Idag startade 4th High Level Forum on Aid Effectiveness i Busan, Korea. En imponerande öppning där en rad framstående talare äntrade podiet, oftast till klassisk europeisk musik (egendomligt nog).
Koreas president Lee Myung-Bak påminde om Koreas väg från att ha varit ett utblottat land som fick omfattande bistånd efter kriget på 50-talet, till att numera vara ett givarland. Det finns god anledning att förmoda att Korea med sina erfarenheter är bättre skickade än många andra att bistå dagens utvecklingsländer.
Ett annat intressant anförande hölls av Rwndas president Paul Kagame om såväl Afrikas framsteg - 5-8 procent årlig tilväxt - som om dess dystra utveckling vad gäller styrelseskick och hungersnöd.
Talade gjorde också bland andra FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon, OECD:s generalsekreterare Angel Gurría och drottning Rania av Jordanien. I mitt tycke goda tal men som saknade hjärta. Istället radades mycket dyster statistik upp. Egendomligast var att lyssna på drottning Rania, som inte verkade känna något eget ansvar över den miserabla utvecklingeni i Mellanöstern de senaste decennierna.
Höjdpunkten var Hillary Clintons entusiasmerande slutanförande. Hon var självkritisk men pekade också ut en positiv utveckling där bistånd byts mot handel och utveckling. Hon krävde också reaktioner mot dåliga politiska ledare i flera av mottagarländerna.
Utrikesminister Clinton påminde om att på 60-talet stod biståndet för 70 procent av utvecklingsländernas tillgångar. Idag är siffran 13 procent. Idag handlar det istället om bland annat utländska investeringar och handelsinkomster. From Aid to Investment. I försiktiga ordalag utan att nämna några namn varnade hon också länder för att bli för beroende av endast en givare. Clinton möttes av varma applåder.
Senare deltog jag på ett seminarium om jämställdhet och kvinnors betydelse i utvecklingsarbete. Seminariet leddes av Chiles förra president, Michelle Bachelet, en imponerande personlighet. Också här inledde Hillary Clinton.
Igår fick jag själv göra ett kort inlägg om vårt gemensamma ansvar att agera snabbt och kraftfullt. De svältande världen runt kan inte vänta längre. Jag fick applåder efteråt, vilket gladde mig.
Må vara att den här typen av toppmöten vekar lätt kaosartade - och att de inte öppnar för särdeles mycket dialog eftersom allt är framarbetat på förhand - men stämningen är mycket positiv och kan tala för ett trendbrott i världens biståndspolitik. Från bistånd till handel. Från bidrag till egen utveckling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar