Tyvärr krävs militärt ingripande för att få bort al-Assad

Bashar al-Assad kan aldrig vara en del av ett demokratisk Syrien. Så sa Fawaz Tello, medlem av den syriska nationella oppositionen, igår när han besökte den liberala gruppen i Europaparlamentet. Fawaz Tello har varit aktiv i den syriska oppositionen sedan början av 2000-talet och påpekade att en lösning som på något sätt involverar al-Assad är omöjlig. Diktatorn måste fråntas makten och det enda sättet att göra det på är genom ett militärt ingripande. Jag beklagar att den borgerliga svenska regeringen inte stödjer president Obamas initiativ som den socialdemokratiska regeringen i Danmark gör.

Hanteringen av konflikten är ett misslyckande av det internationella samfundet och tiden för politiska lösningar är slut. Det är däremot viktigt att komma ihåg att en politisk lösning är nödvändig när al-Assad väl har lämnat makten. Syrien är splittrat mellan de olika folkgrupperna och internationellt stöd kommer att vara centralt för en diplomatisk lösning. Diktatorns egen folkgrupp, alawiterna, är idag i maktposition och deras ställning efter kriget kommer att vara en känslig fråga. Just därför var det välkommet att Tello påminde oss om att alawiterna inte är problemet, det är enbart al-Assad.

Men för att komma så långt som till en demokratisk lösning efter kriget måste världssamfundet ta sitt ansvar och ge oppositionen militärt stöd. När inte FN kan enas måste USA och EU:s medlemsländer agera. En diktator som mördar 100 000 människor och driver miljontals på flykt har inte en plats vid förhandlingsbordet.


Fawaz Tello och den liberala gruppens ordförande Guy Verhofstadt

Besök i flyktingläger

Under helgens konferens i Beirut med Liberala Internationalen fick jag även möjlighet att i praktiken se de konsekvenser kriget i Syrien har för landet själv, dess befolkningen och alla grannländer.

Sveriges ambassadör i Libanon Niklas Kebbon berättade om det politiska läget i Libanon, Syrienfrågan och om regionen i övrigt. Vi fick även information om FN:s flyktingorgan UNHCR och FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar, UNRWA, som bland annat har ansvar för Beiruts största flyktingläger för palestinier. Shatila har funnits sedan 1949 och är idag mer eller mindre en permanent stadsdel för 20 000 människor.



Bilden är från lägret vid syriska gänsen. De flesta flyktingar bor i tält av plast eller tyg, inget som kan skydda dem mot vädrets makter.



Tillsammans med Gulan Avci, riksdagsledamot och Frida Johansson Metso, ledamot av Folkpartiets partistyrelse, fick jag efter lite övertalning besöka lägret Shatila. Efter detta fortsatta jag mot den syriska gränsen för att besöka ett läger för den strida strömmen av syriska flyktingar. Dagen var varm och under sommaren kan det bli 40 grader i solen. Dessa människor har bara plasttält att skydda sig med. Jag blev klart tagen av besöket.

Detta är en förfärande humanitär katastrof som världen tycks stå handfallen inför. Den 1 juni 2013 räknar FN med att över 1 miljon syrier kommer ha flytt sitt hemland. Libanon har redan registrerat 273 000 flyktingar från Syrien, 140 000 väntar på registrering och över 40 000 personer flyr Syrien varje dag.

Ett litet land som Libanon har inte möjlighet att förse så många flyktingar med mat och tak över huvudet. Stora flyktingströmmar har dessutom en destabiliserande roll för ett redan instabilt land som Libanon.
Att inte Libanon vill ha flyktingläger beror just på palestinska läger som Shatila som blivit permanenta stadsdelar.

Varken FN eller NATO har agerat för att stoppa Syriens diktator Bashar al-Assad från att mörda sin egen befolkning, och situationen blir allt mer desperat. Syriska befolkningen ska inte behöva fly sina hem och sitt land och EU har ett ansvar att sätta stopp för detta. Jag anser att vapenembargot måste lyftas så snart som möjligt.

EU måste garantera det syriska folkets säkerhet!

Idag, fredagen den 12 april, är Olle Schmidt i Libanon, ett av Syriens grannländer. Här märks konflikten i Syrien tydligt. FN räknar med att den 1 juni 2013 kommer mer än 1 miljon syrier ha flytt sitt hemland och många av dem kommer just till Libanon.  Libanon har redan registrerat 273 000 flyktingar från Syrien, 140 000 människor väntar på registrering och över 40 000 personer flyr Syrien varje dag. 

Varken FN eller NATO har agerat för att stoppa Syriens president al-Assad från att mörda sin egen befolkning, och situationen blir allt mer desperat. Syriska befolkningen ska inte behöva fly sina hem och sitt land och EU har ett ansvar att sätta stopp för detta. Jag anser att vapenembargot måste lyftas så snart som möjligt, säger Olle.

Igår, torsdag, debatterade Olle Schmidt om det är dags att beväpna syriska rebeller eller inte med Christoffer Fjellner i P1-morgon. Här kan du lyssna på inslaget. 

EU måste få slut på våldet i Syrien

Läget i Syrien blir allt värre och i gårdagens SVT Agenda kunde vi se tolvåriga pojkar arbeta på sjukhus i Aleppo med lemlästade människor. Sjukhus och vårdpersonal utgör måltavlor i kriget och många läkare har flytt, precis som andra i befolkningen. Utan hjälp utifrån är det svårt att hålla sjukhusen igång när det är så ont om personal.

Men inget barn ska behöva utsättas för något sådant, och att de själva söker sig till sjukhusen för att hjälpa till visar på en hel befolkning som gör allt för att bryta den hopplösa och paralyserande vardagen som kriget innebär.

Efter mer än två år av inbördeskrig i Syrien ser vi fortfarande inte ett slut på fasorna. Våldet i landet har krävt fler än 70 000 människoliv, hundratusentals människor har tvingats fly från sina hem och mer än 1,5 miljoner människor behöver humanitär hjälp. När EU:s utrikesministrar träffades i Dublin ville Frankrike och Storbritannien lyfta vapenembargot för att kunna beväpna oppositionen, men fick inte gehör. Jag anser att det är olyckligt att Sverige var ett av de länder som blockerade beslutet.

Omvärldens passivitet är inte acceptabel. Arabförbundet och FN har inte agerat. Inte heller NATO har ingripit. EU måste därför göra det enda rätta, nämligen att ge Syriens opposition militärt stöd. Befolkningen måste ges möjligheten att försvara sig mot landets våldsamme diktator Bashar al-Assad.

Syriens opposition ber om hjälp, vi kan inte säga nej!

Under dagens möte med den liberala gruppen talade vi inte bara om kommande veckors politiska utmaningar, vi satte även fokus på Syrien.

Den syriska oppositionens företrädare i Europa, general Salem Idriz var i Europaparlamentet för att tala med oss om Syriens framtid. Han bekräftade att oppositionens militär nu var organiserad och relativt stor, men att de utan vapen inte kan skydda civilbefolkningen i de områden där regimens styrkor flytt.

General Salem Idriz lät uppgiven, och jag förstår honom. Sedan striderna började för tre år sedan har 1 miljon människor flytt, och över 5 miljoner är på flykt inne i landet. Regimen har stöd från Ryssland och Iran, och regimens ledare Bashar al-Assad uttalade sig nyligen i brittiska tabloiden The Sun där han sade att de inte tänker förhandla med oppositionen.

General Salem Idriz och vår gruppordförande Guy Verhofstadt.



Jag passade på att fråga honom om han träffat USA:s nye utrikesminister John Kerry, och om han fått signaler från USA om hjälp. Dessvärre hade han ännu inte hunnit träffa Kerry, och jag hoppas att USA lever upp till sina löften om militär och humanitär hjälp. Jag förstår att rädslan finns att vapen ska hamna i händerna på regionens terrorister, men omvärlden måste agera!

Salem Idriz försäkrade oss om att med fler vapen och mer ammunition kommer regimen att lämna landet inom en månad. Han uppmanade FN att pressa Ryssland att sluta förse regimen med vapen. Här har EU ett stort ansvar att bistå med humanitär hjälp, sanktioner och fredsbevarande styrkor. Med en stark och enad röst måste EU agera!

Slutet nära för al-Assad

I dagens Göteborgs-Posten skriver jag om situationen i Syrien och det låste läget i FN:s säkerhetsråd. Det är inte försvarbart att världens ledare ännu inte kunnat komma till ett gemensamt beslut om hur man bäst skyddar det syriska folket från krigets terror.

Om FN inte kan ingripna med sanktioner kan de förbereda befolkningen för nästa skede. Efter regimens oundvikliga fall kommer det finnas behov av en samhällig infrastruktur av politiska partier, frivilligorganisationer och juridiska kommittéer för att gemensamt hitta en väg mot rättsstat, folkstyre och fred.

Snabba beslut är nu viktigt. Risken är stor att konflikten mellan oppositionen och övriga minoritetsgrupper hinner bli allt för infekterad för att en fredlig lösning ska kunna nås. FN och EU har ett tydligt ansvar. Om de inte kan stoppa våldet måste allt göras för att garantera den efterföljande freden.

Här kan du läsa hela artikeln.

Slutet nära för al-Assad

Det råder inbördeskrig i Syrien. Efter ett och ett halvt år av strider står omvärlden fortfarande handfallen. Det är inte försvarbart att världens ledare ännu inte kunnat komma till ett gemensamt beslut om hur man bäst skyddar det syriska folket från regimens terror.

Under president Bashar al-Assads 12 år vid makten har det hänt mycket. Från tidiga år med reformlöften och ekonomisk liberalisering till de osäkra åren med allt mindre rum för främmande inslag i vardagslivet. Våldet nådde en ny nivå i veckan, då landets försvarsminister tillsammans med flera andra högt uppsatta ledare inom säkerhetstjänsten dödades i ett bombdåd i centrala Damaskus. Det innebär att regimen har tappat kontroll över situationen och risken för dåligt överväga beslut från deras sida är nu stor. Dessutom har de genom bombdådet förlorat sin väsentliga militärstrategiska kompetens.

Flera EU-länder har ännu en gång krävt en FN-resolution som fördömer våldet och ålägger regimen sanktioner. Men även den här gången kunde FN:s säkerhetsråd inte leverera. Ryssland och Kina hade redan innan mötet meddelat att de skulle blockera en sådan text, och resultat blev inte vad omvärlden hade hoppats på. Våldet kan fortsätta utan världssamfundets fördömande.

Dock visar veckans attentat på att det här definitivt är början till slutet för al-Assad. Om omvärlden inte kan ingripna med sanktioner kan vi förbereda befolkningen för nästa skede. Efter regimens oundvikliga fall kommer det finnas behov av en samhällig infrastruktur av politiska partier, frivilligorganisationer och juridiska kommittéer för att gemensamt hitta en väg mot rättsstat, folkstyre och fred. Som tur vad finns det goda exempel på just detta i Tunisien.

Likväl är risken nu stor att konflikten mellan oppositionen och övriga minoritetsgrupper hinner bli allt för infekterad. Ju längre striderna försätter desto svårare blir det att sedan gemensamt dela ansvaret för ett fredligt Syrien. Här har FN ett tydligt ansvar. Om de inte kan stoppa våldet måste allt göras för att garantera den efterföljande freden.