Fredrik Malm och jag var under helgens Folkpartievenemang i Lundsbrunn inbjudna att leda seminarium om liberala rörelser i nya demokratier, samt om EU:s utrikespolitik. (Här finner du ppt:erna från seminariet)
Seminarierna bjöd på bra diskussioner, stort intresse och god uppslutning. Dessutom -enastående glädjande - hade vi besök av en tunisisk delegation som hade mycket att berätta om den pågående strävan för ett demokratiskt och öppet Tunisien.
En intressant nyhet är bland annat att Progressiva demokratiska partiet (PDP) och Afek Tounes bildar en ny centerallians som leds av Maya Jribi. Detta innebär, förutom att en kvinna blir oppositionsledare (!), förhoppningsvis att den liberala oppositionen äntligen kan enas om att formera ett trovärdigt regeringsalternativ som kan arbeta målmedvetet mot nästa val efter det att den nya konstitutionen antagits.
Noteras kan också att just Tunisien utmärker sig i årets rapport från Freedom House, som det land som under 2011 gjort bästa framsteg vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter.
Låt oss hoppas att det inte blir alltför många eller alltför tunga bakslag på den fortsatta, alls inte enkla vägen!
Visar inlägg med etikett Arabisk vår. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Arabisk vår. Visa alla inlägg
måndag 30 januari 2012
tisdag 24 januari 2012
25 januari - Egypten ett år efter revolten
Idag för ett år sedan startade det som nu är känt som "25 januari-revolten" i Egypten. Tiotusentals människor gick ut på gatorna! Det var ett startskott på något stort, osäkert men i grunden mycket gott. Egypten har långa och mödosamma processer framför sig, men ingen saknar väl Mubarak.
Egypten har nu hållt sina tre parlamentsvalomgångar och muslimska brödraskapet tog hem valsegern, om än inte med egen majoritet. Det verkar troligt att de försöker bygga en regeringskoalition med liberala Wafd-partiet som blev tredje största parti i valet. Egypten behöver en stabil regering.
De mer hårdföra islamistiska extremisterna i salafiya-rörelsen, som blir största oppositionsparti, bör vi hålla ett särskilt öga på framöver. Men det första och mest akuta hotet just nu är militären. Generalerna måste lämna ifrån sig makten till de folkvalda! Militären måste omformas för att bli en del av demokratin, inte ett hinder för den. Det är Egyptens största utmaning.
Jag har tidigare skrivit om Egyptens utveckling, läs till exempel denna debattartikel.
Egypten har nu hållt sina tre parlamentsvalomgångar och muslimska brödraskapet tog hem valsegern, om än inte med egen majoritet. Det verkar troligt att de försöker bygga en regeringskoalition med liberala Wafd-partiet som blev tredje största parti i valet. Egypten behöver en stabil regering.
De mer hårdföra islamistiska extremisterna i salafiya-rörelsen, som blir största oppositionsparti, bör vi hålla ett särskilt öga på framöver. Men det första och mest akuta hotet just nu är militären. Generalerna måste lämna ifrån sig makten till de folkvalda! Militären måste omformas för att bli en del av demokratin, inte ett hinder för den. Det är Egyptens största utmaning.
Jag har tidigare skrivit om Egyptens utveckling, läs till exempel denna debattartikel.
onsdag 23 november 2011
Låt inte rädslan styra vårt svar på den arabiska våren
"Europe needs Africa, and right now, our brothers and sisters struggling for democracy in Tunisia and Egypt need all the support they can get from both Africa and Europe."
Läs morgonens tal i sin helhet här.
Läs morgonens tal i sin helhet här.
måndag 21 november 2011
Arabiska våren påverkar Afrika
Egypten – 24 döda under den blodiga helgen. Tårgas sprids återigen över Tahrirtorget.
Här i Togo började dagen för min del med förhandlingar om ett gemensamt uttalande från EU- och AVS-länderna om effekterna av den arabiska våren. Uttalandet fick en mörkare prägel än det hade fått för ett par månader sedan, med bilderna från Kairo på allas näthinnor.
Nordafrikas grannländer på södra sidan av Sahara har påverkats mycket starkt av den arabiska våren, men det är tyvärr mest negativa effekter som tas upp. Gästarbetare som bidrog signfikant till ekonomin därhemma har blivit arbetslösa. Vapen ur Khaddafis gömmor sprids i kriminella nätverk över hela regionen. Instabiliteten har bidragit till att strypa viktig handel, som ännu inte kommit igång igen.
Det viktigaste just nu: rädslan för en osäker framtid får inte ta överhanden. Löften om en kortsiktig stabilitet under ledning av generaler eller repressiva diktatorer får inte välta goda föresatser om demokratistöd över ända. Det enda som ger säkerhet på längre sikt, både för Nordafrika och för grannarna i norr och söder, är demokrati, mänskliga rättigheter och ett blomstrande handelsutbyte över gränserna.
Här i Togo började dagen för min del med förhandlingar om ett gemensamt uttalande från EU- och AVS-länderna om effekterna av den arabiska våren. Uttalandet fick en mörkare prägel än det hade fått för ett par månader sedan, med bilderna från Kairo på allas näthinnor.
Nordafrikas grannländer på södra sidan av Sahara har påverkats mycket starkt av den arabiska våren, men det är tyvärr mest negativa effekter som tas upp. Gästarbetare som bidrog signfikant till ekonomin därhemma har blivit arbetslösa. Vapen ur Khaddafis gömmor sprids i kriminella nätverk över hela regionen. Instabiliteten har bidragit till att strypa viktig handel, som ännu inte kommit igång igen.
Det viktigaste just nu: rädslan för en osäker framtid får inte ta överhanden. Löften om en kortsiktig stabilitet under ledning av generaler eller repressiva diktatorer får inte välta goda föresatser om demokratistöd över ända. Det enda som ger säkerhet på längre sikt, både för Nordafrika och för grannarna i norr och söder, är demokrati, mänskliga rättigheter och ett blomstrande handelsutbyte över gränserna.
fredag 21 oktober 2011
Människans okvävbara frihetslängtan
Mannen bakom förtrycket i Libyen, Muammar Khaddafi, är död. Låt oss nu hoppas att 42 års diktatur kan övergå i försoning, uppbyggnad, demokrati och fred. Men framför allt frihet för det libyska folket.
2011 har i sanning varit ett historiskt år. Det som hänt i Nordafrika är fantastiskt. Men kanske blev vi mer överraskade än vi borde. När slutade vi egentligen tro på alla människors (jo, även muslimers) inneboende frihetslängtan? En läxa till framtiden är att inte underskatta den kraften. Den är universell och allmänmänsklig.
Häromdagen visade SVT en dokumentär som belyste just människans önskan om frihet. Det handlade om tonårspojkar som rymmer från oerhört slutna, förtryckande religiösa sekter i USA. De tar steget ut i något helt okänt och tvingas därmed bryta all kontakt med sin familj. Ändå väljer varje år många ungdomar att ta det modiga klivet. Trots att de varit totalt isolerade från omvärlden hela sina liv längtar de alltså till den frihet de knappt vet något om, och är beredda till stora uppoffringar för att nå dit. Det är tankeväckande.
Inga jämförelser i övrigt, men visst har vi mycket att lära av dessa olika exempel på frihetstörst! Mitt eget politiska intresse väcktes just av kampen för frihet och rättvisa i Sydafrika. Dessutom i en tid när det totalitära Sovjet höll grannregionen i ett järngrepp. Sedan dess har vi börjat ta friheten för given i Europa och västvärlden.
Liberalismen är den ideologi som i vått och torrt står upp för de frihetliga värderingarna. Människan behöver religionsfrihet, yttrandefrihet, jämlikhet. Demokrati är det enda statsskick som är förenligt med mänsklig värdighet! Men även inom Europa lever människor fortfarande i olika typer av ofrihet.
Friheten måste alltid fortsätta värnas. En liberal röst behövs alltjämt i politiken.
2011 har i sanning varit ett historiskt år. Det som hänt i Nordafrika är fantastiskt. Men kanske blev vi mer överraskade än vi borde. När slutade vi egentligen tro på alla människors (jo, även muslimers) inneboende frihetslängtan? En läxa till framtiden är att inte underskatta den kraften. Den är universell och allmänmänsklig.
Häromdagen visade SVT en dokumentär som belyste just människans önskan om frihet. Det handlade om tonårspojkar som rymmer från oerhört slutna, förtryckande religiösa sekter i USA. De tar steget ut i något helt okänt och tvingas därmed bryta all kontakt med sin familj. Ändå väljer varje år många ungdomar att ta det modiga klivet. Trots att de varit totalt isolerade från omvärlden hela sina liv längtar de alltså till den frihet de knappt vet något om, och är beredda till stora uppoffringar för att nå dit. Det är tankeväckande.
Inga jämförelser i övrigt, men visst har vi mycket att lära av dessa olika exempel på frihetstörst! Mitt eget politiska intresse väcktes just av kampen för frihet och rättvisa i Sydafrika. Dessutom i en tid när det totalitära Sovjet höll grannregionen i ett järngrepp. Sedan dess har vi börjat ta friheten för given i Europa och västvärlden.
Liberalismen är den ideologi som i vått och torrt står upp för de frihetliga värderingarna. Människan behöver religionsfrihet, yttrandefrihet, jämlikhet. Demokrati är det enda statsskick som är förenligt med mänsklig värdighet! Men även inom Europa lever människor fortfarande i olika typer av ofrihet.
Friheten måste alltid fortsätta värnas. En liberal röst behövs alltjämt i politiken.
måndag 26 september 2011
Minnesstund för Dawit
Nu kan du läsa Olles tal för Dawit Isaaks frigivning, som han höll i Göteborg lördagen den 24 september 2011. Klicka här.
Olle talade bland annat om att vi i måste tro att Dawit Isaak hör oss! Vi måste tro att Dawit Isaak själv får veta att vi är många som tänker på honom. Och lovar göra mer att få hem Dig till Din familj och Dina vänner.
Vi måste också tro att ledarna i Asmara hör och förstår vårt budskap.
Olle talade bland annat om att vi i måste tro att Dawit Isaak hör oss! Vi måste tro att Dawit Isaak själv får veta att vi är många som tänker på honom. Och lovar göra mer att få hem Dig till Din familj och Dina vänner.
Vi måste också tro att ledarna i Asmara hör och förstår vårt budskap.
Sverige måste fortsätta kampen och agera aktivt tillsammans med EU och FN. Den arabiska våren har öppnat nya möjligheter. Förr eller senare kommer demokratin också till Eritrea!
Frige Dawit Issak!
fredag 6 maj 2011
Vad händer i Kurdistan?
Hösten 2004 gjorde jag tillsammans med bland andra Sverker Oredsson en resa till Kurdistan i norra Irak. Det vi såg i efterdyningarna av Irakkriget var början på något bättre i Mellanöstern. Det fanns - och finns - en utveckling mot en flerpartidemokrati. Vi känner Kurdistans historia med de skoningslösa attackerna från Saddam Hussein och de många krig befolkningen genomlidit. Kurdistan har också klarat sig från de allra värsta terrorangreppen på oskyldiga civila, som ju under flera år dominerade bilden från Bagdad och andra städer i Irak. Men oroad blir jag, när jag nu läser om angreppen på demonstranter, flera studenter, i Sulamaniya, en stad som vi besökte.
Hade vi fel om den demokratiska utvecklingen i Kurdistan, Sverker och jag, när vi summerade våra intryck hösten 2004 i några tidningsartiklar? Häromåret blev vi båda hårt kritiserade av författaren Mustafa Can i Aftonbladet för att vi varit naiva.
Jag hoppas inte det. Men helt klart måste klanväldet brytas upp för att skapa en legitimitet för en solid demokratisk utveckling. Och demonstranter som utnyttjar sin yttrandefrihet får inte mötas med våld och attackeras av soldater.
Sägas bör också att 2004 var Kurdistan ett undantag från alla auktoritära och diktatoriska regimer i Mellanöstern.
Nu kommer förhoppningsvis den "Arabiska Våren" att brett demokratisera Mellanöstern.
Hade vi fel om den demokratiska utvecklingen i Kurdistan, Sverker och jag, när vi summerade våra intryck hösten 2004 i några tidningsartiklar? Häromåret blev vi båda hårt kritiserade av författaren Mustafa Can i Aftonbladet för att vi varit naiva.
Jag hoppas inte det. Men helt klart måste klanväldet brytas upp för att skapa en legitimitet för en solid demokratisk utveckling. Och demonstranter som utnyttjar sin yttrandefrihet får inte mötas med våld och attackeras av soldater.
Sägas bör också att 2004 var Kurdistan ett undantag från alla auktoritära och diktatoriska regimer i Mellanöstern.
Nu kommer förhoppningsvis den "Arabiska Våren" att brett demokratisera Mellanöstern.
onsdag 27 april 2011
Förfärande utveckling i Libyen och Syrien
När ropen på frihet blir allt ljudligare i Nordafrika och Mellanöstern verkar tyvärr Europa stå tämligen handfallet. Förvisso görs insatser för Libyen, även om det tog tid innan de kom i gång.
FN:s resolution om en flygförbudszon och skyldigheten för omvärlden att skydda den angripna befolkningen (R2P) visar att FN kan agera kraftfullt om viljan finns. Men fortfarande sitter Khadaffi kvar och fortsätter att angripa den egna befolkningen utan att omvärlden kan göra så mycket.
Skall mördandet få ett slut tror jag att det är nödvändigt att ytterligare militärt stöd ges till dem som vill se ett fritt Libyen. Här har FN, EU och Nato ett stort gemensamt ansvar.
Sveriges Libyen-politik bör förändras i en mer progressiv riktning genom att bland annat erkänna det nationella övergångsrådet, liksom Frankrike tidigt gjorde. Läs för övrigt en utmärkt artikel i SvD idag av Fredrik Malm, Allan Widman och Per Altenberg (alla FP).
Syrien
Den arabiska våren har nu med full kraft nått Syrien, ett utomordentligt viktigt och strategiskt land i en så känslig geopolitisk del av världen. I än högre grad tövar omvärlden, medan människor skjuts ihjäl under fredliga demonstrationer och sörjande anhöriga kallblodigt mördas under begravningen av Assads så kallade säkerhetspolis.
Jag kan inse de överväganden som görs bland världens ledare. Men jag tror att om inte EU står upp för frihet och demokrati varhelst den växer fram, skadas tilltron till EU:s budskap om universella värden allvarligt. Realpolitik ses då som viktigare än kamp för demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter.
FN har misslyckats att enas om ett tydligt fördömande. Därför bör EU snabbt agera, som min gruppledare Guy Verhofstad har krävt, genom att frysa Assads tillgångar, ta initiativ för att föra Assad till den internationella domstolen för brott mot mänskligheten. De frihetslängtande i Syrien kan inte vänta!
Öppenheten ifrågasatt
Utomordentligt trist är det att lyssna på Berlusconi, Sarkozy och andra i Europa, som tror att lösningen på sannfinländares, sverigedemokraters, nationaldemokraters och familjen le Pens framfart i Europa skulle vara slutenhet och fler gränskontroller. Historien visar ju på motsatsen. Europas styrka ligger i öppenhet och motstånd mot nationalism och protektionism.
Att inte EU kan klara av den tämligen begränsade flyktingströmmen från Nordafrika är en skam. Häromveckan skrev kollega Cecilia Wikström tillsammans med Guy Verhoftstadt i DN en mycket bra artikel just om Europas bristande ansvar i en svår tid.
En omväxlande grön vecka
Eter en skön påskhelg är det gott att få komma igång igen. Jag började med att möta intresserade folkpartister i Malmö, som ville veta mer om mitt arbete i EU och vad som är viktigt just nu.
Igår var jag i Stockholm och träffade Försäkringsförbundet och talade därefter på Försäkringsföreningens årsmöte. Alltid lika stimulerande att få vara på hemmaplan och diskutera EU-frågor med intresserade och kunniga personer.
Idag ordnar EU-parlamentets Sverige-kontor en diskussion om flyktingfrågor i Helsingborg. I morgon är det åter Stockholm och bland annat möte med FP:s utrikespolitiska programgrupp.
FN:s resolution om en flygförbudszon och skyldigheten för omvärlden att skydda den angripna befolkningen (R2P) visar att FN kan agera kraftfullt om viljan finns. Men fortfarande sitter Khadaffi kvar och fortsätter att angripa den egna befolkningen utan att omvärlden kan göra så mycket.
Skall mördandet få ett slut tror jag att det är nödvändigt att ytterligare militärt stöd ges till dem som vill se ett fritt Libyen. Här har FN, EU och Nato ett stort gemensamt ansvar.
Sveriges Libyen-politik bör förändras i en mer progressiv riktning genom att bland annat erkänna det nationella övergångsrådet, liksom Frankrike tidigt gjorde. Läs för övrigt en utmärkt artikel i SvD idag av Fredrik Malm, Allan Widman och Per Altenberg (alla FP).
Syrien
Den arabiska våren har nu med full kraft nått Syrien, ett utomordentligt viktigt och strategiskt land i en så känslig geopolitisk del av världen. I än högre grad tövar omvärlden, medan människor skjuts ihjäl under fredliga demonstrationer och sörjande anhöriga kallblodigt mördas under begravningen av Assads så kallade säkerhetspolis.
Jag kan inse de överväganden som görs bland världens ledare. Men jag tror att om inte EU står upp för frihet och demokrati varhelst den växer fram, skadas tilltron till EU:s budskap om universella värden allvarligt. Realpolitik ses då som viktigare än kamp för demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter.
FN har misslyckats att enas om ett tydligt fördömande. Därför bör EU snabbt agera, som min gruppledare Guy Verhofstad har krävt, genom att frysa Assads tillgångar, ta initiativ för att föra Assad till den internationella domstolen för brott mot mänskligheten. De frihetslängtande i Syrien kan inte vänta!
Öppenheten ifrågasatt
Utomordentligt trist är det att lyssna på Berlusconi, Sarkozy och andra i Europa, som tror att lösningen på sannfinländares, sverigedemokraters, nationaldemokraters och familjen le Pens framfart i Europa skulle vara slutenhet och fler gränskontroller. Historien visar ju på motsatsen. Europas styrka ligger i öppenhet och motstånd mot nationalism och protektionism.
Att inte EU kan klara av den tämligen begränsade flyktingströmmen från Nordafrika är en skam. Häromveckan skrev kollega Cecilia Wikström tillsammans med Guy Verhoftstadt i DN en mycket bra artikel just om Europas bristande ansvar i en svår tid.
En omväxlande grön vecka
Eter en skön påskhelg är det gott att få komma igång igen. Jag började med att möta intresserade folkpartister i Malmö, som ville veta mer om mitt arbete i EU och vad som är viktigt just nu.
Igår var jag i Stockholm och träffade Försäkringsförbundet och talade därefter på Försäkringsföreningens årsmöte. Alltid lika stimulerande att få vara på hemmaplan och diskutera EU-frågor med intresserade och kunniga personer.
Idag ordnar EU-parlamentets Sverige-kontor en diskussion om flyktingfrågor i Helsingborg. I morgon är det åter Stockholm och bland annat möte med FP:s utrikespolitiska programgrupp.
måndag 21 februari 2011
Demonstrationer i Marocko
Under gårdagen demonstrerade invånarna i Marocko för ett öppnare samhälle. Ca 15 000 personer samlades i Rabat, där jag för tillfället befinner mig, för att under fredliga former kräva konstitutionella och politiska reformer, krafttag mot korruptionen i landet och för ett oberoende juridiskt system.
Demonstrationerna, som har fått benämningen 20 februari-protesterna, var mycket mindre omfattande än dem i Egypten tidigare i år och jag såg heller inga plakat med krav på kung Muhammad VI:s avgång. Marocko har på senare år blivit öppnare: mediefrihet och andra medborgerliga rättigheter har stärkts. Det finns lagliga oppositionspartier, även om inte alla partier har tillåtits verka och agera fritt. Men kungen har fortfarande oinskränkt makt och kraven på reformerna syftar därför till att göra Marocko till ett modernare och friare samhälle. Det är en positiv utveckling som vi på alla sätt bör stödja.
Idag ska jag besöka EU:s representation i Rabat. Därutöver ska jag träffa den brittiska ambassadören och två marockanska NGO:s för att diskutera gårdagens demonstration, deras syn på utvecklingen i landet samt hur vi kan stödja reformprocessen mot ett öppnare samhälle i Marocko. Vid samtliga möten kommer jag även att ta upp det kontroversiella fiskeavtalet mellan EU och Marocko, som berör fisk fångad utanför det ockuperade Västsahara. Frågan är högaktuell och i fredags skrev därför mina svenska kollegor i Europaparlamentet och jag tillsammans en debattartikel i DN där vi uppmuntrade regeringen till att säga nej till en förlängning av avtalet.
Läs mer om vad som händer i Marocko till exempel i DN.
Demonstrationerna, som har fått benämningen 20 februari-protesterna, var mycket mindre omfattande än dem i Egypten tidigare i år och jag såg heller inga plakat med krav på kung Muhammad VI:s avgång. Marocko har på senare år blivit öppnare: mediefrihet och andra medborgerliga rättigheter har stärkts. Det finns lagliga oppositionspartier, även om inte alla partier har tillåtits verka och agera fritt. Men kungen har fortfarande oinskränkt makt och kraven på reformerna syftar därför till att göra Marocko till ett modernare och friare samhälle. Det är en positiv utveckling som vi på alla sätt bör stödja.
Idag ska jag besöka EU:s representation i Rabat. Därutöver ska jag träffa den brittiska ambassadören och två marockanska NGO:s för att diskutera gårdagens demonstration, deras syn på utvecklingen i landet samt hur vi kan stödja reformprocessen mot ett öppnare samhälle i Marocko. Vid samtliga möten kommer jag även att ta upp det kontroversiella fiskeavtalet mellan EU och Marocko, som berör fisk fångad utanför det ockuperade Västsahara. Frågan är högaktuell och i fredags skrev därför mina svenska kollegor i Europaparlamentet och jag tillsammans en debattartikel i DN där vi uppmuntrade regeringen till att säga nej till en förlängning av avtalet.
Läs mer om vad som händer i Marocko till exempel i DN.
lördag 12 februari 2011
Tunisien och Egypten bara början?
Trycket på Mubarak blev till slut för stort. Han lämnade makten efter veckor av demonstrationer och lär nu ha lämnat Egypten.
Det egyptiska folket är att gratulera. Det är en resning underifrån och mestadels av ungdomar, och det gick inte ta fel på den stora glädjen hos de firande i Kairo i natt. Ej heller på de stora förväntningar och förhoppningar som nu väckts till liv. Inte bara i Tunisien och Egypten.
EU-ledare, inklusive "utrikesminister" Ashton, agerade senfärdigt och verkade inledningvis osäkra på vilken fot man skulle stå.
Förvisso är inte demokratin vunnen än. Vi vet inte vad de radikala islamisterna är beredda att göra i detta politiska vakuum. Här finns all anledning att vara vaksam.
Men nu måste världen - och i synnerhet EU - snabbt stödja en ordnad och fredlig övergång till demokrati. Redan nästa vecka bör EU:s högsta ledning fatta ett antal konkreta beslut som betydande ekonomiskt stöd, högnivåmöten på plats i regionen m.m.
Nu är inte tid att töva!
ALDE-gruppen i EP och Liberala Internationalen har redan agerat och har under upproret haft kontakt med oppostionen i Egypten: med partiet Demokratisk Front, som är medlem av LI och dess ledare Osama Harb samt Ayman Nour, ledare för partiet El-Ghad, som har obeservatörsstus i LI. Inom kort förväntas en liberal delegation besöka Egypten. Redan nästa vecka är Ayman Nour inbjuden av ALDE/LI för samtal om hur vi kan stödja de liberala krafterna i Egypten och Arabvärlden.
Kinas ledare oroliga
Med glädje noterar jag att till och med de kinesiska ledarna oroas av människors frihetslängtan i Egypten. Vad är månne på gång?
Det egyptiska folket är att gratulera. Det är en resning underifrån och mestadels av ungdomar, och det gick inte ta fel på den stora glädjen hos de firande i Kairo i natt. Ej heller på de stora förväntningar och förhoppningar som nu väckts till liv. Inte bara i Tunisien och Egypten.
EU-ledare, inklusive "utrikesminister" Ashton, agerade senfärdigt och verkade inledningvis osäkra på vilken fot man skulle stå.
Förvisso är inte demokratin vunnen än. Vi vet inte vad de radikala islamisterna är beredda att göra i detta politiska vakuum. Här finns all anledning att vara vaksam.
Men nu måste världen - och i synnerhet EU - snabbt stödja en ordnad och fredlig övergång till demokrati. Redan nästa vecka bör EU:s högsta ledning fatta ett antal konkreta beslut som betydande ekonomiskt stöd, högnivåmöten på plats i regionen m.m.
Nu är inte tid att töva!
ALDE-gruppen i EP och Liberala Internationalen har redan agerat och har under upproret haft kontakt med oppostionen i Egypten: med partiet Demokratisk Front, som är medlem av LI och dess ledare Osama Harb samt Ayman Nour, ledare för partiet El-Ghad, som har obeservatörsstus i LI. Inom kort förväntas en liberal delegation besöka Egypten. Redan nästa vecka är Ayman Nour inbjuden av ALDE/LI för samtal om hur vi kan stödja de liberala krafterna i Egypten och Arabvärlden.
Kinas ledare oroliga
Med glädje noterar jag att till och med de kinesiska ledarna oroas av människors frihetslängtan i Egypten. Vad är månne på gång?
torsdag 3 februari 2011
Revolution i Arabvärlden?
På morgonen lyssnade jag på DN:s ledarskribent Annika Ström-Melin när hon i radion talade om EU:s senfärdighet och splittrade sätt att hantera omvälvningarna i Tunisien och Egypten. Få kan EU som Annika Ström-Melin, och som vanligt har hon helt rätt, tycker jag.
I ALDE-gruppen i EP hade vi en lång diskussion i veckan. Vår gruppledare Guy Verhofstadt var mycket kritisk mot EU:s ledare och deras handfallenhet inför det som sker i Arabvärlden. Först tövan inför det som hände i Tunisien, och senare tvekan inför att ge ett snabbt och tydligt stöd till alla dem på Tahrir-torget som behövde få höra en stark demokratisk röst från Europa.
Oron inför det muslimiska brödraskapet - som jag till fullo delar - får inte skymma sikten för möjligheten att bygga en demokrati i Egypten. Nu verkar en förändring vara på gång, men det tog alldeles för lång tid för både Europa och USA. När människor går ut och demonstrerar för demokrati och frihet skall EU och dess ledare från första stund gå sida vid sida med dem som vill förändring - inte ängsligt se till gamla ledare och deras tal om stabilitet.
Misslyckande
EU:s nya gemensamma utrikespolitik klarade uppenbarligen inte denna första stora utmaning. EU-parlamentets makt inom utrikespolitiken är begränsad. Men jag tycker nog att parlamentet klarat att hantera händelseutvecklingen på ett bättre sätt. Vi var tidigt ute med att uttrycka ett tydligt stöd till Tunisiens folk med krav om snabba insatser från EU:s sida för en frihetlig uppbyggnad av landet men också krav om sanktioner mot den gamla regimen. Idag reser dessutom en delegation från EP till Tunisien för att på plats följa utvecklingen.
Onsdagens debatt i parlamenet blev ett kraftfullt stöd för demonstranterna i Kairo och fördömande av Mubaraks våld mot det egna folket. Att släcka ned internet, angripa medier och attackera journalister är diktaturens sätt att svara på människors vilja till frihet.
Vi har tyvärr sett det förr. Men i längden går det inte att förtrycka folks vilja att styra sina egna liv. Det kommer också Arabvärldens politiska och religiösa ledare att förstå!
I ALDE-gruppen i EP hade vi en lång diskussion i veckan. Vår gruppledare Guy Verhofstadt var mycket kritisk mot EU:s ledare och deras handfallenhet inför det som sker i Arabvärlden. Först tövan inför det som hände i Tunisien, och senare tvekan inför att ge ett snabbt och tydligt stöd till alla dem på Tahrir-torget som behövde få höra en stark demokratisk röst från Europa.
Oron inför det muslimiska brödraskapet - som jag till fullo delar - får inte skymma sikten för möjligheten att bygga en demokrati i Egypten. Nu verkar en förändring vara på gång, men det tog alldeles för lång tid för både Europa och USA. När människor går ut och demonstrerar för demokrati och frihet skall EU och dess ledare från första stund gå sida vid sida med dem som vill förändring - inte ängsligt se till gamla ledare och deras tal om stabilitet.
Misslyckande
EU:s nya gemensamma utrikespolitik klarade uppenbarligen inte denna första stora utmaning. EU-parlamentets makt inom utrikespolitiken är begränsad. Men jag tycker nog att parlamentet klarat att hantera händelseutvecklingen på ett bättre sätt. Vi var tidigt ute med att uttrycka ett tydligt stöd till Tunisiens folk med krav om snabba insatser från EU:s sida för en frihetlig uppbyggnad av landet men också krav om sanktioner mot den gamla regimen. Idag reser dessutom en delegation från EP till Tunisien för att på plats följa utvecklingen.
Onsdagens debatt i parlamenet blev ett kraftfullt stöd för demonstranterna i Kairo och fördömande av Mubaraks våld mot det egna folket. Att släcka ned internet, angripa medier och attackera journalister är diktaturens sätt att svara på människors vilja till frihet.
Vi har tyvärr sett det förr. Men i längden går det inte att förtrycka folks vilja att styra sina egna liv. Det kommer också Arabvärldens politiska och religiösa ledare att förstå!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)