Eritrea sämst på pressfrihet

I går publicerade Reportrar utan gränser sin årliga pressfrihetsrapport, där Eritrea fortfarande ligger sist i världen gällande pressfrihet. 28 journalister sitter i fångenskap och en av dessa är svenske Dawit Isaak. Det finns ingen privat media som kan rapportera opartiskt i landet, och även den statliga median är hårt granskad. Här kan du läsa rapporten.

Rapporten visar tydligt hur viktigt det är för omvärlden att sätta hårdare press på diktaturen Eritrea, samtidigt som EU måste erbjuda riktat stöd till den hårt utsatta civilbefolkningen i landet. Då Eritrea för tillfället förhandlar med EU om återupptaget bistånd är det vår skyldighet att vara tydlig med vilka krav som kommer med biståndet.

Att Eritrea fortfarande är sämst i världen på pressfrihet är helt enkelt oacceptabelt när länder i närområdet såsom Etiopien och Sydsudan har förbättrat förhållandena för media. Därför är det också viktigt att inte tappa hoppet om Eritrea och frisläppningen av Dawit Isaak. Det är dags för EU att sätta hårdare press på Eritrea och verka för att regimen ska förbättra situationen för media. Samtidigt måste afrikanska ledare själva börja ta ansvar för att lösa problemen i regionen.

 

Vi vet av erfarenhet att Eritrea kan avfärda våra krav på respekt av mänskliga rättigheter, men de har betydligt svårare att säga emot när kritik kommer från Afrikanskt håll. I mars åker jag till Strasbourg för mandatperiodens sista session med den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen. Där ska jag åter lyfta frågan om pressfriheten i Eritrea och Dawit Isaaks situation.

Sinais offer har fått sin röst hörd

På Sinaihalvön i Egypten, väster om Israel, utsätts flyktingar dagligen för kidnappningar, utpressning och tortyr. Det är en inkomstbringande och fruktansvärd verksamhet som inte borde vara möjlig i vår värld 2013. Många av de flyktingar som kidnappas har flytt undan förtryck i diktaturen Eritrea, världens mest stängda land. Samma land som Dawit Isaak sitter fängslad i.

Länge har jag följt situationen i Eritrea och på Sinaihalvön och jag blir lika förfärad nu som förr. Igår stod jag och organisationen European External Policy Advisors (EEPA) värd för ett seminarium och book launch i Europaparlamentet som uppmärksammade den fruktansvärda människosmugglingen i Sinai. Det var ett oerhört intressant seminarium där bland andra vår svenska kommissionär, Cecilia Malmström, och borgmästaren på Lampedusa deltog. Men framför allt fick vi höra de två unga modiga männen, Daniel Eyosab och Yonathan Habte hjärtskärande berättelse om hur de flytt sitt hemland, Eritrea, och till slut hamnat i kidnapparnas klor. Fastkedjade i varandra tvingades de under tortyr ringa sin familj och be om tiotusentals dollar i lösensumma. Trots att detta närmast är en omöjlighet för en fattig eritreansk familj att uppbringa lyckades några familjer samla ihop pengarna. Yonathan, som fått båda sina händer totalförstörda efter att ha varit upphängd i dem i tre dagar, satt gömd bakom ett skynke för att inte riskera sin familjs säkerhet hemma. Jag tror att alla i församlingen rördes djupt av hans fruktansvärda berättelse.

Trots dess hemska inslag var seminariet en unik möjlighet för några av de otaliga offren att få sin röst hörd, och för oss att lyssna. Att ha en kommissionär, och speciellt Cecilia, på plats var oerhört viktigt för möjligheten för dessa vittnesberättelser att ta sig ända fram till borden där de tunga besluten. Daniel betonade vikten av att EU och resten av världen fortsätter och ökar sina påtryckningar mot Egypten och andra aktörer inblandade för att få till stånd en lösning på problemet. Cecilia lovade att göra mer för att förbättra situationen i Sinai och hon lovade att utöva påtryckningar för att något ska hända. Jag såg att hon blev oerhört rörd av de berättelser hon fick höra och jag hoppas att hon kommer ta dem med sig till sina kollegor, för som situationen ser ut idag får den inte fortsätta. Mänskligheten förtjänar bättre.

 

AVS-länderna måste ta ansvar för att Dawit Isaak friges

Idag hade vi möjlighet att ställa frågor till AVS-ländernas råd samt till EU:s ordförandeland Litauen. AVS-länderna representerades av Fonotoe Lufafesili Pierre Lauofo, nuvarande ordförande för AVS-rådet och utrikesminister i Samoa, och jag frågade om de kunde tänka sig att stödja stater som gör framsteg i fråga om pressfrihet, som Namibia, Ghana, Botswana, Trinidad och Tobago, för att bilda ett nätverk som erbjuder det konstnärliga fria ordet för att konsolidera denna växande rörelse som ger fristäder för censurerade och förtryckta kulturarbetare.

Enligt 2013 World Press Freedom Index respekterar många AVS-länder fortfarande inte yttrandefrihet. Det var därför glädjande att AVS-rådet var positiva till mitt förslag. Jag kommer nu att kontakta Lauofo och AVS-rådets sekretariat med konkreta förslag på hur Afrika, Västindien och Stilla havet kan hjälpa alla de journalister som sitter fängslade.

Jag påminde även rådet om situationen i Eritrea där 28 journalister sitter fängslade, och krävde svar på om de hade någon information om Dawit Isaak och hans kolleger. Dessvärre hade rådet ingen ny information om Dawit Isaak. Länder som Eritrea har ratificerat internationella och regionala konventioner om att värna yttrandefrihet men lever inte upp till sina åtaganden. AVS-länderna måste sätta ner foten. 

Efter diskussionen talade jag med Lauofo och han lovade återkomma när han fått fram färsk information om Dawit Isaak. Kanske det krävs en oberoende part från Stilla havet för att lösa det afrikanska problem.

Efter utfrågningen överräckte jag Gellert Tamas film "Dawit Isaak och tystnaden" till ordförande Lauofo. Han lovade återkomma till mig med ny information om Dawit Isaak. 

EU återupptar förhandlingarna med Eritrea

Igår kväll var EU:s kommissionär Andris Pielbags, ansvarig för utvecklingsfrågor, på plats i Addis Ababa för att svara på våra frågor som rör EU-kommissionens arbete i EU-AVS-länderna. Min fråga gällde människosmugglingen i egyptiska Sinaiöknen. Förra året flydde 305 723 personer från regimen i Eritrea. Majoriteten kommer till flyktingläger i Sudan och Etiopien.

Både EU och Afrikanska Unionen, AU, har en moralisk skyldighet att hjälpa dessa människor och säkerställa att de i jakt på ett bättre liv omkommer i Medelhavet. Jag frågade kommissionären om hans ansåg att samarbetet med AU var tillräcklig, och om han var villig att tillsammans med AU inrätta särskilda arbetsgrupper som ska öka säkerheten i flyktinglägren. Idag finns fakta som tyder på att människosmugglarna arbetar aktivt inne i lägren.

Kommissionär Piebalgs höll med om att mer måste göras, men underströk att det är svårt att arbeta operativt med AU då de inte har mandat att utföra mycket att de jag föreslog. Däremot ansåg kommissionären att det fanns två områden där EU och AU kan samarbeta; att komma åt kärnan av problemet i Eritrea och att hitta de kriminella ligorna.

Kommissionär Andris Piebalgs svarade på frågor om EU-kommissionens arbete i AVS-länderna.

Att komma åt kärnan av problemet, dvs. fattigdom, instabilitet och politisk oförutsägbarhet är svårt. Kommissionären var mycket bekymrad över situationen i Eritrea. Kommissionären bekräftade att ett möte mellan EU:s högsta representanter och Eritrea ägt rum i Bryssel, samt att EU:s särskilda representant för Afrikas Horn, Alexander Rondos, är på väg till Eritrea nästa vecka. Den huvudsakliga frågan för mötet är att återuppta arbetet med EU:s biståndsfond, EDF. Sedan november 2011 har Eritrea avslutat alla program inom ramen för 10:e EDF. Minister Giorgish Teklemichael meddelade att man avsåg att först implementera sitt nationella program för utveckling innan man mottog pengar från EU. 

De pågående program som därmed annullerades inkluderar ett program till stöd för jordbrukssektorn (37 miljoner euro), ett program till stöd för domstolar (5 miljoner euro), ett program för att bistå utbildningen av tjänstemän (3,4 miljoner euro) och ett program för återupprättande av Asmara National Heritage (5 miljoner euro). Dessutom fanns ytterligare tillgängliga belopp på 68,3 miljoner euro.

Det är nu kommissionärens förhoppning om att man åter kan börja samarbeta med regimen i Eritrea för att dessa pengar skall nå landets utsatta befolkning. Jag hoppas att försöket till dialog lyckas. Eritreas befolkning måste veta att de inte är ensamma, utan att vi står på deras sida.

EU måste agera mot kidnappningarna i Sinaiöknen

Idag stod jag och min liberala kollega, och tillika före detta belgiska EU-minister, Annemie Neyts-Uyttebroeck värdar för ett seminarium om säkerhetskrisen i Sinaiöknen. I panelen deltog Gilles de Kerchove, EU:s antiterrorist-samordnare, Léon Bernardino, EU:s särskilda representant för södra Medelhavet, Mirjam van Resien, Professor i internationellt socialt ansvarstagande, Angelika Molnar, chef för Europols enhet mot människosmuggling, samt svensk-eritreanska journalisten Meron Estefanos.

Ökenområdet i Sinai är marginaliserat. Det är över 30 år sedan Israel återlämnade Sinai till Egypten, och fredsfördraget mellan de två länderna begränsar Egyptens möjlighet att ha säkerhetsstyrkor på plats. Efter att Egyptens president Hosni Mubarak flydde landet för mer än två år sedan har läget förvärrats. Beduinerna lever på smuggeltunnlar till Gaza, droghandel, och människosmuggling. Närvaron av terroristgrupper har ökat och centralmakten i Kairo är kraftlös.

Människorättsorganisationer har slagit larm om att beduiner håller flyktingar från Eritrea och andra afrikanska länder fångna ute i öknen. På jakt efter asyl i Israel eller kidnappade från flyktingläger i Sudan faller flyktingarna offer för beduinerna i Sinaiöknen. De har en oerhört vidrig affärsverksamhet – under tortyr tvingas offren ringa upp sina släktingar för att be om lösensumma för att rädda sina liv. Situationen i Sinai är en humanitär katastrof och det är oacceptabelt att ingen agerar.

Vi ställer oss frågan: Vad kan EU göra för att hjälpa Egypten att få kontroll över området och för att hjälpa dessa människor?

Själva kidnappningen sker utanför EU men det finns möjlighet att påverka. Många av de kidnappade har familj i Europa, och enbart i Sverige har hundratals familjer drabbats. Familjerna kan tvingas betala så mycket som 240 000 svenska kronor för att få en släkting frisläppt. Då har de inte ens någon garanti för att de kommer att släppas fria och det finns flera exempel där fångar mördats trots betald lösensumma.

Ingen vet vart alla pengar som betalas ut till kidnapparna tar vägen. Sannolikheten är stor att de livnär terroristnätverk i Nordafrika och på Afrikas Horn. EU:s anti-terrorist samordnare underströk risken för att Sinai kan bli en fristad för terrorister och kriminella organisationer. Egyptens ambassad var också på plats och betonade att de inte vill att Sinai ska bli ett internationellt problemområde. De underströk att de först måste få ordning på sina myndigheter och säkerhetsläget i Egypten för att sedan be om riktad hjälp från EU. Övriga deltagare inklusive jag själv höll inte med. Faktum är att Sinai redan är ett internationellt problem och Egypten behöver teknisk hjälp redan idag.

Det finns sätt att spåra de internationella pengaflöden som leder till kidnapparna och därmed spåra förövarna. Svenska regeringen borde snabbt ta upp frågan och ge den den uppmärksamhet den förtjänar. Att just Sverige och den svenska polisen initierar en utredning är viktigt. I våras dömde Solna tingsrätt två män anslutna till människosmugglarna för utpressning. Även om straffen blev milda, skyddstillsyn respektive en månads fängelse, är domen unik i västvärlden och visar andra EU-länder att vi kan komma åt denna fasansfulla människosmuggling.

Jag uppmanar också Europaparlamentet att sätta situationen i Sinai på sin agenda som ett resolutionsförslag om kränkning av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer. Våra egna medborgare ska inte behöva hotas av utländska aktörer.

 

Från vänster: Annemie Neyts-Uytterbroeck, Olle Schmidt och två representanter från Egyptens ambassad

Representanter från Egyptens ambassad

I mitten Meron Estafanos, till vänster om henne Professor Mirjam van Reisen och till höger Angelika Molnar från Europol

 

Glöm aldrig Dawit Isaak!

Idag är det 12 år sedan den svensk-eritreanska journalisten Dawit Isaak blev frihetsberövad. Han sattes i ett varmt och smutsigt fängelse 800 mil från sin familj i Göteborg. Utan rättegång sitter Dawit Isaak fortfarande där.

Eritrea är ett av världens mest stängda länder. Vi vet mer om vad som händer i Nordkorea än om regimen i Eritrea. Landet ligger i botten på FN:s utvecklingsindex och trots utbredd svält lägger regimen den största delen av statskassan på försvarsmakten. För de som inte kan, eller vill, leva upp till regimens krav väntar avrättning, kidnappning, fångenskap och tortyr. Det finns knappt en familj i Eritrea som inte drabbats av regimens fruktansvärda metoder.

Bland de 10 000 politiska fångar som sitter i Eritreas stekheta och hälsovådliga fängelsehålor finns fortfarande Dawit Isaak och de övriga journalisterna som tillfångatogs 2001. Representanter för FN, EU och länderna i Afrika, Västindinen och Stilla havet har krävt svar om Dawit Isaaks öde. Svaren har som vanligt uteblivit. I november åker jag till Etiopien för att träffa kollegerna från AVS-församlingen. Jag kommer fortsätta min kamp att sätta Dawit Isaak på agendan. De afrikanska demokratierna måste ta ansvar för vad skurkstaten Eritrea gör.

Det är omöjligt för Eritreas regering att fortsätta tiga. För att frige Dawit Isaak och alla de som sitter i regimens helvetshålor är lösningen är enkel. Vi måste fortsätta påminna Eritrea om deras vidrig brott mot de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna. Vi måste förtsätta pressa internationella aktörer att ta upp yttrandefrihet när de träffar Eritreanska företrädare. Vi måste vara deras evigt dåliga samvete. Och vi får aldrig glömma Dawit Isaak!

EU kräver att Dawit Isaak friges

Igår gjorde EU:s högsta representant för utrikesfrågor, Catherine Ashton, ett uttalande om politiska fångar i Eritrea.

Ashton påminde att genom hålla alla dessa journalister, oppositionspolitiker och frihetstänkare fånga bryter Eritrea mot både sin egen och det internationella samfundets lagar om respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Hon nämnde särskilt de elva journalister som fängslades år 2001. En av dem är EU:s enda samvetsfånga Dawit Isaak.

Det är viktigt att påminna Eritrea om att Dawit Isaak är europeisk medborgare, och att vi inte har glömt honom.

Snart ska FN göra en andra utvärdering av situationen för mänskliga rättigheter i Eritrea. Och jag håller med Cahterine Ashton, detta är ett bra tillfälle att samarbeta.

Här kan du läsa Catherine Ashtons uttalande.

Överlämnande av brev till Eritreas ambassad

Idag besökte jag Eritreas ambassad på Lidingö för att överlämna ett brev till Chargé d'affaires Yonas Manna Bairu med en uppmaning om att frige Dawit Isaak. Dawit Isaak har suttit fängslad i Eritrea i snart tolv år på grund av sina åsikter, vilket bryter mot de mänskliga fri- och rättigheterna och är helt oacceptablet. Free Dawit Isaak!

Mild dom mot människosmugglare

I fredags fällde Solna tingsrätt två män för utpressning. Även om straffen blev milda, skyddstillsyn och en månads fängelse, så är domen unik i västvärlden och visar andra EU-länder att vi kan komma åt den fasansfulla människosmugglingen som sker i egyptiska Sinaiöknen.
Flera hundra svensk-eritreanska familjer har utsatts för liknande utpressning och kan ha betalat så mycket som 240 000 svenska kronor vardera. Inget vet vart alla dess pengar tar vägen, men sannolikheten är stor att de föder terroristnätverk i Nordafrika. Rikskriminalpolisen, Beatrice Ask och Carl Bildt måste nu uppmana sina europeiska kolleger att agera. Tillsammans kan EU pressa Egypten att låta säkerhetsstyrkor och FN:s flyktingorgan komma in i Sinai. Idag är de kidnappade flyktingarna helt ensamma med sina plågoandar.

Här kan ni lyssna till Sveriges radios Studio Ett från i fredags där jag och den svensk-eritreanska människorättsaktivisten och journalisten Meron Estefanos medverkar.

Tomma ord svar på nödläget i Sinai

För 2 månader sedan ställde jag en formell fråga till EU-kommissionen vad gäller situationen i Sinai.
Flyktingar från Afrikas horn som söker skydd färdas ofta till Israel via Egypten. Detta innebär att de måste korsa Sinaiöknen, ett ingenmansland som den egyptiska regeringen inte verkar kunna kontrollera. Ofta hamnar de i klorna på människosmugglare och deras familjer tvingas betala ofattbara lösensummor för deras frihet. Många av de kidnappade dör av sviter från tortyren i Sinai.
Jag frågade EU:s höga representent för utrikes- och säkerhetsfrågor Catherine Ashton om man kunde tänka sig att bilda en aktionsgrupp med de länder som ingår i människohandelns alla led, det vill säga ursprungsländer, transitplatser och slutdestinationer, för att handskas med detta problem på ett strukturellt sätt. Kanske kunde EU:s särskilda representant för Afrikas horn, Alexander Rondos, eller den särskilda representanten vid Afrikanska unionen, Gary Quince, ge ett tekniskt bidrag till en sådan aktionsgrupp.

Idag kom äntligen svaret från kommissionen, men dessvärre var det tomma ord utan konkreta besked. Kommissionen flyttar över ansvaret på FNs flyktingsorgan, UNHCR. Det ligger under deras mandat att ta hand om människosmugglingen i Sinai, inte under EU:s utrikestjänst, menar man.

Därmed skulle en aktionsgrupp vara ett ämne för UNHRC. Och EU:s särskilda represententer har enligt kommissionen inte någon roll i att ge tekniskt stöd till ett sådant projekt. Man framhäver att man sätter press på Egypten att respektera flyktingars mänskliga rättigheter och att man för dialog med de berörda parterna.

Men detta räcker inte. Vi måste ta ett ansvar för de fruktansvärda övergreppen som sker i Sinai. EU kan inte bara se på och lägga skulden på någon annan.

Det uppmärksammade fallet i Solna där två män misstänks ha deltagit i utpressning av flyktingar i Sinai är ett viktigt led i att uppmärksamma det vidriga som pågår. Nu är det dags att EU agerar.

EU öppnar för tuffare attityd mot Eritrea

Idag startade så den 25:e session av den gemensamma parlamentariska församlingen mellan EU och länder i Afrika, Västindien och Stilla havet. Andris Piebalgs, EU-kommissionär för utveckling var på plats för att svara på våra frågor. Jag frågade varför EU inte gör mer för att hjälpa de kidnappade eritreanska flyktingarna i egyptiska Sinaiöknen.

Situationen i Sinai är en humanitär katastrof och det är oacceptabelt att ingen agerar. Själva kidnappningen sker utanför EU, men jag påpekade att det pågående rättsfallet i Solna tingsrätt är det enda i sitt slag i västvärlden och visar att det finns möjlighet för oss att påverka. Det är anmärkningsvärt att Piebalgs inte kommenterade detta.
Jag har föreslagit att EU bildar en aktionsgrupp med samtliga länder som ingår i människohandelns led, det vill säga ursprungsländer, transitländer och de länder där familjerna som utpressas lever. EU:s särskilda representant för Afrikas horn, Alexander Rondos, eller den särskilda representanten vid Afrikanska unionen, Gary Quince, kan bistå med teknisk kunskap och ett brett nätverk.

Jag är besviken på att kommissionären ansåg att EU redan gör mycket, och jag håller verkligen inte med. Varje månad flyr 4000 eritreaner regimens terror, och många av dem hamnar i människosmugglarnas klor. Jag anser att EU måste respektera principen om icke-avvisning och bevilja eritreanska flyktingar tillfällig tillflyktsort. De som i dag nekas asyl och skickas tillbaka till Eritrea återses aldrig igen. EU:s medlemsländer kan inte vara delaktiga i denna massaker.

Jag tog också chensen att fråga Piebalgs vad han ansåg om FN:s rapport om mänskliga rättigheter i Eritrea. Jag citerade två stycken ur rapporten där man beskriver den fruktansvärda tortyr regimen utövar.

Musa Hussein Habi, Eritreas representant till AVS-länderna, protesterade som vanligt och anklaga FN för lögner. Dock svarade kommissionären att man såg mycket alvarligt på saken. Han försäkrade att så snart EU:s utrikestjänst EEAS hunnit analysera rapporten kommer den att påverka EU:s förhållande med Eritrea. Inte en dag för tidigt enligt mig.

Lagstyre på agendan när AVS-länderna är i Bryssel

På måndag öppnar vi årets andra session för den gemensamma parlamentariska församlingen mellan länder i EU och länder i Afrika, Västindien och Stilla havet (AVS-länderna). Idag deltog jag i det politiska utskottets möte där vi tog upp tråden från vårt förra möte i Paramaribo, Surinam, och diskuterade de rapporter som vi röster om senare i veckan.

En viktig punkt var vikten av lagstyre och ett oberoende rättssystem. Rapporten har skrivits med gemensamma krafter av min konservativa kollega Filip Kaczmarek och Dharamkumar Seeraj från Guyana. I sin rapport belyser de flera viktiga punkter, som att även AVS-länderna måste vara med och definiera begreppen och de regler vår församling följer.

Mina afrikanska kolleger var mycket kritiska till Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Många menade att det är fel att USA får ha en domare trots att de inte förbundit sig att efterleva domstolens beslut. Jag kan hålla med om detta, men anser att domstolen idag har en viktigare roll än någonsin. För att krigshärjade länder som Syrien ska kunna utvecklas måste personer som al-Assad sitta i Haag och ta konsekvenserna av sina handlingar.



Under dagens möte presenterade min kollega till höger, Filip Kaczmarek sin rapport om vikten av lagstyre.



Cotonou-avtalet regler förhållandet mellan EU och AVS-länderna, och förutom handel finns två viktiga artiklar om mänskliga rättigheter. I artikel 8 finns ett krav på politisk dialog med länder som inte respekterar principen om lagstyre, demokrati och mänskliga rättigheter. Om dialogen inte leder till resultat kan vi kräva att en särskild utredning om brott mot mänskliga rättigheter och korruption måste göras.

EU:s utrikestjänst, EEAS, var på plats för att informera om pågående dialoger med AVS-länder. I Malawi och Mauretanien blir situationen sakta bättre. Jag fråga representanten från EEAS hur det går med Eritrea, det mest odemokratiska landet i vår församling och ville veta om rapporten om Eritrea som FN nyligen presenterade har påverkat dialogen.

Till min stora besvikelse hade EEAS representant inte ens läst rapporten, som beskriver ett land lika stängt och förtryckande som Nordkorea. Hon ansåg att kommunikation är viktigare än resultat, men jag håller inte med. Hur länge ska vi föra dialog med skurkstater som Eritrea med befolkningen lider? Jag anser att vi sedan länge passerat den gräsen.

Nödvändig debatt om pressfrihet

Igår kväll diskuterade Europaparlamentet betydelsen av mänskliga rättigheter, och särskilt pressfrihet, i omvärlden. Pressfrihet handlar om att ställa krav på de länder där pressfrihet inte existerar. Där reportrar, fotografer, filmare och bloggare med risk för sina liv rapporterar om tillvaron för människor som lever under olika former av förtryck.

EU:s högsta representant för utrikesgrågor Catherine Ashton talade om journalisterna särskilda roll och underströk att EU måste fortsätta stödja presfriheten i omvärlden. Jag håller med henne om att mänskliga rättigheter måste vara del av samtliga dialoger EU har med sina partnerländer. Moderaternas Anna Ibrisagic påpekade att EU:s enda samvetsfånge, Dawit Isaak, fortfarande sitter fängslad i Eritrea. Dessvärre sade Catherine Ashton inget om arbetet för att få honom fri. Här kan du se Ashtons svar till europaparlamentarikerna.


EU:s kommissionär för utvecklingsfrågor, Andris Piebalgs, tog vid och påpekade att EU:s viktigaste verktyg är artikel 8 i Cotonou-avtalet. Avtalet regler förhållandet mellan EU och länder i Afrika, Västindien och Stilla havet (de så kallade AVS-länderna) och omfattar både handel och mänskliga rättigheter. I artikel 8 finns regler om att dessa länder och EU måste föra konstruktiv dialog om mänskliga rättigheter. Här kan du se kommissionärens svar till Europaparlamentet.

Jag anser att Eritrea sedan länge visat att de inte kan uppfylla det här kravet, och att EU måste visa att det blir konsekvenser av att ignorera kritik om dessa mycket allvarliga övergrepp på befolkningen.

På lördag kommer representanter från Afrika, Västindien och Stilla havet till Bryssel för att ta delta i årets andra session mellan EU och AVS-länderna. Jag hoppas att FN:s färska rapport om Eritrea kan ge ökat stöd för min kritik av regimen i Eritrea.

Mild FN-debatt om Eritrea - EU måste göra mer!

I går var allt fokus på Eritrea. På förmiddagen lyssnade jag till en debatt mellan FN:s särskilda representant för Eritrea, Sheila B. Keetharuth, och medlemsstaterna i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Rapporten hade presenterats sent på tisdags kvällen och debatten fortsatte igår.

Nästan alla länder som uttalde sig bad rådet att förlänga rapportörens madat som annats går ut redan i höst. Det är ett rimligt krav med tanke på att Keetharuth ännu inte släppts in i Eritrea. Det är inte möjligt att grundligt rapportera om situationen i ett land man inte har satt foten i.



Flera länder, bland annat Tyskland, hade ett starkt inlägg där ambassadören underströk att det inte räcker att dyka upp på möten, Eritrea måste också leverera resultat. Jag var besviken på att Sverige inte uttalde sig alls. Om något av alla de länder som var representerade har verkligen Sverige anledning att kritisera regimen i Eritrea. Efter debatten frågade jag Sveriges representant varför de inte tagit chansen att nämne Dawit Isaaks öde. och det enda svar jag fick var att man lagt krutet på att få EU:s gemensamma uttalande bra. EU sade inget om Dawit Isaak, och Sveriges tystnad i FN är svår att förstå.



Under seminariet underströk jag att EU måste göra mer för Eritreas befolkning.



På eftermiddagen ordnade Reportrar utan gränser, Human Rights Watch och flera andra organisationer ett seminarium om situationen i Eritrea. I panelen var förutom jag själv även Dawit Isaaks bror Esayas Isaak, Abie Seyoum som är dotter till en journalist som suttit fängslad lika länge som Dawit Isaak, Biniam Simon från Radio Erene, och flera eritreaner som lämnade sitt vittnesmål via videolänk.

Ett 40-tal personer fanns i publiken och bland dem FN:s rapportör Keetharuth. Hennes viktigaste punkt var att Eritrea måste sluta förneka övergreppen. Så länge de vägrar erkänna att landet inte är den välfungerande demokrati de påstår kan inget förändras.

Afrikanska unionen har ett stort ansvar för hur länder på kontinenten behandlar den egna befolkningen, men när skurkstater täcker upp för varandra kan vi tyvärr inte förvänta oss resultat. EU måste göra mer. Vi måste garantera att våra företag inte investerar i landets gruvindustri, att biståndsarbetare släpps in i landet och att de som försöker fly får vår hjälp.

Här är jag med Elizabeth Chyrum från Human Rights Concern-Eritrea, en av de eritreaner som fanns i publiken och FN:s rapportör Sheila B. Keetharuth.

FN avslöjar terrorn i Eritrea

Idag presenterar FN:s särskilda rapportör för Eritrea, Sheila B. Keetharuth, sin första rapport om situationen i landet. Rapporten beskriver ett av världens mest stängda länder. Vi vet mer om vad som händer i Nordkorea än om regimen i Eritrea. Trots ett tydligt mandat från det internationella samfundet har rapportör Sheila B. Keetharuth inte tillåtits att komma in i landet en enda gång. I dagens Expressen skriver jag att omvärlden inte längre kan blunfa för övergreppen.

Sheila B. Keetharuth kräver i sin rapport att Dawit Isaak och hans kolleger genast ska friges eller ges en rättvis rättegång. Här måste FN:s råd för mänskliga rättigheter sätta hårt mot hårt och kräva svar av regimen.

Imorgon åker jag till Genève för att delta i ett seminarium om Eritrea och Dawit Isaak. Bakom stängda gränser plågar regimen sin egen befolkning, och EU måste göra mer för att garantera deras grundläggande rättigheter.

Här kan du läsa hela artikeln, och här finns FN:s rapport om Eritrea.

EU måste soppa Eritreas tvångsskatt

Tvångsbeskattningen som finansierar den eritreanska diktaturen måste bort. Idag krävs eritreanska medborgare som bor i Sverige på två procent av årsinkomsten i skatt. Diktaturen i Eritrea hävdar att skatten är frivillig, men repressalier mot släkt och familj till landsmän i exil som vägrar betala vittnar om motsatsen.

Påtryckningarna från den eritreanska regimen, via ambassaden i Stockholm, innebär också konsekvenser för släktingar till den som uttrycker sig negativt om regimen.


I Kanada och Tyskland har utrikesministrarna krävt att de eritreanska ambassaderna upphör med skatten, en metod som gett resultat. Jag frågade nyligen EU:s högste representant för utrikesfrågor Cahterine Ashton om inte något liknande kan göras på Europiskt nivå.

Idag fick jag svar från Ashton, och även om hon anser att det är oacceptabelt måste detta göras på nationell nivå. Jag hoppas att Carl Bildt genast ber den eritreanska ambassaden i Stockholm att förklara sig.

Här kan du läsa min fråga och svaret jag fick från Catherine Ashton.

Krav på åtgärder mot masstortyr

Tusentals eritreaner bedöms ha dödats och torterats i beduinligors läger på den laglösa Sinaihalvön. Många eritreaner i Europa har pressats på hundratusentals kronor i lösesummor för kidnappade släktingar och vänner. Bland de drabbade finns svenska medborgare som vädjar till regeringen och EU att göra mer.

Svenska regeringen borde snabbt ta upp frågan och ge den uppmärksamhet den förtjänar. Det här har ju pågått sedan 2009 och vi vet att människor kidnappas, lemlästas, dödas, utpressas, så det är Sveriges, EU:s och FN:s ansvar att agera. Det gäller dessutom våra egna medborgare!

Jag frågat Catherine Ashton, EUs utrikespolitiske talesperson, vad EU gör och kan göra åt situationen. Ashton svarade att EU noga följer utvecklingen genom sin delegation i Kairo och att oron kring situationen har kommunicerats till den egyptiska regeringen. Dock har Egypten inte accepterat hjälp från EU och framstegen har hittills varit små.

TT ställer idag frågan om det sker några framsteg alls. Kidnappningarna ökar, enligt en ny rapport från Amnesty International, som anser att Sverige och Europa kan pressa Egypten mer eller hjälpa till med att slå ner på tortyrlägren.

Och visst kan det göras mer!

Catherine Ashton kan genom EU:s utrikesråd pressa Egypten att låta FN:s flyktingorgan UNHCR använda sitt mandat i hela landet, även i Sinai-öknen. Egypten har förbundit sig att uppfylla FN:s flyktingkonvention och det ger utrymme för EU och FN att sätta press på landets. UNHCR måste tillåtas sätta upp läger vid Egyptens gränser för att minska risken för flyktingarna att kidnappas.

Själva kidnappningen sker utanför EU men det finns möjlighet att påverka. EU:s polismyndighet, Europol, är ett effektivt verktyg där medlemsländer tillsammans kan sätta upp ett så kallat Joint Investigation Team. Under en kortare period av intensivt samarbetar kartläggs människosmugglarnas nätverk och slås ut av polis. Detta kräver resurser och politisk vilja, men måste prioriteras. Svenska rikskriminalpolisen och Beatrice Ask bör genast ta kontakt med sina Europeiska kolleger och Europol för att inrätta en insatsgrupp.

Jag anser att Bildt skulle kunna åka till Kairo med Ashton, och det så fort som möjligt! Vi ska också komma ihåg att EU har gett Egypten 449 miljoner euro för åren 2011- 2013, och vi måste försäkra oss om att pengarna används där de behövs mest.

Roten till problemet är diktaturen i Eritrea som driver människor på jakt efter ett bättre liv, och EU bör genast strypa utvecklingsbiståndet tills landet kan garantera respekt för mänskliga fri- och rättigheter, demokrati och rättsstatsprincipen.

Se gärna när jag ställer frågor till Catherine Aston i plenum. Här kan du också läsa Ashtons och kommissionens svar.

Afrikanska Unionen: en rättvis behandling av Dawit Isaak

I fredags träffades AVS-EU ländernas gemensamma parlamentariska i Bryssel för att behandla aktuella politiska frågor. På agendan fanns bland annat mänskliga rättigheter i Afrika och Afrikanska Unionens roll. Här kan ni läsa mer om mötet.

Med tanke på att Afrikanska kommissionen för mänskliga rättigheter just nu funderar på att ta upp Dawits Isaaks ärende var detta en mycket viktig punkt.
Profosser Mabassa Fall var på plats för att representerade en människorättsorganisation som är medlem av Afrikanskas Unionen. Han underströk att Afrika har en mängd juridiska verktyg för att komma åt orättvisor, men att de afrikanska länderna enbart implementerar 10 procent av besluten som fattas av Afrikanska Unionen och dess domstol för mänskliga rättigheter.

Jag har upprepat samma fråga sedan jag blev medlem av församlingen år 2006: Hur kan vi hjälpa Dawit Isaak och alla dem som sitter inspärrade utan rättegång eller formella anklagelser?

Det blev en debatt där Eritreas representant Musa Hussein Naib dels försvarade sig med att landet ännu var ungt och dels anklagade Sverige för att bryta mot mänskliga rättigheter. Han refererade till de tre anlagda bränderna av regimtrogna eritreanska föreningslokaler. På kritiken från Afrikanska Unionen hade han inget att säga, då satte han bara med armarna i kors.


Professor Mabassa Fall klargjorde att Eritrea är ett av 11 länder som aldrig kommunicerar eller efterlever beslut från Afrikanska Unionen eller Afrikanska domstolen för mänskliga rättigheter. Han uppmanade Eritrea att öppna sina böcker, sina myndigheter - och sina fängelser - för insyn. Han underströk att Eritrea har två alternativ - anklaga fångarna för ett brott eller att släppa dem.
Det var ett mycket glädjande besked! Nu vet vi att Afrikanska Unionen tar stark ställning för en rättvis behandling av Dawit Isaak.

Människosmuggling och utpressning

I torsdags uppmärksammade Sveriges radios Studio Ett människosmugglingen i Sinai. Här kan du lyssna på programmet och mina förslag på hur Sverige och EU kan hitta lösningar.

Jag har tidigare skrivit om situationen på Sinaihalvön och de människor som flyr eländet i Eritrea. På väg till Israel kidnappas, torteras, och säljs de vidare av människosmugglare i Sinaiöknen. Syftet är att barnen, det är huvudsakligen unga människor det handlar om, ska ringa till sina familjer i Europa som i sin tur ska betala en lösensumma.

Människosmugglingen är svår att få stopp på så länge Egypten vägrar ta emot hjälp från EU. EU:s utrikesministrar måste sätta detta på agendan för att ge Catherine Ashton, EU:s högsta representant i utrikesfrågor, ett tydligt mandat.

Det är fruktansvärt att det inte kan göras mer, och jag tror att vi måste agera genom EU. Det finns flera verktyg som vi kan använda men då måste vi höja blicken från Sverige och hitta sätt att samarbeta.

Dawit Isaaks fall tas upp inom Afrikanska unionen

Dagens Afrika är till stor glädje en växande ekonomi, där allt fler länder får stabilia politiska och sociliala strukturer. Det är bra, och det innebär att regionen också kan ta ansvar för brott mot mänskliga rättigheter.

Som Expressen uppmärksammar idag kommer Afrikanska kommissionen för mänskliga rättigheter träffas i Gambia den 18-25 februari för att bland annat diskutera en habeas corpus petition som sänts till Eritrea. Petitionen kräver att landet ska respektera Dawit Isaaks grundläggande rätt till en rättegång, och då varken advokaterna som skickar petitionen eller EU:s kontor i Eritrea fått något svar har frågan nu gått vidare till kommisionen.

Jag har under åren haft tät kontakt med EU:s utrikeschef Catherine Ashton och EU:s delegation i Eritrea för att förmå dem att få information om varför högsta domstolen i Eritrea ännu inte behandlat petitionen. Mötet i Gambia är en ny öppning och jag har skrivit brev till de 11 kommissionärerna och även talat med min Gambiska kollega från AVS-församlingen (länder från Afrika, Västindien och Stilla havet) för att de ska ta upp fallet i domstolen.

Dawit Isaak hålls fången i strid mot både eritreansk lag, flera afrikanska konventioner och FN-deklarationer. Han har varken åtalats eller dömts. Han hålls isolerad från omvärlden och utan möjlighet att träffa vare sig sin familj, advokat, svensk ambassadpersonal eller Internationella Röda korset. Och han har suttit fängslad i över elva år. Hade eritreansk lag följts skulle han ha åtalats inom en månad annars släppts.

Jag hoppas verkligen att Afrikanska kommissionen för mänskliga rättigheter kan påminna Eritrea om detta.