Första intrycken från den gemensamma AVS-EU församlingen i Kongo-Kinshasa
Det är inte mycket i Kinshasa som påminner om det snöiga Malmö jag lämnade igår. Efter en omdirigerad resa via Etiopien på grund av snökaos, allmänna förseningar och en borttappad väska har jag nu efter 33 timmar i alla fall anlänt till den 20:e omgången av den gemensamma församlingen för AVS- och EU-länderna (AVS står för Afrika, Västindien och Stillahavsländerna).
Det är varmt och fuktigt i Kinshasa, men det mest påtaliga är den otroliga fattigdomen. Kongo har väldigt mycket naturrikedomar och skulle kunna vara ett rikt land, men är istället ett av världens fattigaste länder. Det är sorgligt att se hur landet har missköts, men det är samtidigt nyttigt att vara här och få distans till de problem jag brottas med i vanliga fall i mitt arbete som Europaparlamentariker. Imorgon ska jag delta i en workshop om Challenges of reconstruction of post-conflic states. Det ska bli intressant och förhoppningsvis får jag möjlighet att diskutera frågan om de hemska överfall och massvåldtäkter som har ägt rum i östra Kongo. Ett ämne jag även kommer att diskutera med rådets och Afrikanska unionens representanter senare i veckan.
Jag hann tyvärr inte fram till utskottsmötet för politiska frågor i förmiddags, men jag fick rapporterat till mig att det vara en både intressant, men samtidigt mycket nedslående, diskussion om mediafrihet i utskottet. AVS-ländernas medlemmar har haft interna möten innan de gemensamma mötena och hade gemensamt kommit fram till att rösta för att göra texten mindre stark gällande journalisters rättigheter och mediafrihet i allmänhet. Det är tråkigt att se att principen om mediafrihet inte är starkare och att vi inte kan få en kraftfullare text som tydligt visar vikten av yttrandefrihet. Det var dock glädjande att EPP-rapportören, och vissa av hans kollegor, tog en tydlig ställning för mediafrihet, särskilt med tanke på gruppens tidigare inställning i omröstningar i Europaparlamentet. Den liberala gruppen kommer att lägga vissa av mina ändringsförslag även till plenum, för att på så sätt försöka stärka rapporten ytterligare. På lördag får vi ser hur det går.
tisdag 30 november 2010
fredag 26 november 2010
Khat-problemet landar på ministerrådets bord
Den 19 oktober i år ställde jag en skriftlig fråga till EU-kommissionen om vad EU gemensamt kunde göra för att bekämpa drogen khat. Khat smugglas till Sverige illegalt men är inte drogklassat i Storbritannien och Nederländerna - vilket naturligtvis försvårar vår svenska tulls arbete. Khat orsakar stort lidande och stora kostnader för samhället men framför allt för individerna som fastnat i missbruk.
Idag fick jag kommissionär Viviane Redings svar: narkotikalagstiftning kring khat kan inte hanteras av EU. Khatproblemen måste hanteras av medlemsstaterna själva, det vill säga Ministerrådet.
Sverige bör vara en ledande kraft i det arbetet.
Vi lägger nu allt krut på att uppmuntra Rådet till krafttag. Denna fråga är alltför viktig för att få falla mellan stolarna och med dagens besked har vi en klar fingervisning om vart strålkastarljuset nu måste riktas.
Läs mer i Sydsvenskan och på Europaportalen. Tidigare artiklar finns bland annat på Sydsvenskans hemsida samt hos Sveriges radio. Så sent som idag rapporteras om ett nytt tillslag mot insmugglat khat i GP.
Idag fick jag kommissionär Viviane Redings svar: narkotikalagstiftning kring khat kan inte hanteras av EU. Khatproblemen måste hanteras av medlemsstaterna själva, det vill säga Ministerrådet.
Sverige bör vara en ledande kraft i det arbetet.
Vi lägger nu allt krut på att uppmuntra Rådet till krafttag. Denna fråga är alltför viktig för att få falla mellan stolarna och med dagens besked har vi en klar fingervisning om vart strålkastarljuset nu måste riktas.
Läs mer i Sydsvenskan och på Europaportalen. Tidigare artiklar finns bland annat på Sydsvenskans hemsida samt hos Sveriges radio. Så sent som idag rapporteras om ett nytt tillslag mot insmugglat khat i GP.
ACTA-avtalet
I veckan röstade EU-parlamentet om en resolution som handlade om det aktuella ACTA-avtalet. (Anti-Counterfeiting Trade Agreement - varumärkesförfalskning).
Debatten har varit omfattande, inte minst på nätet. Från FP:s sida har vi både på hemmaplan och i EU-parlamentet varit pådrivande för att få mer öppenhet och transparens kring avtalet.
Situationen har också påtagligt förbättrats under förhandlingarnas gång. En hel del har dessutom har läckt ut, vilket är bra.
Till veckans omröstningar hade flera resolutionstexter från de olika partigrupperna tagits fram. Målsättningen var att hitta en bred enighet kring en gemensam text. Nu gick inte det, eftersom den stora EPP-gruppen drog sig ur i sista stund.
Det gjorde att vi i ALDE-gruppen i slutändan valde att göra upp med grupperna på vänsterkanten, socialisterna, de gröna och vänstern. Resultatet blev tyvärr inte särskilt bra. Många på den kanten är inte speciellt vänligt sinnade till frihandel.
Vi hade en lång och intensiv diskussion i gruppen, där också den ansvarige handelskommissionären var närvarande.
I den överenskomna texten kunde kommissionären påvisa direkta felaktigheter, och ge flera exempel där den oro som parlamentet tidigare i flera resolutioner påtalat nu inte var relevant.
Det har bland annat handlat om oron inför att Internet skulle blockeras och att tullen skulle tvingas att söka igenom mp3-spelar och datorer på jakt efter olagligt nedladdad film och musik. Det har också handlat om fattiga länders tillgång till läkemedel, generika. Avtalet skulle begränsa tillgängligheten till nätet, skada den personliga integriteten och grundläggande mänskliga rättigheter samt försvåra mediciner till fattiga länder.
Men så är inte fallet. Såväl kommissionären som den svenska regeringen bekräftar detta. Och nu finns ju ACTA-avtalet för läsning.
Under omröstningen valde jag att försöka förbättra texten och i flera fall valde jag att avstå, eftersom texten var missvisande även om jag inte motsatte mig själva sakinnehållet.
Jag har tidigare, tillsammans med mina FP-kollegor, röstat för den resolution om ACTA som kritiserade bristen på öppenhet och jag har också skrivit på den skriftliga förklaring som antagits av parlamentet. I mycket kändes det som om parlamentet nu upprepade gamla ståndpunkter trots att vi efter ihärdigt arbete faktiskt fått gehör för många av våra uppfattningar. Vissa formuleringar var mer plakatpolitik.
I slutändan valde jag att avvisa resolutionen i sin helhet. Samma sak gjorde jag med EPP-gruppens alternativa förslag, som av andra skäl inte heller var bra. De som nu kritiserar mig för att svika måste uppenbarligen veta mer om det faktiska läget än mina källor inom kommissionen och den svenska regeringen.
Nu skall avtalet skrivas under och godkännas av parterna, sedan ska EU-parlamentet besluta om att antingen godkänna eller förkasta det slutliga avtalet. Till senvåren förväntas avtalet komma upp till beslut i parlamentet. Det är då det hela avgörs på riktigt. Under tiden fram till parlamentets slutliga beslut hoppas jag att kommissionen i stor öppenhet kommer att lägga kraft och energi på att ge svar på den oro och de frågor som ställs från medborgare och aktivister kring ACTA.
Läs också kollegan Cecilia Wikströms inlägg om ACTA-omröstningen.
Debatten har varit omfattande, inte minst på nätet. Från FP:s sida har vi både på hemmaplan och i EU-parlamentet varit pådrivande för att få mer öppenhet och transparens kring avtalet.
Situationen har också påtagligt förbättrats under förhandlingarnas gång. En hel del har dessutom har läckt ut, vilket är bra.
Till veckans omröstningar hade flera resolutionstexter från de olika partigrupperna tagits fram. Målsättningen var att hitta en bred enighet kring en gemensam text. Nu gick inte det, eftersom den stora EPP-gruppen drog sig ur i sista stund.
Det gjorde att vi i ALDE-gruppen i slutändan valde att göra upp med grupperna på vänsterkanten, socialisterna, de gröna och vänstern. Resultatet blev tyvärr inte särskilt bra. Många på den kanten är inte speciellt vänligt sinnade till frihandel.
Vi hade en lång och intensiv diskussion i gruppen, där också den ansvarige handelskommissionären var närvarande.
I den överenskomna texten kunde kommissionären påvisa direkta felaktigheter, och ge flera exempel där den oro som parlamentet tidigare i flera resolutioner påtalat nu inte var relevant.
Det har bland annat handlat om oron inför att Internet skulle blockeras och att tullen skulle tvingas att söka igenom mp3-spelar och datorer på jakt efter olagligt nedladdad film och musik. Det har också handlat om fattiga länders tillgång till läkemedel, generika. Avtalet skulle begränsa tillgängligheten till nätet, skada den personliga integriteten och grundläggande mänskliga rättigheter samt försvåra mediciner till fattiga länder.
Men så är inte fallet. Såväl kommissionären som den svenska regeringen bekräftar detta. Och nu finns ju ACTA-avtalet för läsning.
Under omröstningen valde jag att försöka förbättra texten och i flera fall valde jag att avstå, eftersom texten var missvisande även om jag inte motsatte mig själva sakinnehållet.
Jag har tidigare, tillsammans med mina FP-kollegor, röstat för den resolution om ACTA som kritiserade bristen på öppenhet och jag har också skrivit på den skriftliga förklaring som antagits av parlamentet. I mycket kändes det som om parlamentet nu upprepade gamla ståndpunkter trots att vi efter ihärdigt arbete faktiskt fått gehör för många av våra uppfattningar. Vissa formuleringar var mer plakatpolitik.
I slutändan valde jag att avvisa resolutionen i sin helhet. Samma sak gjorde jag med EPP-gruppens alternativa förslag, som av andra skäl inte heller var bra. De som nu kritiserar mig för att svika måste uppenbarligen veta mer om det faktiska läget än mina källor inom kommissionen och den svenska regeringen.
Nu skall avtalet skrivas under och godkännas av parterna, sedan ska EU-parlamentet besluta om att antingen godkänna eller förkasta det slutliga avtalet. Till senvåren förväntas avtalet komma upp till beslut i parlamentet. Det är då det hela avgörs på riktigt. Under tiden fram till parlamentets slutliga beslut hoppas jag att kommissionen i stor öppenhet kommer att lägga kraft och energi på att ge svar på den oro och de frågor som ställs från medborgare och aktivister kring ACTA.
Läs också kollegan Cecilia Wikströms inlägg om ACTA-omröstningen.
torsdag 25 november 2010
Dramatik i kammaren! Britt skämde ut sig.
Genom åren har EU-parlamentet fått utstå en hel del kritik. Enligt min mening mestadels överdriven och felaktig. De allra flesta av mina kolleger är seriöst och hårt arbetande politiker från hela Europa. Vid en jämförelse mellan de nationella parlamenten så är jag ganska övertygad om att EU-parlamentet kommer väl ut med en härlig blandning av kolleger från olika kulturer och med väldigt skilda bakgrunder. Allt från presidenter till vanliga "bakbänkare"!
Godfrey Bloom
Men denna vecka uppmärksammades parlamentet på ett dystert sätt. En av mina störigaste kolleger - Godfrey Bloom - från det brittiska EU-kritiska partiet UK Independent Party ropade skällsord till socialdemokraternas gruppledare Martin Schultz under onsdagens debatt med anledning av senaste toppmötet och den pågående euro-krisen.
Bloom avbröt Schultz med att citera Hitler "Ein Volk, ein Reich, ein Führer!". Stor palaver utbröt och Bloom ombads be om ursäkt. Men detta vägrade givetvis denne omdömeslöse man och spädde på att med kalla socialdemokraternas ledare för " odemokratisk fascist".
Schultz har också ibland svårt att tygla sina uttryckssätt, men i Blooms klass är han inte.
En något osäker talman bad då Bloom lämna kammaren, vilket han i det längsta vägrade.
Några timmar senare skulle vi rösta och då uppstod inför en fullsatt plenisal på nytt tumult. Bloom ombads åter att be om ursäkt, något som han högljutt vägrade.
Talmannen valde då att genomföra en omröstning om huruvida Bloom skulle få stanna kvar och delta i voteringen. En mycket stor majoritet - däribland jag själv - ansåg att måttet för dåligt beteende och omdömeslöshet var rågat.
Bloom lunkade då i väg åtföljd av en del kolleger i sin egen grupp, däribland dansken Messerschmidt från Dansk Folkeparti.
Jag tycker att demokratin måste kunna tåla mycket i yttrandefrihetens namn. Men att i EU-parlamentet i Strasbourg, som tillkom efter Andra Världskriget och Adolf Hitlers Tredje Rike, uttala sig på Blooms vanvördiga sätt är helt oacceptabelt.
Jag har många gånger förundrats över Blooms oförskämdheter och verbala trakasserier. En gång replikerade jag på hans jämförelse mellan Sovjetunionen och EU. Jag träffar också på honom i det ekonomiska utskottet, där Bloom är ledamot.
Har karln ingen uppfostran alls? Brukar man inte tala om vikten av att ha "manners" i England?
Bloom må kritisera EU och EU-parlamentet och Martin Schultz, vilket ju är fullt legitimt. Men ofta "idiotförklarar" han sina kolleger och den tro på EU som vi andra förespråkar. Det kan vara fyndigt formulerat någon gång, men efterhand tycker jag att Bloom blivit alltmer tröttsam. Och i onsdags gick han överstyr och tappade helt fattningen!
Att skämta om Hitler - om det nu var det Bloom avsåg - är inte acceptabelt!
Hela debaklet kan ses via Youtube där liberala gruppen ALDE föredömligt lägger upp intressanta klipp från alla Europaparlamentets sessioner.
Läs mer på Europaportalen , Svenska dagbladet eller Expressen.
Godfrey Bloom
Men denna vecka uppmärksammades parlamentet på ett dystert sätt. En av mina störigaste kolleger - Godfrey Bloom - från det brittiska EU-kritiska partiet UK Independent Party ropade skällsord till socialdemokraternas gruppledare Martin Schultz under onsdagens debatt med anledning av senaste toppmötet och den pågående euro-krisen.
Bloom avbröt Schultz med att citera Hitler "Ein Volk, ein Reich, ein Führer!". Stor palaver utbröt och Bloom ombads be om ursäkt. Men detta vägrade givetvis denne omdömeslöse man och spädde på att med kalla socialdemokraternas ledare för " odemokratisk fascist".
Schultz har också ibland svårt att tygla sina uttryckssätt, men i Blooms klass är han inte.
En något osäker talman bad då Bloom lämna kammaren, vilket han i det längsta vägrade.
Några timmar senare skulle vi rösta och då uppstod inför en fullsatt plenisal på nytt tumult. Bloom ombads åter att be om ursäkt, något som han högljutt vägrade.
Talmannen valde då att genomföra en omröstning om huruvida Bloom skulle få stanna kvar och delta i voteringen. En mycket stor majoritet - däribland jag själv - ansåg att måttet för dåligt beteende och omdömeslöshet var rågat.
Bloom lunkade då i väg åtföljd av en del kolleger i sin egen grupp, däribland dansken Messerschmidt från Dansk Folkeparti.
Jag tycker att demokratin måste kunna tåla mycket i yttrandefrihetens namn. Men att i EU-parlamentet i Strasbourg, som tillkom efter Andra Världskriget och Adolf Hitlers Tredje Rike, uttala sig på Blooms vanvördiga sätt är helt oacceptabelt.
Jag har många gånger förundrats över Blooms oförskämdheter och verbala trakasserier. En gång replikerade jag på hans jämförelse mellan Sovjetunionen och EU. Jag träffar också på honom i det ekonomiska utskottet, där Bloom är ledamot.
Har karln ingen uppfostran alls? Brukar man inte tala om vikten av att ha "manners" i England?
Bloom må kritisera EU och EU-parlamentet och Martin Schultz, vilket ju är fullt legitimt. Men ofta "idiotförklarar" han sina kolleger och den tro på EU som vi andra förespråkar. Det kan vara fyndigt formulerat någon gång, men efterhand tycker jag att Bloom blivit alltmer tröttsam. Och i onsdags gick han överstyr och tappade helt fattningen!
Att skämta om Hitler - om det nu var det Bloom avsåg - är inte acceptabelt!
Hela debaklet kan ses via Youtube där liberala gruppen ALDE föredömligt lägger upp intressanta klipp från alla Europaparlamentets sessioner.
Läs mer på Europaportalen , Svenska dagbladet eller Expressen.
tisdag 23 november 2010
I Strasbourg: om moms och ECB
I Strasbourg pågår just nu novembersessionen. Igår kväll talade jag dels om momsfrågan och dels om årsrapporten från Europeiska Centralbanken.
måndag 22 november 2010
Spännande vecka...
I veckan är det plenarförhandlingar i Strasbourg och som vanligt befinner jag mig på plats.
Den här veckan träffas rådet för allmänna frågor, då EU-ministrarna bland annat ska behandla fördragsändring och upprättandet av en krishanteringsmekanism för att trygga euroområdets finansiella stabilitet.
Det blir spännande att se vad våra ministrar kommer att komma fram till.
Den här veckan träffas rådet för allmänna frågor, då EU-ministrarna bland annat ska behandla fördragsändring och upprättandet av en krishanteringsmekanism för att trygga euroområdets finansiella stabilitet.
Det blir spännande att se vad våra ministrar kommer att komma fram till.
söndag 21 november 2010
Irland får EU:s stöd
Klaus Regling
I veckan besökte jag tillsammans ALDE:s ledning Luxembourg. Vi fick bland annat träffa Klaus Regling, chefen för EFSF (European Financial Stability Facility), den EU-myndighet som har ansvaret för att pengamässigt bistå euro-länder i kris.
Allvarsord betecknade hans redovisning av tillståndet i Europa. Grekland och Irland var förstås huvudtemat. Regling var en av fäderna bakom Stabilitets- och tillväxtpakten, som enligt Regling påvisat brister som nu måste åtgärdas.
Regling nämns också som tänkbar ny ECB-chef.
Den allerstädes närvarande Jean-Claude Juncker
Än dystrare blev det när "Mr Euro himself" gav sin syn på EU:s och eurons ställning. Luxembourgs premiärminister, Jean-Claude Juncker, var inte nådig i sin kritik mot Tyskland och Frankrike i deras försök att försvaga insatserna för att stärka regelverket kring euron. Särskilt Merkel fick sig en släng av sleven. Den tyska förbundskanslerns göranden och låtanden under detta krisår har inte alltid varit särskilt välavvägda.
Se f ö dagens utmärkta ledare i DN.
Likaså tyckte Juncker att ministrarnas sätt att hantera EU-parlamentet och diskussionen kring nästa års budget förtjänar kritik. Det verkar som om Rådets ledamöter inte riktigt har förstått att Lissabonfördraget har förändrat beslutsbalansen inom EU och att parlamentet har fått mer att säga till om.
Inte svårt att hålla med Juncker.
Nu är jag själv tämligen optimistisk. Historien visar att efter någon vecka eller så kommer förhandlingarna igång igen. Och före jul har säkert en lösning kunnat hittas.
Vi träffade Juncker några timmar innan eurozonens möte i Bryssel. Redan då framkom övriga euroländers krav på en irländsk begäran av stödpengar. Smittorisken för ytterligare störningar är för stor, och listan av länder med bekymmer är tyngande.
Men Irlands stolthet säger i det längsta nej. Detta är inte svårt att förstå med tanke på Irlands förfärande historia. Att vara oberoende av andra länder är en bärande del av den irländska nationalkaraktären.
Idag söndag talar dock det mesta för att någon av typ av stöd till de irländska bankerna måste till, utformat på ett sätt som inte träder den irländska stoltheten allt för mycket förnär.
Låt oss inte glömma att Irland inte är Grekland. Irland har fört en alltför expansiv politik, dock inte fuskat med siffrorna.
Återigen kraxar en del om eurons upplösning. Precis som i våras kommer de att få fel!
Euron är inte problemet! Politikernas ovilja att följa givna spelregler och ovilja att vidta inhemska finanspolitiska anpassningar i tid är problemen.
Läs gärna Jan-Olof Bengtssons utmärkta ledare i Kvällsposten.
Slutligen: Heder åt statsministern som igår erbjöd Irland att Sverige kan ställa upp med lån om Dublin så önskar!
I veckan besökte jag tillsammans ALDE:s ledning Luxembourg. Vi fick bland annat träffa Klaus Regling, chefen för EFSF (European Financial Stability Facility), den EU-myndighet som har ansvaret för att pengamässigt bistå euro-länder i kris.
Allvarsord betecknade hans redovisning av tillståndet i Europa. Grekland och Irland var förstås huvudtemat. Regling var en av fäderna bakom Stabilitets- och tillväxtpakten, som enligt Regling påvisat brister som nu måste åtgärdas.
Regling nämns också som tänkbar ny ECB-chef.
Den allerstädes närvarande Jean-Claude Juncker
Än dystrare blev det när "Mr Euro himself" gav sin syn på EU:s och eurons ställning. Luxembourgs premiärminister, Jean-Claude Juncker, var inte nådig i sin kritik mot Tyskland och Frankrike i deras försök att försvaga insatserna för att stärka regelverket kring euron. Särskilt Merkel fick sig en släng av sleven. Den tyska förbundskanslerns göranden och låtanden under detta krisår har inte alltid varit särskilt välavvägda.
Se f ö dagens utmärkta ledare i DN.
Likaså tyckte Juncker att ministrarnas sätt att hantera EU-parlamentet och diskussionen kring nästa års budget förtjänar kritik. Det verkar som om Rådets ledamöter inte riktigt har förstått att Lissabonfördraget har förändrat beslutsbalansen inom EU och att parlamentet har fått mer att säga till om.
Inte svårt att hålla med Juncker.
Nu är jag själv tämligen optimistisk. Historien visar att efter någon vecka eller så kommer förhandlingarna igång igen. Och före jul har säkert en lösning kunnat hittas.
Vi träffade Juncker några timmar innan eurozonens möte i Bryssel. Redan då framkom övriga euroländers krav på en irländsk begäran av stödpengar. Smittorisken för ytterligare störningar är för stor, och listan av länder med bekymmer är tyngande.
Men Irlands stolthet säger i det längsta nej. Detta är inte svårt att förstå med tanke på Irlands förfärande historia. Att vara oberoende av andra länder är en bärande del av den irländska nationalkaraktären.
Idag söndag talar dock det mesta för att någon av typ av stöd till de irländska bankerna måste till, utformat på ett sätt som inte träder den irländska stoltheten allt för mycket förnär.
Låt oss inte glömma att Irland inte är Grekland. Irland har fört en alltför expansiv politik, dock inte fuskat med siffrorna.
Återigen kraxar en del om eurons upplösning. Precis som i våras kommer de att få fel!
Euron är inte problemet! Politikernas ovilja att följa givna spelregler och ovilja att vidta inhemska finanspolitiska anpassningar i tid är problemen.
Läs gärna Jan-Olof Bengtssons utmärkta ledare i Kvällsposten.
Slutligen: Heder åt statsministern som igår erbjöd Irland att Sverige kan ställa upp med lån om Dublin så önskar!
torsdag 18 november 2010
ALDEs ledningsgrupp och koordinatörer i Luxemburg
I tisdags deltog jag på den liberala gruppens, ALDE, lednings- och koordinatörsmöte i Luxemburg.
Under mötet diskuterades den ekonomiska krisen och dess effekter.
Bland deltagarna fanns premiärminister Jean-Claude Juncker i sin egenskap av ledare för eurogruppen.
Under mötet diskuterades den ekonomiska krisen och dess effekter.
Bland deltagarna fanns premiärminister Jean-Claude Juncker i sin egenskap av ledare för eurogruppen.
onsdag 17 november 2010
Vi behöver en eurodebatt i Sverige!
Svenskarna börjar vänja sig vid vårt EU-medlemskap. Men vårt land fjärmas samtidigt från EU:s inre kärna. Det mesta inom EU kretsar nämligen idag kring euron.
Hur duktig Anders Borg än är, här väger Sveriges synpunkter lätt - om vi ens kan framföra dem! På många möten är vi ju helt utestängda. När euro-gruppen möts finns inte Sverige med. Mot denna bakgrund känns avsaknaden av en eurodebatt i vårt land än mer besvärande. I valrörelsen var vi inte många som vågade tala om eurons betydelse för Europa. Hur länge kan detta fortsätta? Och var finns de båda stora partierna?
Kanske var debatten i GP mellan vänsterpartisterna Jonas Sjöstedt/Ulla Andersson (28/10) och Johan Lönnroth (2/10) början till något nytt. Vänstern i Sverige, inklusive miljöpartiet, borde kunna mäkta med en öppnare och mindre nationalistisk framtoning.
En tid satt jag i riksdagens finansutskott och lärde mig uppskatta Johan Lönnroths person och kunskap. Hans artikel bekräftar hans eftertänksamma sätt att argumentera, som också visar att han nära följer debatten på EU-nivå. Lönnroth går emot Sjöstedt/Anderssons gamla traditionella V-resonemang . De senare verkar tro att finans- och skuldkrisen aldrig inträffat.
Heder åt Johan Lönnroth som vågar antyda att ett fullvärdigt svenskt EU-medlemskap kan vara möjligt. Om Lars Ohly inte ens kan dela sminkloge med Jimmie Åkesson, borde det vara etter värre att ikläda sig SD:s nationalistiska folkdräktsbudskap. Vi kan försöka tänka bort det svenska utanförskapet inom EU. Men det håller inte länge till.
Läs mer i min krönika i GP om detta.
Hur duktig Anders Borg än är, här väger Sveriges synpunkter lätt - om vi ens kan framföra dem! På många möten är vi ju helt utestängda. När euro-gruppen möts finns inte Sverige med. Mot denna bakgrund känns avsaknaden av en eurodebatt i vårt land än mer besvärande. I valrörelsen var vi inte många som vågade tala om eurons betydelse för Europa. Hur länge kan detta fortsätta? Och var finns de båda stora partierna?
Kanske var debatten i GP mellan vänsterpartisterna Jonas Sjöstedt/Ulla Andersson (28/10) och Johan Lönnroth (2/10) början till något nytt. Vänstern i Sverige, inklusive miljöpartiet, borde kunna mäkta med en öppnare och mindre nationalistisk framtoning.
En tid satt jag i riksdagens finansutskott och lärde mig uppskatta Johan Lönnroths person och kunskap. Hans artikel bekräftar hans eftertänksamma sätt att argumentera, som också visar att han nära följer debatten på EU-nivå. Lönnroth går emot Sjöstedt/Anderssons gamla traditionella V-resonemang . De senare verkar tro att finans- och skuldkrisen aldrig inträffat.
Heder åt Johan Lönnroth som vågar antyda att ett fullvärdigt svenskt EU-medlemskap kan vara möjligt. Om Lars Ohly inte ens kan dela sminkloge med Jimmie Åkesson, borde det vara etter värre att ikläda sig SD:s nationalistiska folkdräktsbudskap. Vi kan försöka tänka bort det svenska utanförskapet inom EU. Men det håller inte länge till.
Läs mer i min krönika i GP om detta.
torsdag 11 november 2010
Kärnavfallshantering - en fråga för EU?
Igår stod jag värd för ett seminarium om EU:s kärnavfallshantering, med bland annat representanter från Europakommissionens generaldirektorat för energipolitik och från SKB. De talade om hur läget ser ut idag men också om framtiden för kärnavfallshantering. Ett nytt EU-direktiv om frågan var den självklara huvudpunkten för seminariet.
Sedan 90-talet har Sverige arbetat med att utveckla kärnavfallshanteringen. I dagsläget är Sverige, tillsammans med Finland och Frankrike, bland de ledande länderna inom säker hantering.
Den 16 mars kommer SKB att lämna in en ansökan om ny långsiktig slutförvaringsplan. Planen kommer att behandla den geologiska metod som är tänkt att användas och den plats där slutförvaringen planeras vara.
Det nya EU-direktivet öppnar upp för möjligheten att hantera andra staters kärnavfall, detta är dock inte aktuellt för Sverige. Sverige följer fortfarande den grundläggande principen att alla ska hantera sitt egna avfall. Denna hållning stärks också med det nya direktivet som ger mer makt åt de nationella myndigheterna.
Förslaget läggs fram för att man ska skapa möjligheter för medlemsstater med mindre kärnavfall att kunna samarbeta i hanteringen.
SKB har haft en väldigt viktig roll i processen: delat med sig av sina kunskaper och konsulterat andra länder. Sverige har och kommer att fortsätta att generöst dela med sig av kunskap.
Ska vi fortsätta med kärnkraftverk så behöver vi också utveckla ett säkert sätt att hantera avfall på. Därför är syftet med direktivet bra.
Jag deltog också i en direktsänd debatt i finska radion om frågan om "atomsopor". Programmet går att lyssna på eller ladda ner via den här sidan.
Den som vill kan läsa mer hos SKB, Europakommissionen eller EU-upplysningen. Carl B Hamilton skriver också bra om kärnkraft.
Sedan 90-talet har Sverige arbetat med att utveckla kärnavfallshanteringen. I dagsläget är Sverige, tillsammans med Finland och Frankrike, bland de ledande länderna inom säker hantering.
Den 16 mars kommer SKB att lämna in en ansökan om ny långsiktig slutförvaringsplan. Planen kommer att behandla den geologiska metod som är tänkt att användas och den plats där slutförvaringen planeras vara.
Det nya EU-direktivet öppnar upp för möjligheten att hantera andra staters kärnavfall, detta är dock inte aktuellt för Sverige. Sverige följer fortfarande den grundläggande principen att alla ska hantera sitt egna avfall. Denna hållning stärks också med det nya direktivet som ger mer makt åt de nationella myndigheterna.
Förslaget läggs fram för att man ska skapa möjligheter för medlemsstater med mindre kärnavfall att kunna samarbeta i hanteringen.
SKB har haft en väldigt viktig roll i processen: delat med sig av sina kunskaper och konsulterat andra länder. Sverige har och kommer att fortsätta att generöst dela med sig av kunskap.
Ska vi fortsätta med kärnkraftverk så behöver vi också utveckla ett säkert sätt att hantera avfall på. Därför är syftet med direktivet bra.
Jag deltog också i en direktsänd debatt i finska radion om frågan om "atomsopor". Programmet går att lyssna på eller ladda ner via den här sidan.
Den som vill kan läsa mer hos SKB, Europakommissionen eller EU-upplysningen. Carl B Hamilton skriver också bra om kärnkraft.
Globalisering är inte ett hot
Globalisering är inte ett hot - det är möjligheten för Europa! Vi måste fortsätta bryta ner barriärer och gränser för att inte bli isolerade. Vi européer måste våga vara djärvare.
EU:s inre marknad är vårt viktigaste redskap för att ta EU ur den ekonomiska krisen. En svensk studie visar att mellan 200-300 miljarder Euro skulle kunna sparas om vi lyckas avlägsna de hinder som idag finns för de fyra fria rörligheterna inom EU. Det är pengar som våra företag och medborgare skulle kunna använda till utveckling och investering. Vilket skapar arbete och ökat välstånd i Europa.
Fullbordandet av den inre marknaden är långt ifrån klart och nu krävs att vi här i parlamentet, kommissionen och medlemsländerna arbetar gemensamt för att förverkliga de möjligheter som finns för den inre marknaden.
Utformningen av den inre marknaden behöver också anpassas till dagens verklighet. Vi måste se till att de hinder som idag finns för elektroniska handel försvinner. Våra medborgare, och särskilt den yngre generationen, har svårt att acceptera de många hinder som finns för att handla varor i ett annat europeiskt land på Internet.
Jag välkomnar därför Kommissionär Barniers Single Market Act som fokuserar på många viktiga områden. Samtidigt hade jag gärna sätt att arbetet hade kommit längre. Professor Monti har tidigare gjort en utomordentlig analys av situationen och av vilka områden som behövde satsas på och jag hade därför gärna sett att förslagen var mer detaljerade.
Om detta talade jag igår i Europaparlamentet under minisessionen i Bryssel.
EU:s inre marknad är vårt viktigaste redskap för att ta EU ur den ekonomiska krisen. En svensk studie visar att mellan 200-300 miljarder Euro skulle kunna sparas om vi lyckas avlägsna de hinder som idag finns för de fyra fria rörligheterna inom EU. Det är pengar som våra företag och medborgare skulle kunna använda till utveckling och investering. Vilket skapar arbete och ökat välstånd i Europa.
Fullbordandet av den inre marknaden är långt ifrån klart och nu krävs att vi här i parlamentet, kommissionen och medlemsländerna arbetar gemensamt för att förverkliga de möjligheter som finns för den inre marknaden.
Utformningen av den inre marknaden behöver också anpassas till dagens verklighet. Vi måste se till att de hinder som idag finns för elektroniska handel försvinner. Våra medborgare, och särskilt den yngre generationen, har svårt att acceptera de många hinder som finns för att handla varor i ett annat europeiskt land på Internet.
Jag välkomnar därför Kommissionär Barniers Single Market Act som fokuserar på många viktiga områden. Samtidigt hade jag gärna sätt att arbetet hade kommit längre. Professor Monti har tidigare gjort en utomordentlig analys av situationen och av vilka områden som behövde satsas på och jag hade därför gärna sett att förslagen var mer detaljerade.
Om detta talade jag igår i Europaparlamentet under minisessionen i Bryssel.
Revisionrättens årliga rapport om EU:s budget 2009
Under sessionen i Bryssel i dag presenterades Revisionsrättens årliga rapport om EU:s budget för 2009. Kommissionen representerades av Kommissionär Algirdas Šemeta som har ansvar för skatter och tullar, revision och bedrägeribekämpning.
Revisionsrätten är över lag nöjd med rapporten och tycker att det var ett positivt resultat för 2009. I jämförelse med rapporten för 2008 fastställer Revisionsrätten att det skett tydliga förbättringar gällande felaktigheter i räkenskaperna. Dock finns det fortfarande en hel del som ska rättas till av medlemsstaterna.
Medlemsstaterna ska enligt EU-lagstiftningen redovisa sina räkenskaper som berör EU:s budget, det är självklart att även denna plikt ska uppfyllas ordentligt. De områden som var mest berörda av materiella fel var jordbruk, sammanhållning, forskning, energi och transport, externt samarbete, utveckling, utbildning och medborgarskap.
Lars Heikensten, svensk medlem av revisionsrätten, kommenterade rapporten och menade att det var förståeligt att felen inom sammanhållningsområrdet var mer än inom jordbruksområdet.
Sammanhållningsområdet må vara mer komplicerat och består av många projekt men ändå bör vi i medlemsstaterna kunna sköta budgetrevisionen mycket bättre.
Jordbruksbudgeten står för ca 48 procent av EU:s totala budget. Trots att felen var stora inom jordburksområdet så blev den biten av EU:s budget helt klart godkänd av revisionsrätten för 2009. Men vi kan fortfarande diskutera huruvida jordbruksbudgeten verkligen bör vara så stor.
söndag 7 november 2010
En bra dag för Malmö!
En gripen för serieskjutningen
Igår kväll anhölls en en person som "skäligen misstänkt" för en rad skjutningar i Malmö. På tisdag avgörs om häktning skall ske.
Vi hoppas att det är den rätte som Malmöpolisen hittat, så vi får ett slut på denna hemska historia.
Guldet till MFF
Det var skönt att höra detta budskap i bilradion när Fredrik och jag begav oss tillbaka till Malmö för att uppleva att MFF skulle få ta emot Guldet i Allsvenskan. Så blev det också! Över 24 000 delade vår glädje!
Också en tämligen strikt folkpartist kan ryckas med och sjunga och stampa och flaggvifta. Så gjorde jag!
Igår kväll anhölls en en person som "skäligen misstänkt" för en rad skjutningar i Malmö. På tisdag avgörs om häktning skall ske.
Vi hoppas att det är den rätte som Malmöpolisen hittat, så vi får ett slut på denna hemska historia.
Guldet till MFF
Det var skönt att höra detta budskap i bilradion när Fredrik och jag begav oss tillbaka till Malmö för att uppleva att MFF skulle få ta emot Guldet i Allsvenskan. Så blev det också! Över 24 000 delade vår glädje!
Också en tämligen strikt folkpartist kan ryckas med och sjunga och stampa och flaggvifta. Så gjorde jag!
torsdag 4 november 2010
Vänstern börjar debattera euron
Det är glädjande att debatten om EU och dess politik även tycks börja föras på allvar inom vänsterblocket.
I somras skrev en grupp vänsterdebattörer på DNs debattsida, nu munhuggs Sjöstedt och Lönnroth i Göteborgsposten.
En livlig debatt om EU och euron är bra för Sverige. Det är på tiden att vi får fler nyanser i den även från vänsterkant.
I somras skrev en grupp vänsterdebattörer på DNs debattsida, nu munhuggs Sjöstedt och Lönnroth i Göteborgsposten.
En livlig debatt om EU och euron är bra för Sverige. Det är på tiden att vi får fler nyanser i den även från vänsterkant.
G20-möte och Vem blir ny ECB-chef? Inte Weber, inte Draghi - men kanske Liikanen?
G20-möte
Centralbankschefer tillhörde förr inte den profession som behövde utstå alltför mycket ljus och uppmärksamhet. Deras position var ju helt annorlunda än idag, där oberoendet från den politiska nivån är en viktig del av penningpolitikens fundament.
I förra veckan var det Riksbanken som stod i förgrunden och idag är det ECB:s tur.
Igår väntade världen på vad Federal Reserve och Ben Bernanke var beredda att göra för att få fart på den amerikanska ekonomin. Fed-chefen meddelade att banken nu köper statsobligationer för 600 miljarder dollar, riskfyllt och omdiskuterat världen över. Kommer räddningsaktionen att lyckas eller innebär den ytterligare problem för världsekonomin? Meningarna går isär, och somliga menar att nu startar på allvar ett valutakrig.
Jag tror inte det, utan världens ledare - som för övrigt träffas i Seoul på G20-möte i nästa vecka - vet att protektionism och gränshinder aldrig kan vara lösningen.
Vem blir ny ECB-chef?
Om ett år går den mandatet ut för nuvarande chefen för Europeiska Centralbanken, ECB. Fransmannen Jean-Claude Trichet har enligt min mening varit en utmärkt ECB-chef, i de stormigaste av tider har han visat imponerande lugn och fasthet.
Nu börjar diskussionen på allvar om vem som skall efterträda honom. Länge verkade det tämligen självklart att den tyske Bundesbankchefen Axel Weber var den självklare. Tyskland har mer eller mindre blivit ulovat att ta över efter Frankrike.
Holländaren Duisenberg var den inledande kompromissen, när de två Euro-giganterna inte kunde enas.
Men nu har den frispråkige Weber fallit i onåd hos president Sarkozy, sägs det. Själv lyssnade jag på Axel Weber häromveckan i Strasbourg. Han var imponerande måste jag säga, tydlig och klar. Men öppenhet och tydlighet gillas inte av alla, i synnerhet inte inom penningpolitikens värld.
Webers huvudkonkurrent är hans italienske kollega, Mario Draghi, som också är ordförande i Finacial Stability Board, som har sitt mandat från G20-gruppen. Också Draghi har jag träffat några gånger, en högligen kompetent person.
I de sista av veckor har en annan kandidat börjat nämnas bland kolleger i utskottet; chefdirektören för Finlands Bank, Erkki Liikannen. Han har varit kommissionär och finansminister.
Finland och finländska politiker har gott anseende inom EU. Nuvarande kommissionär Olli Rehn är mycket uppskattad för sitt gedigna förändringsarbete för att stärka euron. Så var också Liikanen under sin tid som kommissionär.
Kanske är kompromissen från Finland denna gång? Och nog vore det extra bra för Sverige om vi fick en nordbo som ECB-chef?
Centralbankschefer tillhörde förr inte den profession som behövde utstå alltför mycket ljus och uppmärksamhet. Deras position var ju helt annorlunda än idag, där oberoendet från den politiska nivån är en viktig del av penningpolitikens fundament.
I förra veckan var det Riksbanken som stod i förgrunden och idag är det ECB:s tur.
Igår väntade världen på vad Federal Reserve och Ben Bernanke var beredda att göra för att få fart på den amerikanska ekonomin. Fed-chefen meddelade att banken nu köper statsobligationer för 600 miljarder dollar, riskfyllt och omdiskuterat världen över. Kommer räddningsaktionen att lyckas eller innebär den ytterligare problem för världsekonomin? Meningarna går isär, och somliga menar att nu startar på allvar ett valutakrig.
Jag tror inte det, utan världens ledare - som för övrigt träffas i Seoul på G20-möte i nästa vecka - vet att protektionism och gränshinder aldrig kan vara lösningen.
Vem blir ny ECB-chef?
Om ett år går den mandatet ut för nuvarande chefen för Europeiska Centralbanken, ECB. Fransmannen Jean-Claude Trichet har enligt min mening varit en utmärkt ECB-chef, i de stormigaste av tider har han visat imponerande lugn och fasthet.
Nu börjar diskussionen på allvar om vem som skall efterträda honom. Länge verkade det tämligen självklart att den tyske Bundesbankchefen Axel Weber var den självklare. Tyskland har mer eller mindre blivit ulovat att ta över efter Frankrike.
Holländaren Duisenberg var den inledande kompromissen, när de två Euro-giganterna inte kunde enas.
Men nu har den frispråkige Weber fallit i onåd hos president Sarkozy, sägs det. Själv lyssnade jag på Axel Weber häromveckan i Strasbourg. Han var imponerande måste jag säga, tydlig och klar. Men öppenhet och tydlighet gillas inte av alla, i synnerhet inte inom penningpolitikens värld.
Webers huvudkonkurrent är hans italienske kollega, Mario Draghi, som också är ordförande i Finacial Stability Board, som har sitt mandat från G20-gruppen. Också Draghi har jag träffat några gånger, en högligen kompetent person.
I de sista av veckor har en annan kandidat börjat nämnas bland kolleger i utskottet; chefdirektören för Finlands Bank, Erkki Liikannen. Han har varit kommissionär och finansminister.
Finland och finländska politiker har gott anseende inom EU. Nuvarande kommissionär Olli Rehn är mycket uppskattad för sitt gedigna förändringsarbete för att stärka euron. Så var också Liikanen under sin tid som kommissionär.
Kanske är kompromissen från Finland denna gång? Och nog vore det extra bra för Sverige om vi fick en nordbo som ECB-chef?
Europafrukost med historia
Igår var jag på en Europafrukost vid Centrum för Europaforskning vid Lunds universitet. Ett stimulerande avbrott i det myckna läsandet inför första diskussionen i utskottet på måndag om "min rapport" om ändring i Direktivet om system för ersättning till investerare" (Directive on Investor-Compensation Schemes - ICSD). Mer om detta i nästa vecka!
Samtalet i Lund (mitt Alma Mater) handlade bland annat om historien och historiens betydelse i Europa idag och om de populistiska och konservativa krafterna inom EU.
Själv tror jag att det är viktigt att vi känner vår historia - både den egna och Europas - för att bättre kunna förstå framtiden. Sveriges historia är ju i många stycken helt unik på vår kontinent, ett land befriat från krig sedan 1814.
Hur många känner till bakgrunden om varför en fransk marskalk landsteg i Helsingborg för tvåhundra sedan för att bli kung i Sverige? Och hur många skåningar vallfärdar varje år till Kvidinge för att se monumentet till Karl Augusts åminnelse, som var början till Bernadotte-släkten intagande av den svenska tronen? Jag undrar.
Jag tycker att historien är mycket mer levande i andra länder i Europa, säkert till stor del beroende på all förfärande tragik och allt mördande i olika krig som vår kontinent genomlidit.
Min gode vän historieprofessorn Sverker Oredsson brukar påmninna om Sveriges tidiga krigiska historia, då Sverige var en stormakt.
Sverige var i krig på
1600-talet i 66 år
1700-talet i 34 år
1800-talet i 4 år.
Århundradena dessförinnan är svåra att inkludera. Nationen Sverige höll på att formas, och väpnade stridigheter mellan dem som makten ville ha var legio.
Jag fick en kommentar som jag bar med mig efter mötet: Det är viktigt med historisk medvetenhet, men den får inte blockera den framtida utvecklingen. En insiktsfull synpunkt, som jag tror det ligger mycket i.
Jag fann meningsutbytet med Lundaforskarna mycket givande, och för en kort stund längtade jag tillbaka till den värld jag lämnade för så många år sedan.
Den 6 december återvänder jag till Lund och programmet för Europastudier för en paneldebatt i ämnet "Den Europeiska integrationen om tio år". Debatten anordnas av studenterna, vilket jag tycker känns särskilt hoppfullt inför Sveriges fortsatta EU-engagemang.
Samtalet i Lund (mitt Alma Mater) handlade bland annat om historien och historiens betydelse i Europa idag och om de populistiska och konservativa krafterna inom EU.
Själv tror jag att det är viktigt att vi känner vår historia - både den egna och Europas - för att bättre kunna förstå framtiden. Sveriges historia är ju i många stycken helt unik på vår kontinent, ett land befriat från krig sedan 1814.
Hur många känner till bakgrunden om varför en fransk marskalk landsteg i Helsingborg för tvåhundra sedan för att bli kung i Sverige? Och hur många skåningar vallfärdar varje år till Kvidinge för att se monumentet till Karl Augusts åminnelse, som var början till Bernadotte-släkten intagande av den svenska tronen? Jag undrar.
Jag tycker att historien är mycket mer levande i andra länder i Europa, säkert till stor del beroende på all förfärande tragik och allt mördande i olika krig som vår kontinent genomlidit.
Min gode vän historieprofessorn Sverker Oredsson brukar påmninna om Sveriges tidiga krigiska historia, då Sverige var en stormakt.
Sverige var i krig på
1600-talet i 66 år
1700-talet i 34 år
1800-talet i 4 år.
Århundradena dessförinnan är svåra att inkludera. Nationen Sverige höll på att formas, och väpnade stridigheter mellan dem som makten ville ha var legio.
Jag fick en kommentar som jag bar med mig efter mötet: Det är viktigt med historisk medvetenhet, men den får inte blockera den framtida utvecklingen. En insiktsfull synpunkt, som jag tror det ligger mycket i.
Jag fann meningsutbytet med Lundaforskarna mycket givande, och för en kort stund längtade jag tillbaka till den värld jag lämnade för så många år sedan.
Den 6 december återvänder jag till Lund och programmet för Europastudier för en paneldebatt i ämnet "Den Europeiska integrationen om tio år". Debatten anordnas av studenterna, vilket jag tycker känns särskilt hoppfullt inför Sveriges fortsatta EU-engagemang.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)