Euroobligationer nej tack

I Europaparlamentet diskuteras införandet av så kallade stabilitetsobligationer, också kallade för euroobligatioer. Även franska presidenten Hollande argumenterar för att införa dessa obligationer som ett sätt att komma ur skuldkrisen i Europa.

Införandet av euroobligationer innebär att ECB, europeiska centralbanken, ger ut särskilda euroobligationer för hela euroområdet. Euroländer garanterar därigenom varandras statsobligationer. I stället för olika räntenivåer om någon vill låna länderna pengar så har alla länder samma låga räntenivå.

Situationens allvar kräver att man utvärderar alla de befintliga förslag som förtecknas i kommissionens grönbok och förslaget från den tyska rådet av ekonomiska experter.

Vi måste skapa ett större stöd för EU och euron. Jag vill därför betona vikten av att det är nödvändigt att ha en offentlig debatt om fördelar och nackdelar med att införa gemensamma obligationer.

Det måste finnas en acceptans från allmänheten och ett brett stöd för att införa obligationerna bland majoriteten av medborgarna.

Dessutom är en nödvändig förutsättning för euroobligationer är att EU-länderna med urusla statsfinanser kraftigt minska sina nuvarande underskott och skuldsättning. Incitamenten för ett land att sköta sin ekonomi får inte undermineras genom att det införs euroobligationer.

Det behövs en bättre balans i unionen mellan det rika norr och det fattiga söder innan euroobligationer med trovärdighet kan införas. Men jag blir inte förvånad om det går snabbare att införa dessa än vad vi förväntar oss på gund av det politiska trycket att agera.

Nya laguppställningar i Europa

Efter en intensiv helg ser Europas politiska karta lite annorlunda ut.

Viktigast är kanske presidentvalet i Frankrike där en majoritet valde Hollande före Sarkozy. Ett val som handlade lika mycket om missnöjet med Sarkozy som om Hollandes eget program. Sarkozy har vandrat allt längre från mitten i försök att locka till sig Le Pens populiströster genom enfaldiga utfall mot EU och mot invandringen.

Och nu kommer verkligheten ikapp Hollande. Jag uppskattar att han har talat om att föra Frankrike tillbaka in i EU:s kärna och han har stått upp för Schengenavtalet och den fria rörligheten i Europa. Nu får vi se vad som händer i hans tal om finanspakten och budgetdisciplin. Ordning i statsfinanserna är ett måste och inte alls i motsatsställning till tillväxt. Därför är det också bra att det redan nu talas om ett omedelbart möte mellan Hollande och Merkel.

Mer oroande än franska brösttoner om finanspakten är istället hur krisen de senaste åren riskerar att urholka EU:s institutioner. Ett försvagat europeiskt samarbete gynnar möjligen de allra största länderna men för ett litet medlemsland som Sverige betyder det mindre inflytande. Och vi sitter redan i en onödigt svag sits på grund av euroutanförskapet.

I Grekland har de två tidigare ledande partierna rasat rejält. Istället har flera extrema partier från yttersta höger- och vänsterflankerna vunnit mark. Många talar om missnöjesröster men det ska ändå kommas ihåg att en stor majoritet av grekerna stödjer både EU och euron. Däremot är förtroendet för politiker lågt. Nu får vi ändå hoppas att det vänder för Grekland, med anständiga politiker som tar ansvar för finanser och nödvändiga reformer.
Serberna markerade i sitt val att de vill närma sig EU. De stora frågorna var jobb, ekonomi och välfärd - som i övriga EU-länder. Dessutom tycks det radikala nationalistpartiet SRS falla ur parlamentet helt och hållet.

I regionalvalet i tyska Schleswig Holstein förlorade Merkels CDU, liberala FDP hamnade på 8,5% enligt de preliminära resultaten. Fortfarande mer än tyska Piratpartiet som tog röster framför allt från de gröna och gjorde ett bra val för ett nytt parti.

Och samtidigt i Ryssland: nu återinstalleras Putin i presidentpalatset. Under motdemonstrationer och våldsamma protester från flera olika oppositionsgrupper. I Ryssland återstår mycket att göra, och pressfriheten och fri media står mycket högt på önskelistan.

Det är en spännande tid vi har framför oss.