Protektionism och administrativa bördor är inte ett recept på produktsäkerhet

 

Jag talade idag i parlamentet om hur viktig produktkvalitet är för konsumentsäkerheten på vår inre marknad. Men detta innebär inte att en produkts ursprung avgör dess kvalitet. Ursprungsmärkningar är långt ifrån alltid rättvisande. Den föreslagna utökade ursprungsmärkningen kommer att resultera i stora administrativa kostnader för EU:s små- och medelstora företag, samtidigt som det är svårt att bestämma exakt var en produkt producerats. En sko med läder från Kambodja och sula från Vietnam, som sytts ihop i Italien, kommer att betraktas som en produkt med ursprung i Italien. Förslaget är helt enkelt ett utslag av protektionism i syfte att försvåra försäljningen av utomeuropeiska varor.

Ovan min replik till Sergio Paolo Francesco Silvestris från den konservativa gruppen.

En produkts kvalitet ska avgöras av tester, inte av protektionistiska fördomar om produktens ursprungsland. Ökade administrativa kostnader för små- och medelstora företag gagnar knappast Europas konsumenter, precis som protektionism inte gagnar vår inre marknad.

Göran Persson har rätt

EU:s signum "Förenade i Mångfalden" är en viktig förutsättning för den politiska och ekonomiska stabiliteten på vår kontinent. Men nu blåser stormvindarna, och isolering och protektionism nämns allt oftare som någon form av utväg för ansatta länder. Ingenting kunde vara felaktigare, något som historien borde ha lärt oss.

Finanskrisen har slagit mycket hårt. Men genom EU har vi i Europa fått möjligheten att möta svårigheterna gemensamt och därigenom mer effektivt. Det som Sverige så länge drivit: skärpt budgetdisciplin, ordning och reda i finanserna, transparens och kontrollsystem så att medborgarna ska kunna få insyn i hur skattepengarna används - det ligger nu som förslag till skärpta regler för hela EU. Ändå tvekar Sverige.

Den senaste tiden har jag, förvånande nog, kommit på mig med att sakna Göran Persson i EU-debatten. Han var rättfram och hade ett tydligt tilltal i flera svåra frågor om Europas framtid.

"Självklart ska Sverige gå med europakten", var den förre statsministerns tydliga besked i veckan till såväl Fredrik Reinfeldt som ledargarnityret inom socialdemokratin.

Hans argument är kristallklara, och alla inom vänstern - samt en hel del i övriga partier - bör ta till sig Göran Persson beskrivning av konsekvenserna om euron kollapsar: nationalism, protektionism, ekonomisk och politisk oreda av oanade mått.

Mer om detta finns att läsa i min krönika i GP idag.

G20-möte och Vem blir ny ECB-chef? Inte Weber, inte Draghi - men kanske Liikanen?

G20-möte
Centralbankschefer tillhörde förr inte den profession som behövde utstå alltför mycket ljus och uppmärksamhet. Deras position var ju helt annorlunda än idag, där oberoendet från den politiska nivån är en viktig del av penningpolitikens fundament.

I förra veckan var det Riksbanken som stod i förgrunden och idag är det ECB:s tur.

Igår väntade världen på vad Federal Reserve och Ben Bernanke var beredda att göra för att få fart på den amerikanska ekonomin. Fed-chefen meddelade att banken nu köper statsobligationer för 600 miljarder dollar, riskfyllt och omdiskuterat världen över. Kommer räddningsaktionen att lyckas eller innebär den ytterligare problem för världsekonomin? Meningarna går isär, och somliga menar att nu startar på allvar ett valutakrig.

Jag tror inte det, utan världens ledare - som för övrigt träffas i Seoul på G20-möte i nästa vecka - vet att protektionism och gränshinder aldrig kan vara lösningen.

Vem blir ny ECB-chef?
Om ett år går den mandatet ut för nuvarande chefen för Europeiska Centralbanken, ECB. Fransmannen Jean-Claude Trichet har enligt min mening varit en utmärkt ECB-chef, i de stormigaste av tider har han visat imponerande lugn och fasthet.

Nu börjar diskussionen på allvar om vem som skall efterträda honom. Länge verkade det tämligen självklart att den tyske Bundesbankchefen Axel Weber var den självklare. Tyskland har mer eller mindre blivit ulovat att ta över efter Frankrike.
Holländaren Duisenberg var den inledande kompromissen, när de två Euro-giganterna inte kunde enas.

Men nu har den frispråkige Weber fallit i onåd hos president Sarkozy, sägs det. Själv lyssnade jag på Axel Weber häromveckan i Strasbourg. Han var imponerande måste jag säga, tydlig och klar. Men öppenhet och tydlighet gillas inte av alla, i synnerhet inte inom penningpolitikens värld.

Webers huvudkonkurrent är hans italienske kollega, Mario Draghi, som också är ordförande i Finacial Stability Board, som har sitt mandat från G20-gruppen. Också Draghi har jag träffat några gånger, en högligen kompetent person.

I de sista av veckor har en annan kandidat börjat nämnas bland kolleger i utskottet; chefdirektören för Finlands Bank, Erkki Liikannen. Han har varit kommissionär och finansminister.

Finland och finländska politiker har gott anseende inom EU. Nuvarande kommissionär Olli Rehn är mycket uppskattad för sitt gedigna förändringsarbete för att stärka euron. Så var också Liikanen under sin tid som kommissionär.

Kanske är kompromissen från Finland denna gång? Och nog vore det extra bra för Sverige om vi fick en nordbo som ECB-chef?