Europa får inte splittras av krisen

Morgonens besked från det pågående toppmötet skapar många frågetecken. Den fördragsändring som Tyskland och Frankrike har drivit på för, och som sannolikt skulle vara nödvändig för möjlighet till automatiska sanktioner mot länder som missköter sig, tycks just nu inte kunna bli av. Storbritannien fortsätter att sätta stopp för en sådan utveckling. Istället siktar man på ett mellanstatligt, frivilligt avtal som framför allt kommer att gälla europlus-länderna.

Det finns tydliga risker med detta. Det första är att Europa delas i två - å ena sidan europlusländerna som går i en snabbare takt och som gör de starkare åtagandena vad gäller ordning och reda i finanserna, å andra sidan länderna som ställer sig på utsidan och blir passiva åskådare. Om detta sker blir det än viktigare att Sverige tar steget in i Europas kärna, i första hand genom att delta i europlus-pakten, men även genom att eftersträva att frivilligt ansluta sig till det mellanstatliga avtalet.

En annan risk med ett mellanstatligt avtal - och med att stå utanför det samarbetet - är att det sannolikt kommer att mejslas fram bakom stängda dörrar, medan en fördragsändring snarare sker i en mer inkluderande och transparent process, i form av ett konvent.

Visst kan också ett mellanstatligt avtal ge de lösningar som behövs för Europa. Budskapet från toppmötet är klart och tydligt: de flesta av Europas medlemsländer är beredda att kavla upp ärmarna och anta de hårda beslut och svåra reformer som krävs i en utmanande situation.

Den viktigaste reformen för att framtida kriser enklare ska kunna undvikas är att automatiska sanktioner kommer på plats. Vi har visserligen haft regelverket på plats sedan länge, men ingen har tagit dem på allvar. Därför är Europa i den situation vi har idag.

Det är också av största vikt att medlemsländerna, med deras nationella parlament, inte går runt Lissabonfördraget och att Europaparlamentet tillsammans med Rådet får en tydlig roll i krishanteringen!

Vart är Europa på väg?

Tillsammans med mina kollegor Cecilia Wikström och Marit Paulsen organiserade jag idag ett seminarium om EU-politik i anslutning till Folkpartiets landsmöte i Karlstad. ALDE - den liberala gruppen i Europaparlamentet - sponsrade evenemanget.

Vi samtalade om Europas stora och svåra utmaningar idag - med finanskris, nationalism och ett EU som drar åt flera olika håll. Sverige, som står utanför det oerhört centrala eurosamarbetet blir alltmer politiskt marginaliserat. Det är mycket synd. Som min kollega Cecilia Wikström sa - ensam är inte stark!

Sverige borde gå med i europluspakten, och Sverige borde kunna gå med som medlem i räddningsfonden, EFSF. Då skulle vi kanske i alla fall få stå med och lyssna i dörren till rummet där besluten fattas.