Sämre välfärd utan frihandel

Vänsterpartiet har nyligen presenterat sin budgetmotion för 2014. Föga förvånande innehåller den omfattande skattehöjningar som skulle vara förödande för svensk ekonomi. Dessutom säger man blankt nej till frihandelsavtalet mellan EU och USA, ett frihandelsavtal som enligt beräkningar kan ge 32 500 jobb och hjälpa till att finansiera Sveriges välfärd. Att säga nej till tillväxt och handel är inte rätt väg att gå. Det skriver jag och Erik Scheller i en debattartikel på UNT idag.

Handel driver på utvecklingen

I helgen uppmärksammade företrädare från Afrikagrupperna på SvD Brännpunkt att ett handelsavtal (EPA) mellan EU och några av världens fattigaste länder är på väg att tecknas. I artikeln skriver författarna att avtalen istället för att lyfta dessa länder och bidra till utveckling riskerar att ge motsatt effekt.

Jag håller inte med.

Mer än hälften av alla pengar i världen som används för att hjälpa fattiga länder kommer från EU och dess medlemsländer. Detta gör unionen till världens största biståndsgivare. Utvecklingspolitik handlar emellertid inte bara om att ordna drickbart vatten och dugliga vägar. EU använder också handeln för att driva på utvecklingen genom att öppna sin marknad för export från fattiga länder och uppmuntra dem att handla mer med varandra.

EU:s handelsavtal, EPA, med länder i Afrika, Västindien och Stilla havet innehåller flera starka politiska klausuler som gäller mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatsprincipen. Om en av partnerna inte uppfyller någon av de här delarna kan avtalen i värsta fall upphävs. Avtalen är alltså ett mycket bra sätt för EU att garantera efterlevnaden av de mänskliga fri- och rättigheter i hela Afrika.

Frihandel handlar inte om att vi ska få billigare nötter till Europa utan om att dessa länder har fastnat i en negativ, ohållbar och utvecklingshämmande protektionism som enbart den egna eliten vinner på. Dessa länder måste förr eller senare genomgå reformer för att skapa demokratiska och rimliga system för till exempel skatter och politisk representation. Den Afrikanska marknaden har i mer än 50 år skyddats från frihandel på samma sätt som Afrikagrupperna förespråkar, och den enda effekten är att vi har kvävt både den internationella och den regionala handeln.

Den huvudsakliga anledningen till att EPA kommit till är att det gamla handelssystemet med preferenser till AVS-länderna stred mot internationella handelsreglerna genom att de diskriminerade andra utvecklingsländer. Det samma gäller för handelsstörande instrument som exportrestriktioner. Att många afrikanska länder är fast i ett råvaruberoende beror inte på EU:s handelspolitik. Dessa länder saknar infrastruktur och annan kapacitet att förädla råvarorna. Bara genom reformer av den offentliga sektorn och avskaffande av restriktioner kan man skapa ett gynnsammare klimat för investerare och för industrin.

Jag är själv medlem av den gemensamma parlamentariska församlingen mellan EU och AVS-länderna, och senast i mars talade vi om dessa handelsavtal. Mina afrikanska kolleger har förståelse för de internationella handelsreglerna, och debatten handlar istället om hur dessa avtal bäst ska komma regionerna till nytta. De minst utvecklade länderna som inte slutit avtal med EU omfattas av EU:s särskilda system Everything but Arms. Länderna kan då exportera allt utom vapen tull- och kvotafritt till EU.

Öppna marknader, frihandel och fredsprocesser i Afrika har länge varit den svenska ståndpunkten sedan 1980-talet, och genom dessa handelsavtal har vi nu en möjlighet att bevaka efterlevnaden av mänskliga rättigheter och att föra en konstruktiv dialog med länderna. Låt oss inte missa den chansen att verkligen hjälpa befolkningen.

Du hittar min artikel på SvD Brännpunkt här.

Frihandel ger en bättre förutsättning för utveckling

För någon dag sedan uppmanades svenska EU-parlamentariker, av 4 organisationer som är medlemmar i Concord Sverige, att rösta nej till EU:s handelsavtal med Latinamerika med hänvisning till att det riskerar att försämra miljö, tillgång på mat och mänskliga rättigheter i de latinamerikanska länderna.

För mig är detta ett helt galet resonemang. Handelsavtalen innehåller flera starka klausuler om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatsprincipen. Avtalen är alltså ett väldigt bra sätt för EU att garantera att de mänskliga fri- och rättigheterna efterlevs.

Frihandel handlar inte, som en del får för sig, om att vi ska få billigare bananer till Europa utan att dessa länder har fastnat i en ohållbar protektionism som bara gynnar den egna eliten i länderna.

Du kan läsa hela min svarsreplik på: SvD Brännpunkt

Koherent politik för global utveckling

Idag diskuterade ACP-EU-församlingen frågan om politisk koherens. Det vill säga, att global utveckling inte bara handlar om biståndspolitiken utan också, och kanske i än högre grad, om handelspolitiken, säkerhetspolitiken, miljöpolitiken, fiskepolitiken... och så vidare. Om vi ger bistånd med ena handen men skapar negativa förutsättningar för utveckling genom t.ex. en dålig fiskepolitik med den andra blir det både ineffektivt och kostsamt. Alla vinner på att våra politikområden är väl samordnade.

I mitt tal i kammaren påminde jag kollegerna att traditionellt utvecklingsbistånd inte längre, som för ett antal decennier sedan, är den dominerande inkomstkällan för de fattigaste länderna. Handel har blivit viktigare. Tack vare gränsöverskridande handel är det idag länder som Ghana och Etiopien som har allra högst BNP-tillväxt i världen!

Handel, inte allmosor, är framtiden. Riktiga jobb skapas i privata sektorn och av entreprenörer och företag. Inte av biståndsorganisationerna. 

Därför måste vi börja tala mer om handel och frihandel när vi talar om global utveckling. 

Och slutligen, det finns mycket att lära av länder som Sydkorea. Jag besökte koreanska Busan i vintras för OECD DACs stora biståndspolitiska toppmöte. Sydkorea var oerhört fattigt efter kriget, men har utvecklats med raketfart. Hur? Enligt Sydkorea själva har de två faktorer att tacka: ett starkt fokus på utbildning, forskning och konkurrenskraft, samt frihandeln. 

50 år av socialism har inte tagit Afrika ur fattigdom. Dags att pröva något annat, dags för fler frihandelsavtal.

Inre marknaden - konsumenternas marknad

Det är tjugo år sedan den europeiska inre marknaden skapades. Fri rörlighet för människor, kapital, varor och tjänster är ett framgångsrecept!

Den inre marknaden ger framför allt möjligheter till Europas konsumenter och medborgare. I Europaparlamentets utskott för inre-marknadsfrågor är konsumenterna alltid i fokus.

Just nu diskuterar vi bland annat en rapport om lättare tillgång till enkla bankkonton. Säg att du bor i ett land men jobbar i ett annat - eller att du åker utomlands för en kort period för att jobba eller studera. Då ska det vara enkelt och smidigt att genast öppna den allra enklaste formen av konto till en rimligt låg kostnad. Den här typen av åtgärder gör vi för att det ska vara så lätt som möjligt att röra sig över gränserna. Men dessutom för att det ska bli enklare att vara konsument i alla EU-länderna! Om fler får tillgång till enkla bankkort innebär det också att fler kan t.ex. handla via internet, handla i olika länder, och det ger i sin tur tillväxt och chans till fler jobb. Något som dagens Europa så väl behöver.

Under våren och sommaren har jag fått uppdraget att förhandla för den liberala gruppen i ett par frågor som rör ytterligare åtgärder för den inre marknaden. En rapport som jag ska "skugga" är den om handel via internet och mobiltelefoner - alltså säkra köp med nya elektroniska verktyg. Framför allt mobiltelefonens roll som betalkanal kommer sannolikt växa och förändras. Då måste lagstiftningen vara alert och följa med i den tekniska utvecklingen!

ACTA-avtalet

I veckan röstade EU-parlamentet om en resolution som handlade om det aktuella ACTA-avtalet. (Anti-Counterfeiting Trade Agreement - varumärkesförfalskning).

Debatten har varit omfattande, inte minst på nätet. Från FP:s sida har vi både på hemmaplan och i EU-parlamentet varit pådrivande för att få mer öppenhet och transparens kring avtalet.

Situationen har också påtagligt förbättrats under förhandlingarnas gång. En hel del har dessutom har läckt ut, vilket är bra.

Till veckans omröstningar hade flera resolutionstexter från de olika partigrupperna tagits fram. Målsättningen var att hitta en bred enighet kring en gemensam text. Nu gick inte det, eftersom den stora EPP-gruppen drog sig ur i sista stund.

Det gjorde att vi i ALDE-gruppen i slutändan valde att göra upp med grupperna på vänsterkanten, socialisterna, de gröna och vänstern. Resultatet blev tyvärr inte särskilt bra. Många på den kanten är inte speciellt vänligt sinnade till frihandel.

Vi hade en lång och intensiv diskussion i gruppen, där också den ansvarige handelskommissionären var närvarande.

I den överenskomna texten kunde kommissionären påvisa direkta felaktigheter, och ge flera exempel där den oro som parlamentet tidigare i flera resolutioner påtalat nu inte var relevant.

Det har bland annat handlat om oron inför att Internet skulle blockeras och att tullen skulle tvingas att söka igenom mp3-spelar och datorer på jakt efter olagligt nedladdad film och musik. Det har också handlat om fattiga länders tillgång till läkemedel, generika. Avtalet skulle begränsa tillgängligheten till nätet, skada den personliga integriteten och grundläggande mänskliga rättigheter samt försvåra mediciner till fattiga länder.

Men så är inte fallet. Såväl kommissionären som den svenska regeringen bekräftar detta. Och nu finns ju ACTA-avtalet för läsning.

Under omröstningen valde jag att försöka förbättra texten och i flera fall valde jag att avstå, eftersom texten var missvisande även om jag inte motsatte mig själva sakinnehållet.

Jag har tidigare, tillsammans med mina FP-kollegor, röstat för den resolution om ACTA som kritiserade bristen på öppenhet och jag har också skrivit på den skriftliga förklaring som antagits av parlamentet. I mycket kändes det som om parlamentet nu upprepade gamla ståndpunkter trots att vi efter ihärdigt arbete faktiskt fått gehör för många av våra uppfattningar. Vissa formuleringar var mer plakatpolitik.

I slutändan valde jag att avvisa resolutionen i sin helhet. Samma sak gjorde jag med EPP-gruppens alternativa förslag, som av andra skäl inte heller var bra. De som nu kritiserar mig för att svika måste uppenbarligen veta mer om det faktiska läget än mina källor inom kommissionen och den svenska regeringen.

Nu skall avtalet skrivas under och godkännas av parterna, sedan ska EU-parlamentet besluta om att antingen godkänna eller förkasta det slutliga avtalet. Till senvåren förväntas avtalet komma upp till beslut i parlamentet. Det är då det hela avgörs på riktigt. Under tiden fram till parlamentets slutliga beslut hoppas jag att kommissionen i stor öppenhet kommer att lägga kraft och energi på att ge svar på den oro och de frågor som ställs från medborgare och aktivister kring ACTA.

Läs också kollegan Cecilia Wikströms inlägg om ACTA-omröstningen.