Transparens krävs i fallet Bradley Manning

Bradley Manning - den unge man som anklagas för att ha läckt dokument till wikileaks - har nu suttit fängslad i 18 månader utan rättegång. Det kommer rapporter om att han har levt flera av dessa månader under mycket svår press och det finns till och med anklagelser om tortyrliknande förhållanden.

Om dessa anklagelser stämmer är det i högsta grad oacceptabelt.

Från Europaparlamentet har vi därför idag skickat ett öppet brev till President Barack Obama med krav bland annat på att oberoende internationella representanter ska få träffa Manning och granska hans situation.

Det handlar inte om krav på att han ska slippa rättegång, men rättstatens regler måste följas och det får inte finnas risk för att fångar utsätts för omänsklig press eller tortyr i demokratiska staters fängelser. Mänskliga rättigheter måste respekteras, i alla delar av världen.

Busan-mötet öppnat: från bistånd till handel

Idag startade 4th High Level Forum on Aid Effectiveness i Busan, Korea. En imponerande öppning där en rad framstående talare äntrade podiet, oftast till klassisk europeisk musik (egendomligt nog).

Koreas president Lee Myung-Bak påminde om Koreas väg från att ha varit ett utblottat land som fick omfattande bistånd efter kriget på 50-talet, till att numera vara ett givarland. Det finns god anledning att förmoda att Korea med sina erfarenheter är bättre skickade än många andra att bistå dagens utvecklingsländer.

Ett annat intressant anförande hölls av Rwndas president Paul Kagame om såväl Afrikas framsteg - 5-8 procent årlig tilväxt - som om dess dystra utveckling vad gäller styrelseskick och hungersnöd.

Talade gjorde också bland andra FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon, OECD:s generalsekreterare Angel Gurría och drottning Rania av Jordanien. I mitt tycke goda tal men som saknade hjärta. Istället radades mycket dyster statistik upp. Egendomligast var att lyssna på drottning Rania, som inte verkade känna något eget ansvar över den miserabla utvecklingeni i Mellanöstern de senaste decennierna.

Höjdpunkten var Hillary Clintons entusiasmerande slutanförande. Hon var självkritisk men pekade också ut en positiv utveckling där bistånd byts mot handel och utveckling. Hon krävde också reaktioner mot dåliga politiska ledare i flera av mottagarländerna.

Utrikesminister Clinton påminde om att på 60-talet stod biståndet för 70 procent av utvecklingsländernas tillgångar. Idag är siffran 13 procent. Idag handlar det istället om bland annat utländska investeringar och handelsinkomster. From Aid to Investment. I försiktiga ordalag utan att nämna några namn varnade hon också länder för att bli för beroende av endast en givare. Clinton möttes av varma applåder.

Senare deltog jag på ett seminarium om jämställdhet och kvinnors betydelse i utvecklingsarbete. Seminariet leddes av Chiles förra president, Michelle Bachelet, en imponerande personlighet. Också här inledde Hillary Clinton.

Igår fick jag själv göra ett kort inlägg om vårt gemensamma ansvar att agera snabbt och kraftfullt. De svältande världen runt kan inte vänta längre. Jag fick applåder efteråt, vilket gladde mig.

Må vara att den här typen av toppmöten vekar lätt kaosartade - och att de inte öppnar för särdeles mycket dialog eftersom allt är framarbetat på förhand - men stämningen är mycket positiv och kan tala för ett trendbrott i världens biståndspolitik. Från bistånd till handel. Från bidrag till egen utveckling.

Ny biståndsarkitektur växer fram

OECD-DAC håller denna vecka sitt högnivåmöte i Busan, Sydkorea, och jag deltar i Europaparlamentets delegation. Detta är fjärde gången världens ledare möts för att diskutera den nya globala biståndsarkitekturen och mötet är en uppföljning av de tidigare mötena i Paris och Accra. På agendan står framför allt frågan om biståndseffektivitet.

Utvecklingssamarbetet måste gå från ensidigt bistånd som håller kvar afrikanska länder i fattigdom och beroende, till ett dynamiskt och ömsesidigt partnerskap där frihandel, gott demokratiskt styre och korruptionsbekämpning är bland de viktigaste grundstenarna.

Foton från Guinea

Ett par foton från besöket i Conakry, Guinea 18-19 november 2011


Guineanska kvinnor utanför Conakry sjukhus

Lördag förmiddag: politiskt massmöte vid UFDGs partihögkvarter.

Cellou Dallein Diallo talar till mötesdeltagarna


Sång och dans, här en lokal rapartist


Jag själv sade ett par ord om Afrikas och Europas delade värderingar: rättvisa, mänskliga rättigheter, frihet.


Hedersgäster på podiet - och ännu fler åhörare bakom


Vi utnämndes till "hedersmedborgare" och kläddes i traditionella galabeior (UFDGs foto)


Ett par tusen åhörare deltog i mötet, de flesta under de skuggande taken - Conakry var ca 35 grader varmt denna dag. (UFDGs foto)

Lördag eftermiddag - massdemonstration till stöd för oppositionen.
Tusentals människor drog fram i ett långt demonstrationståg (UFDGs foto)


(UFDGs foto)


Torgmöte - lite större och lite mer entusiastiskt än hemmavid. I förgrunden skymtar säkerhetsvakterna vi inte fick gå ut utan.

Presidiets uttalande om Dawit Isaak

Under sessionens allra sista timme delades till slut presidiets uttalande ut till alla ledamöter, under Eritrearepresentantens högljudda protester.

"The Bureau calls to the President of Eritrea to release immediately and unconditionally (of) the parliamentarians, the journalists and all political prisoners, including Dawit Isaak."

Uppdatering från mötet om Dawit Isaak: Naib till nervöst anfall

Mötet med rådens representanter i gemensamma parlamentariska församlingen tog en ytterligare vändning precis innan slutet.

Eritreas representant Musa Naib begärde ordet. Han brukar alltid göra det på dessa möten, för att kritisera mig som person och utmåla Dawit Isaak som en säkerhetsrisk. Denna gång gick han istället till attack på EU och i synnerhet Sverige, och höll ett brandtal mot den svenska regeringen som "i strid mot de mänskliga rättigheterna trakasserar eritreanska medborgare i Sverige". Med detta syftade han på att Sverige tagit upp och börjat granska den "frivilliga" exilskatt på 2% av inkomsten som alla eritreaner i utlandet förväntas betala till hemmaregimen.

Naibs nya strategi uppfattas som ett kvitto på att han börjar känna av det sviktande stödet från de afrikanska kollegorna. Utspelet gav ett nervöst intryck.

Glädjande nog kom dessutom Ugandas och AVS-rådets representant Oryem Henry Okello fram till mig direkt efter debatten för att tala om Dawit Isaaks fall. Han lovade att ta upp frågan med sina kontakter i Eritrea, Uganda och i Afrikanska Unionen. Han verkade mycket uppriktig.


Olle Schmidt och Oryem Henry Okello

Det är helt uppenbart att något håller på att hända inom den afrikanska församlingen. Droppen urholkar stenen. Kanske famlar vi efter halmstrån, men vi ger i alla fall inte upp - och det tycks finnas fler och fler strån att gripa efter.

"AU sköter frågan" - AVS om Dawit Isaak

Mötet i Lomé har gått in på sin sista dag. Idag gavs möjlighet till både EU:s och AVS-ländernas ministerråd och jag har i god tid i förväg skickat in frågor om hur EU respektive AVS arbetar i fallet Dawit Isaak och mer generellt mot den urusla situationen för mänskliga rättigheter i Eritrea. Syftet är naturligtvis att hålla uppe det politiska trycket för att få så mycket som möjligt att hända.

Allra mest intressant är just nu att få AVS-länderna fullt ut med på båten. Ett sådant paradigmskifte skulle betyda så mycket, inte bara för Dawit Isaak och inte bara för de politiska fångarna i Eritrea, men för de mänskliga rättigheterna inom hela Afrika. Det skulle verkligen ändra förutsättningarna för det fortsatta arbetet med dessa politiska frågor.

AVS-rådets representant, Ugandas tillförordnade utrikesminister Oryem Henry Okello, gav hänvisade till att denna fråga sköts av Afrikanska Unionen. AU är inte institutionellt kopplad till AVS-gruppen. Han berättade också att AU:s kommissionär för mänskliga rättigheter har tagit upp fallet Eritrea för granskning, vilket naturligtvis är en konkret tråd vi ska följa upp. - Jag önskar att jag kunde berätta för dig om fångarna lever eller ej, men jag vet inte, sa Okello.

EU:s ministerråd i skepnad av det polska EU-ordförandeskapet talade med stort medkännande om Dawit Isaak. Även han beklagade att han inte hade någon information om Dawit Isaaks och medfångarnas läge just nu. EU har sökt men nekat tillträde till Eritreas fängelse, man har inte heller kunnat öppna minsta dialog med Eritreas representanter om den generella situationen för mänskliga rättigheter i landet. – Denna situation är inte acceptabel. Vi är redo att göra vad helst är nödvändigt för att hjälpa dessa människor, sa statssekreteraren för utvecklingssamarbete, Krzysztof Stanowski.

Jag fick ställa en uppföljningsfråga: Vad kan vi tillsammans göra för att åtminstonde få klarhet i huruvida dessa politiska fångar fortfarande lever?

- Jag vädjar inför församlingen och å polska ordförandeskapets vägnar till Eritreas representanter här idag om svar på denna fråga, för fångarnas familjers skull, sa Stanowski.

Något sådant svar gavs naturligtvis inte.

Låt inte rädslan styra vårt svar på den arabiska våren

"Europe needs Africa, and right now, our brothers and sisters struggling for democracy in Tunisia and Egypt need all the support they can get from both Africa and Europe."

Läs morgonens tal i sin helhet här.

"Alltför få döms för sexuellt våld mot kvinnor i krig"

Vi diskuterade även det internationella rättsystemet och den internationella brottsmålsdomstolen (ICC) i Haag idag i Lomé. Flera afrikanska kolleger är kritiska till ICC som de anser bara dömer förbrytare från utvecklingsländer men aldrig europeiska ledare. Här ett par utdrag ur mitt anförande. Hela talet finns att läsa på min hemsida.

"At the core of the system of global justice this system is the International Criminal Court in the Hague.

A system of international justice is a preventive force. If dictators of the world know that justice will catch up with them one day, they may refrain from the worst violence against their people.

And I would like to see an even stronger ICC. One of the most serious crimes of war today is the use of brutal sexual violence against women, destroying not only the lives of these women and girls, but destroying whole communities. Far too few war crime perpetrators guilty of these rape epidemics are brought to court. This is something we should all feel ashamed of.

My vision for the future is therefore that of even deeper international justice cooperation.

There is no alternative worthy of human dignity and the values we all claim to respect."

Skarpa skrivningar om Dawit Isaak

Den gemensamma parlamentariska församlingens presidium lade igår till protokollet ett mycket skarpt uttalande om Eritreas brott mot de mänskliga rättigheterna. Uttalandet har en särskild hänvisning till Dawit Isaak.

Dokumentet har ingen direkt juridisk effekt eller status - men signalen som skickas är stark! Vad som skiljer detta från tidigare uttalanden är nämligen att det kommer från den maliske ordföranden för församlingen, Assarid Ag Imbarcouane, tillsammans med hans kollega Louis Michel från Europaparlamentet.

President Isayas Afewerki kan slingra sig undan kritik från EU, och har hittills kunnat stödja sig på en medskyldig tystnad från afrikanska parlamentariker och makthavare. Det stödet rycks nu sakta men säkert undan.

Det är bara på detta sätt det kan börja röra på sig i Asmara.

Ett par ord om Togos demokrati

Togos premiärminister Gilbert Fossoun Houngbo kom under förmiddagen till den gemensamma parlamentariska församlingen och svarade på ledamöternas frågor på temat demokratiskt styrelseskick. Togo har en lång historia av odemokratiska strukturer, men vacklande steg mot demokrati tas just nu. Mycket saknas ännu. Och även om den nuvarande presidenten är vald i relativt fria val är han också den gamle auktoritäre ledarens son, vilket reser ett antal frågetecken.

Jag indikerade några av de viktigaste bristerna i Togos demokrati: svag valkommission, bristande transparens i rösträkningen, brister i pressfrihet. Grannlandet Ghana klarar alla dessa aspekter mycket väl, kunde kanske Togos premiärminister ta en del lärdomar av grannkollegan?


Gemensamma parlamentariska församlingen under omröstning

Jag bad dem dessutom redogöra för vad de gör för att öka kvinnors politiska deltagande och representation i Togo.

Premiärminister Houngbo lovade att ytterligare reformer är på väg. Han medgav att Ghana ligger många steg före Togo i utvecklingen mot demokrati, och berättade att det faktiskt finns ett erfarenhetsutbyte med Ghana, framför allt för att lära sig av deras tekniska lösningar kring hur man organiserar val. Ett gott exempel på syd-syd-samarbete.

Frågan om kvinnor i politiken undvek ministern att svara på, antagligen eftersom Togos parlament har löjligt få kvinnliga ledamöter, nio stycken närmre bestämt...

Europa behöver Afrika

Afrika behöver Europa, men Europa behöver också Afrika. Världen förändras, maktbalanser förändras. Afrika har råvaror som Europa behöver. Europa har arbetskraftsbrist som Afrika kan hjälpa att möta. Afrika går framåt medan Europa backar – visste Du att Etiopien mellan 2000 - 2010 hade världens högsta tillväxtsiffror? En imponerande ekonomisk tillväxt på 8,4%, långt mer än Kina. Visserligen med ett mycket lägre ingångsvärde.

Arabiska våren påverkar Afrika

Egypten – 24 döda under den blodiga helgen. Tårgas sprids återigen över Tahrirtorget.

Här i Togo började dagen för min del med förhandlingar om ett gemensamt uttalande från EU- och AVS-länderna om effekterna av den arabiska våren. Uttalandet fick en mörkare prägel än det hade fått för ett par månader sedan, med bilderna från Kairo på allas näthinnor.

Nordafrikas grannländer på södra sidan av Sahara har påverkats mycket starkt av den arabiska våren, men det är tyvärr mest negativa effekter som tas upp. Gästarbetare som bidrog signfikant till ekonomin därhemma har blivit arbetslösa. Vapen ur Khaddafis gömmor sprids i kriminella nätverk över hela regionen. Instabiliteten har bidragit till att strypa viktig handel, som ännu inte kommit igång igen.

Det viktigaste just nu: rädslan för en osäker framtid får inte ta överhanden. Löften om en kortsiktig stabilitet under ledning av generaler eller repressiva diktatorer får inte välta goda föresatser om demokratistöd över ända. Det enda som ger säkerhet på längre sikt, både för Nordafrika och för grannarna i norr och söder, är demokrati, mänskliga rättigheter och ett blomstrande handelsutbyte över gränserna.

Demokrati utan HBTQ-rättigheter i Togo

Vi har anlänt i Togo. En helt annan värld jämfört med Guinea. Här har utvecklingen kommit markant längre.

Jag fick tillfälle att träffa EU-ambassadören här, Patrick Spirlet. Han gav en ganska ljus analys av Togos nära framtid. Ett långt socialistiskt enpartistyre tycks nu kunna ersättas med ett riktigt flerpartisystem.

Jag ställde frågan om HBTQ-personers rättigheter och möjligheter, ett lackmustest för hur liberalt och demokratiskt ett samhälle faktiskt är.

EU-ambassadören skruvade på sig och medgav att den frågan står relativt still. Homosexualitet är fortfarande straffbart enligt lag och regeringen har inte för avsikt att ändra på det. Det enda man uppnått i den politiska dialogen är att regeringen signalerat att de inte tänker applicera lagen och låta utdöma straff. En mager tröst.

President Diallo?

Under gårdagens tur i Conakry i följe med oppositionsledaren Cellou Dallein Diallo fick vi uppleva en enastående uppvisning i politisk massmobilisering. Diallo har ett enormt folkligt stöd i Conakry.

Vår tur startade med ett politiskt massmöte på partiet UFDGs område, ett par tusen partianhängare lyssnade på partiledaren Diallos och våra tal. I mitt korta inlägg på franska underströk jag framför allt att liberalismens värderingar och demokratins grundvärden är detsamma, och att både Europa och Afrika har denna värdegrund gemensamt.

Därefter följde en makalös manifestation – som enligt uppgift äger rum varje lördag – en massdemonstration till stöd för UFDG. Flera tusentals människor drog under stort jubel genom staden. Huvudpersonen Diallo åkte först i tåget i sin top-notch SUV och vinkade godmodigt från takluckan medan människorna skanderade ”president Diallo” i kör (UFDG anser med rätt eller orätt att Diallo är den egentliga vinnaren av presidentvalet 2010). En välregisserad maktdemonstration.

Det blir inte lätt för Diallo att leva upp till de enorma förväntningarna. Guineas problem är överväldigande – politiskt, ekonomiskt och socialt. En dag kommer inte dessa folkmassor nöja sig med att han vinkar leende från sin bil under lördagsdemonstrationerna, han måste leverera direkta resultat i deras vardag. Det är ingen enkel uppgift.

Omtumlande upplevelser i Guinea

Idag har vi deltagit i politiskt massmöte med dans och sång och fantastisk stämning, besökt svårt sjuka människor på ett mycket rudimentärt sjukhus, sett enorma folkmassor manifestera sitt stöd för oppositionsledaren Cellou Dallein Diallo och träffat många fantastiska, hoppingivande och ytterst vänliga människor här i Conakry.

Intrycken är för många och måste sjunka in, analysen får vänta. Men visst glömmer vi ibland i Sverige hur lätt och bra vi har det.

Guinea - parlamentsvalen måste hållas snart!

För tillfället befinner jag mig i Conakry, Guinea. Det är över 35 grader varmt och oerhört fuktig luft, men landet är vackert. Och mycket, mycket fattigt.

Guinea befinner sig just nu i ett känsligt läge. Det har aldrig varit en demokrati. 2009 inträffade den senaste militärkuppen. Under Afrikanska Unionens ledning har en övergångsprocess till demokrati inletts – presidentval hölls redan förra året.

Men nu måste även parlamentsval hållas. Ett övergångsråd med medlemmar från alla partier, fackföreningar, största intresseorganisationer, religiösa ledare – samt flera arméledare – sitter i mellantiden i parlamentets ställe. Parlamentsval snarast och i god ordning är absolut nödvändigt.

Idag blev vi vänligt mottagna av Celou Dallein Diallo, ledaren för det största oppositionspartiet. Vi träffade vice-presidenten för nationella övergångsrådet, Albert Gomez – en imponerande man från den katolska kyrkan, som talade om försoningsprocessen, vikten av att ingen grupp stigmatiseras, och om vikten av respekt för lagen. Därefter fick vi audiens hos premiärminister Mohamed Said Fofana som bland annat lade tonvikten vid Guineas ekonomiska förutom politiska instabilitet. EU-ambassadören Philippe Van Damme hade sedan vänligheten att bjuda in oss för en middagsdiskussion med tre andra europeiska länders ambassadörer. Diskussionerna gav ytterligare djup i förståelsen för den oerhört svåra process Guinea har att gå igenom.

Imorgon följer en serie studiebesök, samt träffar med ytterligare oppositionspartiledare. Vårt huvudbudskap till dem alla är: låt inte parlamentsvalskampanjen återigen bli präglad av etniskt betonade hatbudskap. Bygg istället ett Guinea som äntligen kan få börja blomstra.

Frihandel ger Afrika hållbar utveckling

Imorgon lämnar jag ett kallt Malmö för varmare breddgrader - jag deltar i en delegationsresa till Guinea och Togo i Västafrika. Det blir en serie högintressanta möten om demokrati, utveckling och mänskliga rättigheter.

I Togo möts parlamentariker från EU och AVS-länderna. EU-AVS-samarbetet kretsar bland annat om de ekonomiska partnerskapsavtalen och EU:s utvecklingsbistånd via europeiska utvecklingsfonden EDF.

Häromveckan läste jag med intresse en debattartikel om EU:s råvarustrategi. Skribenterna oroade sig över att EU:s råvaruhandel står i strid med fattigdomsbekämpningen. Problemet de lyfte är bl.a. att EU är för begränsning av exportskatter.

Idag i GP kan ni läsa mitt svar på detta.

Jag menar att exportrestriktioner snarare är en del av det hinder som låser fast många afrikanska länder i ekonomisk sårbarhet. Det vore mer långsiktigt att gå igenom skattereformer som ger starkare ekonomi, öppnare marknad och hållbarhet på sikt!

Dessutom måste vi se den större bilden. De största hindren för att gruvindustrins pengar kommer lokalbefolkningarna till godo idag är odemokratiskt styre, bedrägeri, korruption och väpnade konflikter. Där gör EU mycket för att stödja de afrikanska länderna i sin utveckling mot stabilitet och sunt demokratiskt styre.

Jag menar inte att allt i EU:s handelspolitik är guld och gröna skogar. Men den kan inte heller per definition avfärdas som dålig. Frågan är mer komplex än så.

Europa är vårt gemensamma öde

Europa har i år tagit oerhört viktiga steg mot ett starkare, mer sammansvetsat samarbete - för att kunna bygga upp ett nytt, mer stabilt Europa ur krisens aska.

Och krisen angår oss alla, inte bara euroländerna!

Kommissionens ordförande Barroso sade i Berlin härom dagen: "Europe is our destiny. That is why we must stand together and forge a stable union, a deeper union, a stronger union."

Europas styrka har varit vår sammanhållning trots alla olikheter. Europakommissionens roll är att borga för att just den sammanhållningen kan bevaras och förstärkas.

Jag hoppas att arbetet mot de sprickor som nu syns, mellan stora och små EU-länder, mellan nord och syd, blir kommissionens viktigaste prioritet för 2012. Detta var kärnbudskapet i mitt inlägg i Europaparlamentets debatt om kommissionens arbetsprogram 2012 idag.

Kloka s-kommentarer om euron

Kollegan i Europaparlamentet, Göran Färm (s), kommenterade euron i en intervju i Folkbladet häromdagen. Han säger:

"Jag är helt övertygad om både EU och Euron klarar av påfrestningarna... Alla som varit med ett tag vet också att alternativet är mycket värre. De kriser, valutachocker och spekulationsvågor som drog genom Europa på 1980- och 90-talen vill ingen ha tillbaka."

Hear hear!

Liksom Färm är också jag säker på att det hade varit bra för Euron om länder som Sverige och Danmark deltagit i eurosamarbetet.

Tänk om Juholt-Waidelich kunde stå lika rakryggade och ge lika klara besked som sin kollega i Bryssel.

"Hur skulle läget se ut om euron inte fanns?"

Det frågade sig igår Andreas Bergh, nationalekonom vid Lunds universitet och Institutet för näringslivsforskning, i ett välskrivet inlägg i Svenska Dagbladet.

Han slår huvudet på spiken. Många är de som är snabba på att peka ut euron som syndabock, och som vill se allt från pest till kolera i det europeiska samarbetet. Men 17 konkurrerande valutor hade inte varit bättre än en gemensam under finanskrisen.

Det är oändligt bättre, om än också mer smärtsamt på kort sikt, att istället ta tag i roten till problemet och sanera finanserna. Det skulle sannolikt enskilda EU-länder inte mäkta med utan politiskt tryck.

Utan eurosamarbetet skulle Europa nu liksom tidigare bara bekämpa symptomen på krisen istället för orsaken till den - genom devalveringar istället för reformer, i ett livsfarligt "race to the bottom".

Problemet är i grund och botten att de flesta av EU-länderna misslyckats med sin ekonomiska politik och haft för höga offentliga utgifter. Hade de gemensamma reglerna följts - budget i balans och inte för hög statsskuld - hade vi inte haft en skuldkris.

Nu har EU skärpt de gemensamma reglerna i det så kallade sexpacket. De länder som inte följer reglerna ska kunna betala böter om de inte rättar till sin ekonomiska politik.

Som Andreas Bergh klokt summerar:
"I grunden är dock Europas problem låg produktivitet och osunda statsfinanser i allt för många länder. Om detta inte åtgärdas, går det ut över människors levnadsstandard. Så är det idag, och så skulle det vara även om euron inte fanns."

Euron har skapat stabilitet, låg inflation, fler jobb och ökad handel. Synd bara att Sverige fortfarande väljer att stå utanför. Vi förlorar politiskt inflytande med vårt utanförskap.

Läs även gärna min senaste GP-krönika, samt DN om länder som resonerar annorlunda än vi i Sverige.

Lucas Papademos och Mario Monti förhoppningsfulla val i Aten och Rom!

Det verkar som om den politiska oredan i Aten och Rom håller på att redas ut. Igår blev det klart att den förre vice ECB-chefen Lucas Papademos efterträder Papandreou som Greklands premiärminister.

En liknande transformation sker nu i Rom. Äntligen verkar Berlusconi förstå allvaret för Italien och vara villig att träda tillbaka, i nästan bokstavlig mening under galgen.

Förre kommissionären Mario Monti nämns som tänkbar premiärminister i en övergångsregering.

Båda dessa herrar har jag personligen haft en hel del med att göra i deras tidigare roller.

Papademos

Papademos gjorde en god insats i ECB, även om just Papdemos var centralbankschef i Grekland när landet blev medlem i eurozonen. Ofta möttes vi i utskottet för utfrågningar och ett år var jag ansvarig för parlamentets kommentarer över ECB:s årsrapport 2007.

Monti

Mario Monti minns vi svenskar som principfast kommissionär för konkurrensfrågor som bland stoppade de båda fusionerna mellan Volvo/Scania samt SEB/FöreningsSparbanken.

Även i andra sammanhang har jag på närmare håll lärt känna Mario Monti, en klok och kunnig person. För mig är han den totala motsatsen till Berlusconi.Monti är en blygsam klassisk akademiker, en i grunden bildad person.

En av lärdomarna från den svenska krisen på 90-talet är ju att det rådde en bred politisk enighet om vad som måste till för att klara Sveriges djupa kris.

Så förhoppningsvis är detta början till en ny era för dessa båda kulturländer.

Grekiskt kaos

Förvirring och förvåning möter Giorgios Papandreous besked om låta frågan om förra veckans stödpaket gå till folkomröstning.

Jag känner sympati för den grekiske premiärministerns vilja att låta det grekiska folket avgöra Greklands framtid inom EU. Samtidigt är det givetvis inte denna typ av osäkerhet som Europa behöver i dessa oroliga dagar. Men vi lever i ett demokratiskt Europa, vars ledarskap måste ha folkligt stöd för den typ av långtgående uppgörelser som varit legio sedan krisen rullade in över vår kontinent. Papandreou har blivit attackerad från alla håll kanter, också från egna partivänner.

Den grekiska oppositionen med Antonis Samaras i spetsen har enligt min mening agerat ansvarslöst och bildat en ohelig allians med de mer radikala demonstranterna utanför parlamentet. Alternativet för regeringen i Aten är nyval, vilket inte alls skall uteslutas. Ty redan på fredag står Papandreou inför ytterligare en förtroendeomröstning, och hans majoritet är svag.

Själv tror jag Grekland skulle må väl av att i grunden förnya hela det politiska systemet och byta ut många av de ledande politikerna. Många är mer eller mindre inblandade i de problem som försatt Grekland i ekonomisk moras.

En kännare av Greklands problem antydde möjligheten att inrätta en opolitisk regering med inslag av av expertis från några av de lyckosamma i den grekiska diasporan.

Slutligen:

Ett nej i en folkomröstning måste rimligen innebära ett utträde ur euron och mycket allvarligt skada Greklands ställning inom EU.