politiska grupper och länder, ett brev till den nyvalde ordföranden för IOK, Thomas Bach, där vi uttryckte vår oro över situation i Ryssland. Som det står i den olympiska stadgan ska mästerskapet lämna efter sig ett positivt arv i linje med den olympiska andan. Därför är det extra viktigt att inte de mänskliga fri- och rättigheterna enbart garanteras för de som arbetar och deltar i de olympiska, utan också för Rysslands befolkning.

Vi mottog nyligen Thomas Bachs svar. Tyvärr tänker han inte aktivt ta ställning för att mänskliga rättigheter garanteras även de ryska medborgarna. Han svarar att IOK vid upprepade tillfällen blivit försäkrade av ryska myndigheter, inklusive Vladimir Putin, att principerna om icke-diskriminering kommer att upprätthållas för alla deltagare vid de olympiska spelen. Men det är inte tillräckligt! Det hjälper inte Pride-demonstranterna i St. Petersburg. Det hjälper inte alla de som överväger att flytta från Ryssland till ett land som låter dem leva sitt liv i frihet. Och de det hjälper inte alla dem som fortfarande inte vågar leva öppet bland sina vänner.

När idrott och demokrati delar samma grundprinciper är det tråkigt att företrädarna för idrotten inte tar ställning för dem fullt ut. Därför hoppas jag att det även under detta mästerskap träder fram en Emma Green Tregaro som med målade naglar tar ställning och vågar säga det som idrottens mäktigaste män inte vågar säga.

Jag vill se Pride-flaggor i Sochi

Jag har tillsammans med flera kollegor i Europaparlamentet skrivit ett brev till presidenten för Internationella Olympiska kommittén, ordförande för Europeiska rådet, Europakommissionen och ministerrådet. Vi uttrycker vår stora oro över utvecklingen i Ryssland när det gäller mänskliga rättigheter och särskilt hur HBT-personer behandlas.

Det drar ihop sig till OS i ryska Sochi och efter sommarens friidrotts-VM i Moskva är extra fokus nu på landets lagstadgat förbud mot homosexuell propaganda. Förbudet är kränkande och blir ett solk i bägaren för alla de atleter och supportar som inte känner att de är välkomna till Sochi. Vad händer om någon skulle bära en Pride-halsduk i publiken, eller om en lyckligt medaljör kramar om sin partner av samma kön? Vi ber nu Olympiska kommittén att ingen ska behöva oro sig för detta.

Brevet är ett initiativ från Europaparlamentets LGBT-grupp för att stödja kampanjen Keep hope alive, och brevet kan du läsa här.

Militär insats i Syrien allt närmare

Allt fler är nu övertygade om att kemiska vapen har använts vid attacken utanför Damaskus. I ett kraftfullt uttalande sade USA:s utrikesminister John Kerry att förra veckans gasattack gick emot allt som vi anser moraliskt och att de skyldiga kommer att känns av konsekvenserna. Strax efter detta meddelade Vita husets talesperson Jay Carney att man inte längre tvivlar på att al-Assad regimen är skyldig. Med tanke på att Obama tidigare sagt att användning av kemiska vapen mot befolkningen kommer att vara en så kallad röd linje för USA, kan vi ana att en militär insats blir allt mer trolig. Förutom USA:s nya ton har även Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Turkiet visat att det finns nu en vilja att intervenera och få stopp på folkmordet.

Dessvärre kommer dessa insatser allt för sent. Över 100 000 personer har dött och miljontals är på flykt. Det politiska vakuumet har gett extrema grupper grannländerna fritt spelrum och islamisterna blir allt starkare. Inbördeskriget ökar oron i en redan instabil region. FN har under de senaste två åren nu visat hur svagt det är när hjälp verkligen behövs. Att låta länder som Kina och Ryssland blockera viktiga beslut är ett stort misslyckade.

Ryssland måste leva upp till Europas förväntningar

Igår skrev jag tillsammans med min kollega Nils Torvalds (SFP) i HBL om Rysslands utveckling och hur vi som närmaste grannar till landet har ett ansvar att inte bara följa utvecklingen utan också att med samarbete och handel ge stöd åt de demokratiska och internationella krafterna i landet.

Läs gärna artikeln genom att klicka här.

Ingen visumfrihet för ryska statstjänstemän!

Idag är stora delar av EU-kommissionen i Moskva för möten med Rysslands president och regering. Bland annat väntar förhandlingar om visumlättnader för ryssar som till exempel vill resa till Sverige. Men inom EU finns ett politiskt motstånd mot visumlättnader.

Ryssland har mycket arbete kvar att göra på en mängd olika områden, inte minst vad gäller demokrati,  mänskliga rättigheter och korruption. Vi liberaler i Europaparlamentet (ALDE) accepterar inte visumfrihet för ryska statstjänstemän. Vi menar att det vore ett oacceptabelt svek gentemot landets opposition, människorättsorganisationer och andra aktivister som förföljs om vi skulle gå med på kraven från Putin.

ALDE kräver nu också att EU:s samtliga medlemsländer inför en "Magnitskij-lag" liknande den som gäller i USA sedan i december i fjol. Lagen är uppkallad efter Sergej Magnitskij, en av Rysslands ledande affärsjurister, som mördades år 2009 på grund av att han försvarade rättsstatprincipen i Ryssland. Att ingen ansvarig straffats kan ses som ett tydligt bevis på den djupa och omfattande korruptionen i Ryssland.

Däremot, och detta är viktigt att komma ihåg, är det välkommet att vi tagit tydliga steg framåt då det gäller snabbare ansökningsprocess och avgiftsfrihet för bland annat journalister och personer från olika intresseorganisationer som vill resa till EU!

Syriens opposition ber om hjälp, vi kan inte säga nej!

Under dagens möte med den liberala gruppen talade vi inte bara om kommande veckors politiska utmaningar, vi satte även fokus på Syrien.

Den syriska oppositionens företrädare i Europa, general Salem Idriz var i Europaparlamentet för att tala med oss om Syriens framtid. Han bekräftade att oppositionens militär nu var organiserad och relativt stor, men att de utan vapen inte kan skydda civilbefolkningen i de områden där regimens styrkor flytt.

General Salem Idriz lät uppgiven, och jag förstår honom. Sedan striderna började för tre år sedan har 1 miljon människor flytt, och över 5 miljoner är på flykt inne i landet. Regimen har stöd från Ryssland och Iran, och regimens ledare Bashar al-Assad uttalade sig nyligen i brittiska tabloiden The Sun där han sade att de inte tänker förhandla med oppositionen.

General Salem Idriz och vår gruppordförande Guy Verhofstadt.



Jag passade på att fråga honom om han träffat USA:s nye utrikesminister John Kerry, och om han fått signaler från USA om hjälp. Dessvärre hade han ännu inte hunnit träffa Kerry, och jag hoppas att USA lever upp till sina löften om militär och humanitär hjälp. Jag förstår att rädslan finns att vapen ska hamna i händerna på regionens terrorister, men omvärlden måste agera!

Salem Idriz försäkrade oss om att med fler vapen och mer ammunition kommer regimen att lämna landet inom en månad. Han uppmanade FN att pressa Ryssland att sluta förse regimen med vapen. Här har EU ett stort ansvar att bistå med humanitär hjälp, sanktioner och fredsbevarande styrkor. Med en stark och enad röst måste EU agera!

Nya laguppställningar i Europa

Efter en intensiv helg ser Europas politiska karta lite annorlunda ut.

Viktigast är kanske presidentvalet i Frankrike där en majoritet valde Hollande före Sarkozy. Ett val som handlade lika mycket om missnöjet med Sarkozy som om Hollandes eget program. Sarkozy har vandrat allt längre från mitten i försök att locka till sig Le Pens populiströster genom enfaldiga utfall mot EU och mot invandringen.

Och nu kommer verkligheten ikapp Hollande. Jag uppskattar att han har talat om att föra Frankrike tillbaka in i EU:s kärna och han har stått upp för Schengenavtalet och den fria rörligheten i Europa. Nu får vi se vad som händer i hans tal om finanspakten och budgetdisciplin. Ordning i statsfinanserna är ett måste och inte alls i motsatsställning till tillväxt. Därför är det också bra att det redan nu talas om ett omedelbart möte mellan Hollande och Merkel.

Mer oroande än franska brösttoner om finanspakten är istället hur krisen de senaste åren riskerar att urholka EU:s institutioner. Ett försvagat europeiskt samarbete gynnar möjligen de allra största länderna men för ett litet medlemsland som Sverige betyder det mindre inflytande. Och vi sitter redan i en onödigt svag sits på grund av euroutanförskapet.

I Grekland har de två tidigare ledande partierna rasat rejält. Istället har flera extrema partier från yttersta höger- och vänsterflankerna vunnit mark. Många talar om missnöjesröster men det ska ändå kommas ihåg att en stor majoritet av grekerna stödjer både EU och euron. Däremot är förtroendet för politiker lågt. Nu får vi ändå hoppas att det vänder för Grekland, med anständiga politiker som tar ansvar för finanser och nödvändiga reformer.
Serberna markerade i sitt val att de vill närma sig EU. De stora frågorna var jobb, ekonomi och välfärd - som i övriga EU-länder. Dessutom tycks det radikala nationalistpartiet SRS falla ur parlamentet helt och hållet.

I regionalvalet i tyska Schleswig Holstein förlorade Merkels CDU, liberala FDP hamnade på 8,5% enligt de preliminära resultaten. Fortfarande mer än tyska Piratpartiet som tog röster framför allt från de gröna och gjorde ett bra val för ett nytt parti.

Och samtidigt i Ryssland: nu återinstalleras Putin i presidentpalatset. Under motdemonstrationer och våldsamma protester från flera olika oppositionsgrupper. I Ryssland återstår mycket att göra, och pressfriheten och fri media står mycket högt på önskelistan.

Det är en spännande tid vi har framför oss.

Kasparov och Kasyanov i Europaparlamentet

Två av Rysslands oppositionsledare kom till Europaparlamentet för ett seminarium om vägen framåt efter det senaste valet - när Putin återigen valdes till Rysslands president.

Kristiina Ojuland, Guy Verhofstadt, Mikhail Kasyanov och Garry Kasparov

Garry Kasparov - den tidigare schackmästaren - och Mikhail Kasyanov skrädde inte orden när de kommenterade Putins metoder för att hålla sig kvar vid makten. Ryssland har en god bit kvar till demokrati. Men det finns också demokratiska krafter. Som Kasparov sa: "we will not tolerate Putin shooting people who demand political reform. We are not afraid."

Han underströk också att ryska demokrater ser Europa som framtiden - att vi delar samma värden och principen om rättsstat och demokrati.

Kasyanov nämnde också Putins monopol på att synas i rysk TV - ännu ett konkret bevis på vikten av fri och oberoende media för en verklig demokrati.

Lukashenka - vi ser dig!

Igår, den 19 maj samlades människor på Sergels torg i Stockholm, liksom på andra platser runt om i Europa, för att visa vårt stöd för det vitryska folket. Den 19e är ett symbolladdat datum: den 19 december förra året hölls ett bortfuskat presidentval i Belarus. Fredliga demonstrationer hölls i Minsk - som slogs ner med Lukashenko-regimens järnnäve. Sedan dess har våldet och förtrycket i Belarus trappats upp. I dagarna faller domar mot oppositionella presidentkandidater och demokratiaktivister. Politiska fångar - bara ett stenkast från oss i Stockholm och Bryssel. Det är en skam.


Jag talade igår på Sergels torg tillsammans med bland andra riksdagsledamöterna Abir Al-Sahlani (c), Caroline Szyber (kd) och Valter Mutt (mp). Även representanter för Silc, Amnesty, Info Belarus och Östgruppen tog ordet inför människorna på torget, liksom en modig ung vitrysk kvinna som tackade omvärlden för att vi inte låter Lukashenko-regimens brutalitet gå osedd och obemärkt förbi.


I dagarna har det bland annat blivit tydligt hur den vitryska propagandamaskinen utnyttjar kultur- och sportevenemang för att bygga dimridåer kring vad som händer i säkerhetspolisens fängelser. "I love Belarus" sjöngs det i Schlagerfestivalen, och Minsk ska få stå värd för ishockey-VM 2014. Det senare har vi i Europaparlamentet uppmanat till att bojkotta om inte de politiska fångarna släpps.

Vissa säger att sporten och politiken inte hör ihop - pyttsan! Det är klart att vi alla måste dra åt samma håll. Om detta skrev jag och kollegorna Peter Stastny och Hans Backman nyligen i Göteborgsposten.

Belarus och Ryssland - det händer 19 maj

Vitryssland är ett land med politiska fångar, utan fri media och utan demokrati. Medborgarna saknar alla grundläggande fri- och rättigheter.

Nästa vecka, den 19 maj, organiseras manifestationer i Stockholm och runtom i Europa, för att påminna om demonstrationerna i Minsk den 19 december förra året, då svartklädda poliser gick bärsärkagång mot fredliga demonstranter, med påkar och inför omvärldens ögon. Flera hundra demonstranter – aktivister, journalister och vanliga medborgare – frihetsberövades. De utsattes för misshandel, till och med tortyr. Bland de fängslade fanns flera av oppositionens presidentkandidater. Flera av dessa politiska fångar är fortfarande, ett halvår senare, i fängelse.

Jag kommer att delta i manifestationen i Stockholm - gör det du också!

Samma dag organiserar SILC tillsammans med Folkpartiet och ELDR dessutom ett seminarium om Rysslands demokrater, inför de ryska parlamentsvalen i höst. Syftet med seminariet är belysa hur valet kan utvecklas samt att diskutera hur Sverige och Europa bäst kan stödja dem som kämpar för en demokratisk utveckling.

Seminariet kommer att inledas av en paneldebatt där Maxim Reznik, Claes Arvidsson och jag själv kommer att diskutera EU och Ryssland. Även Folkpartiets utrikespolitiske talesperson Fredrik Malm kommer att delta i programmet

Mer information om seminariet finns på SILCs hemsida.