Direktrapport från Abuja

Efter en något rörig ankomst igår till Nigeria och huvudstaden Abuja, har idag det regionala mötet ACP/EU tagit sin början i Nigerias parlament.


De två ämnen som dominerat diskussionen är säkerhetssituationen i Nigeria och utvecklingen av förhandlingarna av de sk EPA-avtalen, Economic Partnership Agreement, handelsavtal mellan ACP-länderna och EU.

Nigeria är det till befolkning största landet i Afrika ca 160 miljoner invånare, varav ungefär 100 miljoner lever på 2 $ per dag. Ett på olja rikt land, vars rikedomar inte kommer den breda majoriteten till del.

I norra delen av landet är situationen mycket instabil. Senast för en vecka sedan mördades ett 40-tal kristna av den religiösa terrororganisationen, Boko Haram, jihadkrigare, ekonomiskt understödda av länder som Qatar och Saudiarabien.

Enligt de nigerianska myndigheterna har kampen mot Boko Haram på senare tid varit relativt framgångsrik, även om detta ifrågasätts bland annat av EU- tjänstemän i Nigeria. I Abuja är säkerhetsläget ett annat, men vi är tillsagda att vara försiktiga att gå ut på egen hand, särskilt kvällstid. Men här handlar det mer om risken att bli rånad eller till och med bli kidnappad.

En kollega kände sig så osäker inför besöket, att hon avstod och stannade hemma.
Själv har jag inte känt mig orolig, men självfallet måste en viss försiktighet följas av de anvisningar vi har fått.

Vad de ekonomiska avtalen gäller har vissa framsteg gjorts, det erkänner också ACP-kollegerna. Men fortfarande efter över sju års förhandlingar vill man ha mer tid. Jag tycker detta är olyckligt, en öppnare handel och bättre regionalt samarbete inrymmer en stor del av Afrikas framtida framgång.

Vi hade en spännande och frank debatt, som visade att vi tycker tämligen olika. Dock delar jag helt mina afrikanska vänners kritik mot EUs jordbrukspolitik.

Koherent politik för global utveckling

Idag diskuterade ACP-EU-församlingen frågan om politisk koherens. Det vill säga, att global utveckling inte bara handlar om biståndspolitiken utan också, och kanske i än högre grad, om handelspolitiken, säkerhetspolitiken, miljöpolitiken, fiskepolitiken... och så vidare. Om vi ger bistånd med ena handen men skapar negativa förutsättningar för utveckling genom t.ex. en dålig fiskepolitik med den andra blir det både ineffektivt och kostsamt. Alla vinner på att våra politikområden är väl samordnade.

I mitt tal i kammaren påminde jag kollegerna att traditionellt utvecklingsbistånd inte längre, som för ett antal decennier sedan, är den dominerande inkomstkällan för de fattigaste länderna. Handel har blivit viktigare. Tack vare gränsöverskridande handel är det idag länder som Ghana och Etiopien som har allra högst BNP-tillväxt i världen!

Handel, inte allmosor, är framtiden. Riktiga jobb skapas i privata sektorn och av entreprenörer och företag. Inte av biståndsorganisationerna. 

Därför måste vi börja tala mer om handel och frihandel när vi talar om global utveckling. 

Och slutligen, det finns mycket att lära av länder som Sydkorea. Jag besökte koreanska Busan i vintras för OECD DACs stora biståndspolitiska toppmöte. Sydkorea var oerhört fattigt efter kriget, men har utvecklats med raketfart. Hur? Enligt Sydkorea själva har de två faktorer att tacka: ett starkt fokus på utbildning, forskning och konkurrenskraft, samt frihandeln. 

50 år av socialism har inte tagit Afrika ur fattigdom. Dags att pröva något annat, dags för fler frihandelsavtal.

Om politiskt ansvar i Lusaka

Befinner mig just nu i Lusaka, Zambia, för ett regionalt möte i den gemensamma parlamentariska församlingen för EU- och AVS-länderna*. Dagens diskussioner har bland annat rört mineraler och korruption samt frihandelsavtalen mellan EU och AVS-länderna (EPAs).

Mitt inlägg i debatten handlade om att vi politiker måste kunna agera snabbt och handfast. Jag underströk att också Europaparlamentet har haft sina problem när det gäller detta. Den zambiske ministern var bra och informerade konkret om Zambias åtgärder för att komma till rätta med korruptionen. En undersökning i Zambia visar att de flesta av de tillfrågade anser att deras parlamentariker är kontinentens mest korrupta, en häpnandsväckande uppgift som naturligtvis vållade livlig debatt under mötet.

Vad gäller EPAs, som förhandlats sedan 2004, frågade jag om de afrikanska politikerna anser att de har en del i ansvaret för att vi aldrig kommer någon vart i förhandlingarna. Att vi inom EU har ett stort ansvar framhöll jag, men från den afrikanska sidan var det helt tyst. Inget ansvar verkade representanterna från de regionala organisationerna vara villiga att ta. Dystert, tycker jag. Afrika behöver ju handel och andra ekonomiska inkomster istället för ett evigt bistånd.

*AVS-länderna innebär 79 av jordens fattigaste länder i Afrika, Västindien och Stillahavsöarna, som signerat det så kallade Cotonou-avtalet om samarbete med EU.

Mot Lusaka

Den här veckan bär det av mot Lusaka, Zambias huvudstad. Där hålls ett regionalt möte i den gemensamma parlamentariska församlingen för EU- och AVS-länderna.

På agendan står bland annat lägesrapporter om det regionala frihandelsavtalet (EPA) mellan södra Afrika och EU, kampen mot korruptionen samt HIV-problematiken och matsäkerhet. Mer informellt blir det tillfällen till fortsatt nätverkande för att mobilisera de afrikanska kollegerna i kampen för Dawit Isaak.

Frihandel ger Afrika hållbar utveckling

Imorgon lämnar jag ett kallt Malmö för varmare breddgrader - jag deltar i en delegationsresa till Guinea och Togo i Västafrika. Det blir en serie högintressanta möten om demokrati, utveckling och mänskliga rättigheter.

I Togo möts parlamentariker från EU och AVS-länderna. EU-AVS-samarbetet kretsar bland annat om de ekonomiska partnerskapsavtalen och EU:s utvecklingsbistånd via europeiska utvecklingsfonden EDF.

Häromveckan läste jag med intresse en debattartikel om EU:s råvarustrategi. Skribenterna oroade sig över att EU:s råvaruhandel står i strid med fattigdomsbekämpningen. Problemet de lyfte är bl.a. att EU är för begränsning av exportskatter.

Idag i GP kan ni läsa mitt svar på detta.

Jag menar att exportrestriktioner snarare är en del av det hinder som låser fast många afrikanska länder i ekonomisk sårbarhet. Det vore mer långsiktigt att gå igenom skattereformer som ger starkare ekonomi, öppnare marknad och hållbarhet på sikt!

Dessutom måste vi se den större bilden. De största hindren för att gruvindustrins pengar kommer lokalbefolkningarna till godo idag är odemokratiskt styre, bedrägeri, korruption och väpnade konflikter. Där gör EU mycket för att stödja de afrikanska länderna i sin utveckling mot stabilitet och sunt demokratiskt styre.

Jag menar inte att allt i EU:s handelspolitik är guld och gröna skogar. Men den kan inte heller per definition avfärdas som dålig. Frågan är mer komplex än så.