Jämställdhet ska inte vara en kvinnofråga

Igår deltog jag i en paneldebatt om jämställdhet organiserat av ALDE (tidigare ELDR), paraplyorganisationen för liberala partier i Europa, då de lanserade sitt jämställdshetnätverk.

Tyvärr var jag den enda mannen på panelen tillsammans med fem kvinnor. Det är synd att jämställdhet ofta blir en kvinnofråga, när den borde vara en samhällsfråga.

 Jag och den kompetenta panelen

Bland annat diskuterades kvinnors ställning i politiken och i näringslivet, sexism och diskriminering samt kvinnliga entreprenörer.

Jag visade upp bilder på de tre beslutande organen i europeiska centralbanken där inte en enda kvinna finns representerad. Hur kan man från EU:s sida peka finger åt den privata sektorn när vi i våra egna institutioner har en sådan brist på jämställdhet?

På min högra sida Marion Lesmere,

kommunpolitiker i Bryssel, och mötets moderator

Sylvia Schreiber, redaktör på tyska Der Spiegel.

Jag menar att jämställdhet börjar i hemmet och handlar till stor del om att dela på ansvaret för hus och familj. Endast då kan man ge lika förutsättningar för män och kvinnor att satsa på karriären. Jag berättade om att jag själv varit pappaledig med min son och att detta val möttes av förvåning bland vissa kollegor på den tiden. Att som man stanna hemma med barn är tyvärr främmande för många europeiska länder idag.

EU-parlamentets ekonomiska utskott står upp för jämställdheten

Ikväll röstade Europaparlamentets ekonomiska utskottet emot att stödja den enda kandidaten till den vakanta platsen i Europeiska centralbankens styrande råd. EU-rådets kandidat, Yves Mersch som nu är chef för Luxemburgs centralbank, var en mycket kompetent person och en av Europas mest kunniga centralbankschefer. Det utskottet motsatte sig var principen att Yves Mersch var den enda kandidaten trots att vi från Europaparlamentets sida klart och tydligt efterfrågat två kandidater - en man och en kvinna.

Att det inte finns en enda kvinna i ECB:s styrande organ visar på ett systemfel, ett fel som vi nu hade chansen att ändra på. Diskussionerna i utskottet var heta och många hävdade att kandidatens kön inte kan spela någon roll. Om detta vore sant hade vi redan haft kvinnor i de styrande organ. Jag frågade Yves Mersch om han var beredd att dra tillbaka sin kandidatur för att på så sätt ge plats för en kvinnlig kandidat. Han svarada tyvärr inte på frågan utan sade bara att han blivit nominerad och inte kunde påverka processen. Detta var lite ironiskt då det är just denna process vi kritiserar.

Jag tror inte på kvotering, jag tror på att näringsliv och myndigheter själva kan få ett stopp på detta systematiska fel att missunna kunniga kvinnor inom vissa branscher. Jämställdhet och solidaritet är Europeiska värderingar inskrivna i EU:s fördrag, men om om detta inte ska vara tomma ord måste något göras, och det gjorde vi ikväll.

Nu har vi i det ekonomiska utskottet sagt vårt. Jag hoppas att Europaparlamentet kan göra det samma när vi på torsdag röstar om utnämingen av ECB:s styrande råds nästa medlem.

"Alltför få döms för sexuellt våld mot kvinnor i krig"

Vi diskuterade även det internationella rättsystemet och den internationella brottsmålsdomstolen (ICC) i Haag idag i Lomé. Flera afrikanska kolleger är kritiska till ICC som de anser bara dömer förbrytare från utvecklingsländer men aldrig europeiska ledare. Här ett par utdrag ur mitt anförande. Hela talet finns att läsa på min hemsida.

"At the core of the system of global justice this system is the International Criminal Court in the Hague.

A system of international justice is a preventive force. If dictators of the world know that justice will catch up with them one day, they may refrain from the worst violence against their people.

And I would like to see an even stronger ICC. One of the most serious crimes of war today is the use of brutal sexual violence against women, destroying not only the lives of these women and girls, but destroying whole communities. Far too few war crime perpetrators guilty of these rape epidemics are brought to court. This is something we should all feel ashamed of.

My vision for the future is therefore that of even deeper international justice cooperation.

There is no alternative worthy of human dignity and the values we all claim to respect."

Ett par ord om Togos demokrati

Togos premiärminister Gilbert Fossoun Houngbo kom under förmiddagen till den gemensamma parlamentariska församlingen och svarade på ledamöternas frågor på temat demokratiskt styrelseskick. Togo har en lång historia av odemokratiska strukturer, men vacklande steg mot demokrati tas just nu. Mycket saknas ännu. Och även om den nuvarande presidenten är vald i relativt fria val är han också den gamle auktoritäre ledarens son, vilket reser ett antal frågetecken.

Jag indikerade några av de viktigaste bristerna i Togos demokrati: svag valkommission, bristande transparens i rösträkningen, brister i pressfrihet. Grannlandet Ghana klarar alla dessa aspekter mycket väl, kunde kanske Togos premiärminister ta en del lärdomar av grannkollegan?


Gemensamma parlamentariska församlingen under omröstning

Jag bad dem dessutom redogöra för vad de gör för att öka kvinnors politiska deltagande och representation i Togo.

Premiärminister Houngbo lovade att ytterligare reformer är på väg. Han medgav att Ghana ligger många steg före Togo i utvecklingen mot demokrati, och berättade att det faktiskt finns ett erfarenhetsutbyte med Ghana, framför allt för att lära sig av deras tekniska lösningar kring hur man organiserar val. Ett gott exempel på syd-syd-samarbete.

Frågan om kvinnor i politiken undvek ministern att svara på, antagligen eftersom Togos parlament har löjligt få kvinnliga ledamöter, nio stycken närmre bestämt...

Kvinnor gör Europa rikare

Av den ekonomiska kris som Europas länder drabbas av finns i huvudsak två slutsatser att dra. För det första måste länderna på kort sikt prioritera ordning och reda i statsfinanserna, för det andra måste Europa som helhet bättre värna de välståndsbildande krafterna.

År 2000 enades världens ledare vid FN:s millennietoppmöte om att insatser för jämställdhet mellan kvinnor och män är ett av de absolut effektivaste medlen för att bekämpa några av vår tids största utmaningar, såsom fattigdom, hunger och sjukdomar.

Europa är inget undantag. EU har ett ansvar att arbeta för jämställdhet mellan män och kvinnor. Inte enbart för att det är ett moraliskt ansvar, utan också för att det är en förutsättning för utveckling och välfärd. För att detta ska bli möjligt måste Europas kvinnor beredas större plats i arbetslivet, näringslivet och politiken.

I Europa 2011 finns fortfarande en utbredd tradition av att kvinnan har ensamt ansvar för hem, barn och åldrande släktingar. Denna ordning gör att miljontals kvinnor i Europa inte kan arbeta alls, eller inte så mycket som de skulle vilja. Trots att Europas kvinnor är välutbildade har endast 60 procent av unionens kvinnor i förvärvsarbetande ålder ett jobb. I vissa länder är siffran lägre än 50 procent. Fyra gånger så många kvinnor som män arbetar deltid och män tjänar nära 20 procent mer än kvinnor i EU. Detta begränsar kvinnors ekonomiska självständighet och frihet samtidigt som det påverkar deras framtida pension.

Eftersom många kvinnor i Europa saknar möjligheten att kombinera karriär med familjebildning väljer allt fler bort möjligheten att skaffa barn. Detta är förödande i ett Europa med allt större åldrande befolkning. Gamla familjetraditioner där kvinnan ensam har ansvaret för familjen är förlegade och det är dags för Europas pappor att ta sitt ansvar för familjetillsynen.

Att kvinnors vilja att arbeta inte tas till vara fullt ut är framför allt ett frihetsproblem, men det är också ett samhällsekonomiskt problem. Om fler kvinnor får möjligheten att förvärvsarbeta skulle detta innebära högre bnp och därmed högre skatteintäkter. Därför är det är en angelägen utmaning för unionen och de enskilda länderna att fler kvinnor kommer i arbete.

Det är också högst solidariskt att skapa förutsättningar för alla kvinnor i EU att arbeta, inte minst för kvinnor i våra nyare medlemsländer. Detta är ett sätt att komma åt trafficking och människosmuggling, och det är det säkraste sättet att få igång ländernas ekonomier.

Sveriges alliansregering har drivit igenom det gemensamma målet, i unionens nya tillväxtstrategi EU2020, att mäns och kvinnors sysselsättning ska vara minst 75 procent i EU. Detta är något att vara stolt över. Liksom att vi kan vara stolta över att Sverige på många områden är världsledande när det gäller jämställdhet. Vår välfärd med förskola och äldreomsorg är en av förklaringarna till att kvinnor i Sverige i högre grad deltar på arbetsmarknaden än i många andra länder i Europa. Samtidigt är Sverige långt ifrån tillräckligt jämställt och vi måste förbättra oss på flera områden.

Ett exempel är föräldraförsäkringen. För sjutton år sedan röstade riksdagen igenom den första pappa­månaden. Att pappor ska ta sitt ansvar är för oss en självklarhet. Men att staten går in och detaljstyr våra liv har aldrig varit vår musik. Därför var vi då tveksamma till beslutet.

Med åren har vi haft allt lättare att leva med både den första och andra pappa­månaden. Det hörs också få röster i samhällsdebatten som kräver att pappamånaderna ska tas bort. När det nu, bland annat inför Folkpartiets landsmöte i höst, diskuteras en tredje pappamånad känns det inte så dramatiskt längre. Tider och samhällen förändras. Politiska verktyg behövs för att åstadkomma jämställdhet, rättvisa och tillväxt. Vi kan inte blunda för att det lönegap som ökar mellan kvinnor och män under småbarnsåren aldrig sluts igen.

Med två pappamånader står det klart att pappor är hemma betydligt mer med sina barn än tidigare, på så sätt har reformen fungerat. Men fortfarande är ojämlikheten i småbarnsfamiljer slående. Pappor tar i genomsnitt endast ut 23 procent av föräldradagarna. Detta får konsekvenser för kvinnors löneutveckling, karriär och pension, och det försämrar också konkurrenskraften i svensk ekonomi.

Finns det då verkligen inga bättre verktyg för att nå ökad jämställdhet? Vi är beredda att med öppnare visir än tidigare lyssna på den kommande debatten i Folkpartiet inför landsmötet i höst. Vi hoppas också på en bredare samhällsdebatt i frågorna. Kan jämställdhetsbonusen förbättras? Kan arbetsmarknadens parter ta ett ökat ansvar? Kan offentliga arbetsgivare bättre gå i bräschen?

Men om vi inte snart får se en ökad politisk kreativitet inom jämställdhetspolitiken återstår för oss bara att, om än motvilligt, acceptera att ytterligare en månad knyts till pappan. Vår principiella tveksamhet finns naturligtvis kvar, men för oss är det inget alternativ att låta den bristande jämställdheten bestå.

Sverige ses som något av ett föregångsland för många länder i EU vad gäller pappors ansvar i hemmet. Ska vi fortsatt framstå som ett land i framkanten för ett mer jämställt Europa måste vi vara beredda att kritiskt kunna granska vår egen utveckling. Också vi som tidigare hävdat principiella invändningar mot pappamånader i föräldraförsäkringen måste ta ett ansvar för att motarbeta de brister vi ser.

OLLE SCHMIDT (FP), Europaparlamentariker

CHRISTER NYLANDER (FP), riksdagsledamot

Publicerat i Sydsvenskan den 11 augusti. Artikeln återfinns också här.