Koherent politik för global utveckling

Idag diskuterade ACP-EU-församlingen frågan om politisk koherens. Det vill säga, att global utveckling inte bara handlar om biståndspolitiken utan också, och kanske i än högre grad, om handelspolitiken, säkerhetspolitiken, miljöpolitiken, fiskepolitiken... och så vidare. Om vi ger bistånd med ena handen men skapar negativa förutsättningar för utveckling genom t.ex. en dålig fiskepolitik med den andra blir det både ineffektivt och kostsamt. Alla vinner på att våra politikområden är väl samordnade.

I mitt tal i kammaren påminde jag kollegerna att traditionellt utvecklingsbistånd inte längre, som för ett antal decennier sedan, är den dominerande inkomstkällan för de fattigaste länderna. Handel har blivit viktigare. Tack vare gränsöverskridande handel är det idag länder som Ghana och Etiopien som har allra högst BNP-tillväxt i världen!

Handel, inte allmosor, är framtiden. Riktiga jobb skapas i privata sektorn och av entreprenörer och företag. Inte av biståndsorganisationerna. 

Därför måste vi börja tala mer om handel och frihandel när vi talar om global utveckling. 

Och slutligen, det finns mycket att lära av länder som Sydkorea. Jag besökte koreanska Busan i vintras för OECD DACs stora biståndspolitiska toppmöte. Sydkorea var oerhört fattigt efter kriget, men har utvecklats med raketfart. Hur? Enligt Sydkorea själva har de två faktorer att tacka: ett starkt fokus på utbildning, forskning och konkurrenskraft, samt frihandeln. 

50 år av socialism har inte tagit Afrika ur fattigdom. Dags att pröva något annat, dags för fler frihandelsavtal.

Hur stödjer vi rättsstatens principer i partnerländer?

Habeas Corpus, principen om att en fängslad person har rätt att få frågan om sitt frihetsberövande vederbörligen prövad, är en princip som är uttryckligen inskriven i många länders grundlagar. Ändå vet vi att, även i de länder som formellt säger sig erkänna Habeas Corpus, finns människor fängslade utan rättegång eller prövning. Eritrea är ett exempel som många känner till.

Idag i EU-AVS-ländernas gemensamma parlamentariska församling passade jag på att fråga EU:s biståndskommissionär Piebalgs om detta: Vad gör EU idag och vad mer kan man göra för att stödja det juridiska systemet i partnerländer så de kan upprätthålla principerna i den egna grundlagen?

Stöd till rättsstaten och stöd till oberoende, kompetenta och fungerande rättsvårdande myndigheter/institutioner är viktigt. Utan "rule of law" blir demokratin vinglig och halvfärdig. Där är kommissionär Piebalgs och jag eniga.

Men hur gör man då i fall där man inte har ens den minsta grund för ömsesidigt samarbete och dialog, där vi inte alls kommer överens med partnerlandet? Då blir det svårt att stödja institutionsbygge.

Piebalgs höll fast vid att dialog är den enda vägen, även om det kan vara en mycket långsam metod.

Läs hela frågan och kommissionens skriftliga svar på min hemsida.

Svårt nå upp till biståndsbetalningsmålen

I april i år rapporterade EU-kommissionär Andris Piebalgs om hur medlemsstaterna lever upp till sina åtaganden vad gäller pengar till utvecklingsbiståndet. Under 2011 var det bara fyra EU-länder som faktiskt kom upp i de utlovade 0,7% av BNP till bistånd.

Kan du gissa vilka?

Jag passade idag på att fråga Piebalgs om prognosen framöver: blir det ännu färre länder som klarar löftena 2012 med tanke på att skuldkrisen fortfarande håller delar av Europa i sitt grepp? Piebalgs var försiktigt optimistisk om framtiden, men noterade samtidigt att det är en besvikelse att inte fler länder prioriterar utvecklingsfrågorna högre.

Danska solceller

Våra danska värdar bjöd på ett studiebesök i en solcellspark. Man siktar här på att bli självförsörjande med förnybar energi från sol och vind. Intressant för delegater både från EU- och AVS-länderna, även om projekten ännu är kostsamma.

Libyenflyktingar, khatpengar och vikten av att människor möts

Framme i soliga danska Horsens - en stad som påminner om TV-serien Matador - för plenarmöte med gemensamma parlamentariska församlingen för EU och AVS-länderna.

Idag hölls möte i utskottet för politiska frågor. En resolution om följderna av omställningen i Libyen röstades igenom. Den konservative maltesiske rapportören hade flera mycket negativa skrivningar om flyktingströmmar över Medelhavet, men utskottet stödde min mer nyanserade linje. Dels har vi i EU tagit emot bara en bråkdel av alla de människor som tvingades fly Libyen, dels är migration mycket mer komplext än vad vissa vill göra gällande - visst finns det utmaningar för EU:s nuvarande asylsystem men att människor rör sig över gränser har också positiva effekter.

Därefter diskuterades den politiska och humanitära krisen i Somalia. Jag rekommenderade rapportörerna att undersöka kopplingen mellan khatsmugglingen till Europa och finansiering av kriminella nätverk i Somalia. Det har indikerats att pengar från denna droghandel bland annat hamnar i terrorstämplade al-Shabaabs fickor.

Slutligen tog en inbjuden expert upp frågan om gemensamma parlamentariska församlingens framtid. Många av de europeiska kollegerna prioriterar inte församlingens möten särskilt högt. Men det borde de! Jag lär mig något av mina parlamentarikerkolleger från Afrika, Västindien och Stillahavsöarna - varje gång vi ses. Och demokrati byggs inte av diplomater och ambassadörer, det byggs av politiker. Därför är det bra att det finns forum som detta där folkvalda från olika regioner kan mötas och utbyta erfarenheter.

Ett par slutsatser från Busan

Sydkorea ligger 8 timmar före Sverige i tiden och högnivåmötet här är redan avslutat, innan det ens är lunchdags hemmavid.

Vi kan vara försiktigt positiva: utvecklingen går ändå i rätt riktning. Samtidigt måste man slå fast att utvecklingstakten är alltför låg. För att fler länder ska lyftas ur fattigdomen måste bland annat utbildning sättas i fokus, som man kan lära av exemplet Sydkorea. Vi måste också satsa på infrastrukturen och på att involvera det privata näringslivet.

En annan nyckelfråga för global utveckling är Kinas deltagande. Kina är ju en paradox, samtidigt ett utvecklingsland och ytterst utvecklat land. Vilken roll kommer de att spela?

Mötets officiella slutsatser kan du läsa på arrangörernas hemsida.

Busan-mötet öppnat: från bistånd till handel

Idag startade 4th High Level Forum on Aid Effectiveness i Busan, Korea. En imponerande öppning där en rad framstående talare äntrade podiet, oftast till klassisk europeisk musik (egendomligt nog).

Koreas president Lee Myung-Bak påminde om Koreas väg från att ha varit ett utblottat land som fick omfattande bistånd efter kriget på 50-talet, till att numera vara ett givarland. Det finns god anledning att förmoda att Korea med sina erfarenheter är bättre skickade än många andra att bistå dagens utvecklingsländer.

Ett annat intressant anförande hölls av Rwndas president Paul Kagame om såväl Afrikas framsteg - 5-8 procent årlig tilväxt - som om dess dystra utveckling vad gäller styrelseskick och hungersnöd.

Talade gjorde också bland andra FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon, OECD:s generalsekreterare Angel Gurría och drottning Rania av Jordanien. I mitt tycke goda tal men som saknade hjärta. Istället radades mycket dyster statistik upp. Egendomligast var att lyssna på drottning Rania, som inte verkade känna något eget ansvar över den miserabla utvecklingeni i Mellanöstern de senaste decennierna.

Höjdpunkten var Hillary Clintons entusiasmerande slutanförande. Hon var självkritisk men pekade också ut en positiv utveckling där bistånd byts mot handel och utveckling. Hon krävde också reaktioner mot dåliga politiska ledare i flera av mottagarländerna.

Utrikesminister Clinton påminde om att på 60-talet stod biståndet för 70 procent av utvecklingsländernas tillgångar. Idag är siffran 13 procent. Idag handlar det istället om bland annat utländska investeringar och handelsinkomster. From Aid to Investment. I försiktiga ordalag utan att nämna några namn varnade hon också länder för att bli för beroende av endast en givare. Clinton möttes av varma applåder.

Senare deltog jag på ett seminarium om jämställdhet och kvinnors betydelse i utvecklingsarbete. Seminariet leddes av Chiles förra president, Michelle Bachelet, en imponerande personlighet. Också här inledde Hillary Clinton.

Igår fick jag själv göra ett kort inlägg om vårt gemensamma ansvar att agera snabbt och kraftfullt. De svältande världen runt kan inte vänta längre. Jag fick applåder efteråt, vilket gladde mig.

Må vara att den här typen av toppmöten vekar lätt kaosartade - och att de inte öppnar för särdeles mycket dialog eftersom allt är framarbetat på förhand - men stämningen är mycket positiv och kan tala för ett trendbrott i världens biståndspolitik. Från bistånd till handel. Från bidrag till egen utveckling.

Ny biståndsarkitektur växer fram

OECD-DAC håller denna vecka sitt högnivåmöte i Busan, Sydkorea, och jag deltar i Europaparlamentets delegation. Detta är fjärde gången världens ledare möts för att diskutera den nya globala biståndsarkitekturen och mötet är en uppföljning av de tidigare mötena i Paris och Accra. På agendan står framför allt frågan om biståndseffektivitet.

Utvecklingssamarbetet måste gå från ensidigt bistånd som håller kvar afrikanska länder i fattigdom och beroende, till ett dynamiskt och ömsesidigt partnerskap där frihandel, gott demokratiskt styre och korruptionsbekämpning är bland de viktigaste grundstenarna.

Foton från Guinea

Ett par foton från besöket i Conakry, Guinea 18-19 november 2011


Guineanska kvinnor utanför Conakry sjukhus

Lördag förmiddag: politiskt massmöte vid UFDGs partihögkvarter.

Cellou Dallein Diallo talar till mötesdeltagarna


Sång och dans, här en lokal rapartist


Jag själv sade ett par ord om Afrikas och Europas delade värderingar: rättvisa, mänskliga rättigheter, frihet.


Hedersgäster på podiet - och ännu fler åhörare bakom


Vi utnämndes till "hedersmedborgare" och kläddes i traditionella galabeior (UFDGs foto)


Ett par tusen åhörare deltog i mötet, de flesta under de skuggande taken - Conakry var ca 35 grader varmt denna dag. (UFDGs foto)

Lördag eftermiddag - massdemonstration till stöd för oppositionen.
Tusentals människor drog fram i ett långt demonstrationståg (UFDGs foto)


(UFDGs foto)


Torgmöte - lite större och lite mer entusiastiskt än hemmavid. I förgrunden skymtar säkerhetsvakterna vi inte fick gå ut utan.

Ett par ord om Togos demokrati

Togos premiärminister Gilbert Fossoun Houngbo kom under förmiddagen till den gemensamma parlamentariska församlingen och svarade på ledamöternas frågor på temat demokratiskt styrelseskick. Togo har en lång historia av odemokratiska strukturer, men vacklande steg mot demokrati tas just nu. Mycket saknas ännu. Och även om den nuvarande presidenten är vald i relativt fria val är han också den gamle auktoritäre ledarens son, vilket reser ett antal frågetecken.

Jag indikerade några av de viktigaste bristerna i Togos demokrati: svag valkommission, bristande transparens i rösträkningen, brister i pressfrihet. Grannlandet Ghana klarar alla dessa aspekter mycket väl, kunde kanske Togos premiärminister ta en del lärdomar av grannkollegan?


Gemensamma parlamentariska församlingen under omröstning

Jag bad dem dessutom redogöra för vad de gör för att öka kvinnors politiska deltagande och representation i Togo.

Premiärminister Houngbo lovade att ytterligare reformer är på väg. Han medgav att Ghana ligger många steg före Togo i utvecklingen mot demokrati, och berättade att det faktiskt finns ett erfarenhetsutbyte med Ghana, framför allt för att lära sig av deras tekniska lösningar kring hur man organiserar val. Ett gott exempel på syd-syd-samarbete.

Frågan om kvinnor i politiken undvek ministern att svara på, antagligen eftersom Togos parlament har löjligt få kvinnliga ledamöter, nio stycken närmre bestämt...

Europa behöver Afrika

Afrika behöver Europa, men Europa behöver också Afrika. Världen förändras, maktbalanser förändras. Afrika har råvaror som Europa behöver. Europa har arbetskraftsbrist som Afrika kan hjälpa att möta. Afrika går framåt medan Europa backar – visste Du att Etiopien mellan 2000 - 2010 hade världens högsta tillväxtsiffror? En imponerande ekonomisk tillväxt på 8,4%, långt mer än Kina. Visserligen med ett mycket lägre ingångsvärde.

Arabiska våren påverkar Afrika

Egypten – 24 döda under den blodiga helgen. Tårgas sprids återigen över Tahrirtorget.

Här i Togo började dagen för min del med förhandlingar om ett gemensamt uttalande från EU- och AVS-länderna om effekterna av den arabiska våren. Uttalandet fick en mörkare prägel än det hade fått för ett par månader sedan, med bilderna från Kairo på allas näthinnor.

Nordafrikas grannländer på södra sidan av Sahara har påverkats mycket starkt av den arabiska våren, men det är tyvärr mest negativa effekter som tas upp. Gästarbetare som bidrog signfikant till ekonomin därhemma har blivit arbetslösa. Vapen ur Khaddafis gömmor sprids i kriminella nätverk över hela regionen. Instabiliteten har bidragit till att strypa viktig handel, som ännu inte kommit igång igen.

Det viktigaste just nu: rädslan för en osäker framtid får inte ta överhanden. Löften om en kortsiktig stabilitet under ledning av generaler eller repressiva diktatorer får inte välta goda föresatser om demokratistöd över ända. Det enda som ger säkerhet på längre sikt, både för Nordafrika och för grannarna i norr och söder, är demokrati, mänskliga rättigheter och ett blomstrande handelsutbyte över gränserna.

Demokrati utan HBTQ-rättigheter i Togo

Vi har anlänt i Togo. En helt annan värld jämfört med Guinea. Här har utvecklingen kommit markant längre.

Jag fick tillfälle att träffa EU-ambassadören här, Patrick Spirlet. Han gav en ganska ljus analys av Togos nära framtid. Ett långt socialistiskt enpartistyre tycks nu kunna ersättas med ett riktigt flerpartisystem.

Jag ställde frågan om HBTQ-personers rättigheter och möjligheter, ett lackmustest för hur liberalt och demokratiskt ett samhälle faktiskt är.

EU-ambassadören skruvade på sig och medgav att den frågan står relativt still. Homosexualitet är fortfarande straffbart enligt lag och regeringen har inte för avsikt att ändra på det. Det enda man uppnått i den politiska dialogen är att regeringen signalerat att de inte tänker applicera lagen och låta utdöma straff. En mager tröst.

President Diallo?

Under gårdagens tur i Conakry i följe med oppositionsledaren Cellou Dallein Diallo fick vi uppleva en enastående uppvisning i politisk massmobilisering. Diallo har ett enormt folkligt stöd i Conakry.

Vår tur startade med ett politiskt massmöte på partiet UFDGs område, ett par tusen partianhängare lyssnade på partiledaren Diallos och våra tal. I mitt korta inlägg på franska underströk jag framför allt att liberalismens värderingar och demokratins grundvärden är detsamma, och att både Europa och Afrika har denna värdegrund gemensamt.

Därefter följde en makalös manifestation – som enligt uppgift äger rum varje lördag – en massdemonstration till stöd för UFDG. Flera tusentals människor drog under stort jubel genom staden. Huvudpersonen Diallo åkte först i tåget i sin top-notch SUV och vinkade godmodigt från takluckan medan människorna skanderade ”president Diallo” i kör (UFDG anser med rätt eller orätt att Diallo är den egentliga vinnaren av presidentvalet 2010). En välregisserad maktdemonstration.

Det blir inte lätt för Diallo att leva upp till de enorma förväntningarna. Guineas problem är överväldigande – politiskt, ekonomiskt och socialt. En dag kommer inte dessa folkmassor nöja sig med att han vinkar leende från sin bil under lördagsdemonstrationerna, han måste leverera direkta resultat i deras vardag. Det är ingen enkel uppgift.

Omtumlande upplevelser i Guinea

Idag har vi deltagit i politiskt massmöte med dans och sång och fantastisk stämning, besökt svårt sjuka människor på ett mycket rudimentärt sjukhus, sett enorma folkmassor manifestera sitt stöd för oppositionsledaren Cellou Dallein Diallo och träffat många fantastiska, hoppingivande och ytterst vänliga människor här i Conakry.

Intrycken är för många och måste sjunka in, analysen får vänta. Men visst glömmer vi ibland i Sverige hur lätt och bra vi har det.

Guinea - parlamentsvalen måste hållas snart!

För tillfället befinner jag mig i Conakry, Guinea. Det är över 35 grader varmt och oerhört fuktig luft, men landet är vackert. Och mycket, mycket fattigt.

Guinea befinner sig just nu i ett känsligt läge. Det har aldrig varit en demokrati. 2009 inträffade den senaste militärkuppen. Under Afrikanska Unionens ledning har en övergångsprocess till demokrati inletts – presidentval hölls redan förra året.

Men nu måste även parlamentsval hållas. Ett övergångsråd med medlemmar från alla partier, fackföreningar, största intresseorganisationer, religiösa ledare – samt flera arméledare – sitter i mellantiden i parlamentets ställe. Parlamentsval snarast och i god ordning är absolut nödvändigt.

Idag blev vi vänligt mottagna av Celou Dallein Diallo, ledaren för det största oppositionspartiet. Vi träffade vice-presidenten för nationella övergångsrådet, Albert Gomez – en imponerande man från den katolska kyrkan, som talade om försoningsprocessen, vikten av att ingen grupp stigmatiseras, och om vikten av respekt för lagen. Därefter fick vi audiens hos premiärminister Mohamed Said Fofana som bland annat lade tonvikten vid Guineas ekonomiska förutom politiska instabilitet. EU-ambassadören Philippe Van Damme hade sedan vänligheten att bjuda in oss för en middagsdiskussion med tre andra europeiska länders ambassadörer. Diskussionerna gav ytterligare djup i förståelsen för den oerhört svåra process Guinea har att gå igenom.

Imorgon följer en serie studiebesök, samt träffar med ytterligare oppositionspartiledare. Vårt huvudbudskap till dem alla är: låt inte parlamentsvalskampanjen återigen bli präglad av etniskt betonade hatbudskap. Bygg istället ett Guinea som äntligen kan få börja blomstra.

Frihandel ger Afrika hållbar utveckling

Imorgon lämnar jag ett kallt Malmö för varmare breddgrader - jag deltar i en delegationsresa till Guinea och Togo i Västafrika. Det blir en serie högintressanta möten om demokrati, utveckling och mänskliga rättigheter.

I Togo möts parlamentariker från EU och AVS-länderna. EU-AVS-samarbetet kretsar bland annat om de ekonomiska partnerskapsavtalen och EU:s utvecklingsbistånd via europeiska utvecklingsfonden EDF.

Häromveckan läste jag med intresse en debattartikel om EU:s råvarustrategi. Skribenterna oroade sig över att EU:s råvaruhandel står i strid med fattigdomsbekämpningen. Problemet de lyfte är bl.a. att EU är för begränsning av exportskatter.

Idag i GP kan ni läsa mitt svar på detta.

Jag menar att exportrestriktioner snarare är en del av det hinder som låser fast många afrikanska länder i ekonomisk sårbarhet. Det vore mer långsiktigt att gå igenom skattereformer som ger starkare ekonomi, öppnare marknad och hållbarhet på sikt!

Dessutom måste vi se den större bilden. De största hindren för att gruvindustrins pengar kommer lokalbefolkningarna till godo idag är odemokratiskt styre, bedrägeri, korruption och väpnade konflikter. Där gör EU mycket för att stödja de afrikanska länderna i sin utveckling mot stabilitet och sunt demokratiskt styre.

Jag menar inte att allt i EU:s handelspolitik är guld och gröna skogar. Men den kan inte heller per definition avfärdas som dålig. Frågan är mer komplex än så.

Lever Dawit Isaak fortfarande?

Frågan om Dawit Isaak är tyvärr fortfarande aktuell. Tiden tickar på.

I höstas skickade jag tillsammans med flera kollegor från olika partigrupper i Europaparlamentet* en skriftlig fråga till EU-kommissionen om EU:s bistånd till Eritrea. Genom pengapåsen på omkring 122 miljarder euro har EU en möjlig påtryckningsväg!

Nu har vi fått besked från kommissionären Andris Piebalgs, men inga konkreta löften eller utfästelser. Visst är politisk dialog bra och viktigt, men det är naivt att inte samtidigt ställa ut konkreta krav på en samarbetspartner. Eritrea har förpliktelser - och alla EU:s institutioner är förpliktade att aktivt arbeta för EU-medborgarnas mänskliga rättigheter. Därför borde mer göras för Dawit Isaak och mot de kränkningar av mänskliga rättigheter som fortgår i EU:s samarbetsland Eritrea.

Se också min krönika i Sundsvalls Tidning om detta.


* Judith Sargentini, Eva-Britt Svensson, Marita Ulvskog, Alf Svensson, Ana Gomes och Charles Tannock

Kongo-Kinshasa: korruption, fattigdom och gatubarn

Den 20:e upplagan av den gemensamma parlamentariska församlingen för AVS- och EU-länderna har precis öppnats och Demokratiska Republiken Kongos president Joseph Kabila Kabange höll inledningstalet. Han talade bland annat om att Kongo var på väg åt rätt håll och att den värsta perioden nu ligger bakom landet, om alla kongolesers lika värde och vikten av att vi arbetar tillsammans för att få stopp på den globala uppvärmningen. Kabila Kabange har skrivit under de flesta internationella deklarationerna, nu senast barnrättsdeklarationen, men tyvärr lever landet sällan upp till sina åtaganden.

Kongos utmaningar: korruption, svag stat, osäkerhet
I tisdags kväll var jag inbjuden till den svenska ambassaden på midag tillsammans med mina skandinaviska kollegor. Det var en mycket givande tillställning och vår ambassadör Johan Borgstam gav en mycket lärorik inblick i situationen i Kongo. Enligt Borgstam är de fruktansvärda massvåldtäkterna bara ett av de många problemen i Kongo. Ett land utan fungerande stat där det enda sättet för många statsanstälda att överhuvudtaget överleva, eftersom lönerna sällan betalas ut, är att ta emot mutor. Eller om man är polis, kräva in en del böter direkt på plats.

Den oroliga situationen i landet tillsammans med den ytterst osäkra juridiska, polisiära och militära situationen, den oerhörda fattigdomen och olika konkurrerande miliser gör att landet är genomsyrat av korruption och staten är svag. Det är kanske i ljuset av detta som man ska se det pampiga upplägget inför presidentens intågande i församlingsmötet: vikten av att hålla upp bilden av en fungerande stat med en stark ledare.

Utbildning och jämställdhet vägen framåt?
Hur Kongo ska ta sig ur den post-konfliktuella situationen de befinner sig i var även temat för gårdagens workshop som jag ledde. Innan frågan diskuterades besökte vi ett vattenreningsprojekt och ett sjukhus som konstruerats med hjälp av kinesiska investeringar, för att få bättre bild av situationen i landet. Personligen tycker jag att det mest intressanta var bussturen till vattenredningsverket, då vi passerade igenom stora delar av staden. Vi fick se hur närvarande Kina nu är i Afrika.

I de givande diskussionerna efteråt kändes det hoppingivande att flera av mina kolleor från AVS-länderna poängterade vikten av att inkludera hela befolkningen i utvecklingsstrategierna och att satsa på utbildning, en avgörande ingrediens i det svenska utvecklingsbiståndet. Hur den kongolesiska ledningen ska lyckas med att "väcka den kongolesiska jätten" (reveil du geant) återstår dock att se.

Att kvinnorna får en starkare roll i landet verkar dock för mig vara av avgörande betydelse. De hemska massvåldtäkterna är tyvärr bara ett synligt uttryck för kvinnornas svaga ställning i det kongolesiska samhället.

1 december: internationella HIV/aids-dagen
Igår uppmärksammade vi även den internationella Aids-dagen. HIV/aids är en utbredd sjukdom även i Kongo. Min medarbetare Astrid Burhöi besökte under eftermiddagen ett läkemedelscenter för gatubarn, som fokuserar på flickor och unga kvinnor och deras hälsoproblem. Ett av centrets uppgifter är att informera de unga kvinnorna om hur de kan undvika aids, de distribuerar kondomer och erbjuder aidstester. Men centret är även en tillflyktsort dit flickorna kan komma och få skydd och tillgång till allmänsjukvård. Ett viktigt arbete som det tyvärr finns ett mycket stort behov av eftersom en ovanligt stor andel av Kinshasas gatubarn är flickor, på grund av den utbredda tron på att häxor kan visa sig i skepnad av barn och skapa missöde för hela familjen. En hemsk vidskepelse som tyvärr underbyggs av många kyrkor.

EU:s medlemsstater förpliktade att agera för Dawit

Igår tog den svenska regeringen emot ett rättsutlåtande om fallet Dawit Isaak, den svenske journalisten som sitter fängslad i Eritrea i strid med rätten till yttrandefrihet och pressfrihet.

Enligt detta utlåtande har Sverige, liksom EU och dess övriga medlemsstater en plikt utifrån den Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter att använda samtliga till buds stående medel för att skydda Dawit.

Eritrea är ett fattigt land, beroende av EU:s utvecklingsbistånd. Vi bör ställa villkor för detta bistånd, bland annat att svenske Dawit Isaak släpps fri. Om detta talade jag igår i Europaparlamentet.

Idag ska jag tala med Europakommissionär Andris Piebalgs och fråga honom igen vad kommissionen ska göra i frågan. Dawits bror kommer också till Europaparlamentet.

Jag hoppas att det nya rättsutlåtandet kan bidra till att EU-institutionerna sätter mer press på Eritrea, för att rädda Dawit Isaaks liv.

Läs mer här eller ladda ner rättsutlåtandet här!

Tillägg: Expressen rapporterade från gårdagens möten - läs här.