Oro för de växande extrempolitiska krafterna i Europa

I Europaparlamentets konstitutionella utskott behandlas just nu vilka regler som ska gälla för de europeiska partier som får finansiering från EU.

När Lissabonfördraget trädde i kraft 2009 stärktes de europeiska partiernas roll i att skapa en europeiska politisk medvetenhet och engagera medborgare i alla länder. Nu utarbetas ett nytt förslag till förordning om europeiska partier, vilket väntas ytterligare stärka de europeiska partiernas roll, vilket ska ske genom att bl.a. ge partierna en särskild rättslig status istället för att de ska vara registrerade som en vanlig organisation i någon av medlemsstaterna. Sedan 2011 är det också möjligt för enskilda personer att vara medlemmar i vissa av de europeiska partierna utan att behöva göra detta genom ett nationellt parti. Detta var en efterlängtad reform.

År 2012 betalades närmare 44 miljoner euro ut till partier och organisationer, och från Europaparlamentets sida vill vi säkerställa att pengarna används på rätt sätt. Allt fler partier är EU-skeptiska, nationalistiska och främlingsfientliga. Även om jag inte anser att partier behöver vara positiva till EU-samarbetet för att få finansiering, så rimmar det illa att ansöka om pengar från samma institutioner som man vill störta. Däremot anser jag att alla parter som får finansiella medel från EU måste leva upp till EU:s grundläggande principer om respekt av mänskliga rättigheter och allas lika värde. Främlingsfientliga och rasistiska rörelser hör inte hemma i ett demokratiskt EU.

På min hemsida kan du läsa den liberalera gruppens fråga till EU-kommissionen om just detta, samt Viviane Redings svar.  

Europa får inte splittras av krisen

Morgonens besked från det pågående toppmötet skapar många frågetecken. Den fördragsändring som Tyskland och Frankrike har drivit på för, och som sannolikt skulle vara nödvändig för möjlighet till automatiska sanktioner mot länder som missköter sig, tycks just nu inte kunna bli av. Storbritannien fortsätter att sätta stopp för en sådan utveckling. Istället siktar man på ett mellanstatligt, frivilligt avtal som framför allt kommer att gälla europlus-länderna.

Det finns tydliga risker med detta. Det första är att Europa delas i två - å ena sidan europlusländerna som går i en snabbare takt och som gör de starkare åtagandena vad gäller ordning och reda i finanserna, å andra sidan länderna som ställer sig på utsidan och blir passiva åskådare. Om detta sker blir det än viktigare att Sverige tar steget in i Europas kärna, i första hand genom att delta i europlus-pakten, men även genom att eftersträva att frivilligt ansluta sig till det mellanstatliga avtalet.

En annan risk med ett mellanstatligt avtal - och med att stå utanför det samarbetet - är att det sannolikt kommer att mejslas fram bakom stängda dörrar, medan en fördragsändring snarare sker i en mer inkluderande och transparent process, i form av ett konvent.

Visst kan också ett mellanstatligt avtal ge de lösningar som behövs för Europa. Budskapet från toppmötet är klart och tydligt: de flesta av Europas medlemsländer är beredda att kavla upp ärmarna och anta de hårda beslut och svåra reformer som krävs i en utmanande situation.

Den viktigaste reformen för att framtida kriser enklare ska kunna undvikas är att automatiska sanktioner kommer på plats. Vi har visserligen haft regelverket på plats sedan länge, men ingen har tagit dem på allvar. Därför är Europa i den situation vi har idag.

Det är också av största vikt att medlemsländerna, med deras nationella parlament, inte går runt Lissabonfördraget och att Europaparlamentet tillsammans med Rådet får en tydlig roll i krishanteringen!