Vi måste känna solidaritet med våra grannländer

I tisdags deltog jag i en paneldebatt om EU:s utmaningar då SKL tillsammans med Sveriges regionkontor i Bryssel ordnade konferens för besökande tjänstemän från regioner och kommuner. Panelen bestod av, förutom mig själv, Gunnar Hökmark (M), Kent Johansson (C) och Jens Nilsson (S).

Panelen

Eftersom mitt uppdrag var att presentera mina tankar kring EU:s utmaningar var det självklart att fokusera på den ekonomiska krisen och dess följdeffekter. Men som liberal anser jag samtidigt att man måste vara optimist. En rad lagstiftningsinitiativ vad gäller bättre ekonomisk styrning, budgetdisciplin, bankunion mm. driver en process av ökad integration och jag övertygad om att EU kommer att resa sig starkare ur krisen.

Gunnar Hökmark (M) och jag 

Frågan är om vi i Sverige vill vara med på den resan. Integrationen ökar vare sig vi vill eller inte och jag menar att Sverige måste vara en positiv och stark kraft i den processen. Detta betyder att man inte kan plocka godbitarna ur det europeiska samarbetet och stå utanför där det inte passar.

Vi får inte sätta oss på  höga hästar och se ner på de länder som har det svårt. I början av 1990-talet då jag satt i finansutskottet i riksdagen var vi inte så kaxiga vi heller. Nu står många av EU:s medlemsländer inför de strukturreformer som vi i Sverige tvingades genomföra. Det är av största vikt att vi är solidariska med våra europeiska grannländer.

Grönt ljus för "2-packet" i plenum

Under plenarsessionen i Strasbourg röstade ledamöterna idag igenom de två förordningar gällande skärpt ekonomisk styrning i euroländerna som brukar benämnas 2-packet. Det är ett kompletterande lagstiftningspaket till det så kallade 6-packet. Efter trilogförhandlingar med rådet och EU-kommissionen gav parlamentet nu ett sista OK till de framförhandlade lagtexterna.

De två förordningarna stärker bland annat kommissionens befogenheter att övervaka nationella budgetar. Jag välkomnar dessa förslag eftersom att de är en förutsättning för att euroländerna ska kunna reda ut sina problem - med allt för höga budgetunderskott och höga statsskulder.

Rapporterna har blivit ett slagträ i parlamentet mellan höger och vänster. Där högern, inklusive liberalerna, vill skärpa ländernas budgetpolitik, medan socialisterna vill göra den mer flexibel.

En viktig vinst för den liberala gruppen var att vi fick igenom ett förslag om en s.k. skuldinlösenfond . Det innebär att euroländer med mycket hög statsskuld ska kunna överföra en del av skulden till en gemensam fond. På så sätt delar medlemsstaterna på skuldansvaret vilket reducerar marknadens tryck på de mest skuldsatta länderna som således får hjälp att växa. Kommissionen ska nu tillsätta en expertgrupp som ska utvärdera möjligheten att upprätta en sådan fond.

Andra viktiga ändringar från parlamentets sida i de två förordningarna är bestämmelser om ökad transparens och demokratisk översyn. Man hindrar också åtstramningspolitiken från att få för stora konsekvenser på viktiga budgetposter som utbildning och sjukvård i krisande länder.

Lettland nästa medlem i eurosamarbetet?

I veckan lämnade Lettland in en officiell begäran att EU-kommissionen ska bedöma landets möjligheter att sluta sig till eurosamarbetet den första januari 2014.

Det är fantastiskt att se vilken resa och framsteg Lettland har gjort bara de senaste åren. Från att ha varit i djup ekonomisk kris och år 2009 vara det första EU-land som bad om en räddningsaktion från EU och IMF till att nu ha den högsta BNP-tillväxten samt näst högsta exporten i EU.

Detta är goda nyheter för alla oss som tror på ett starkt och enat Europa. Det är också ett bevis för att euro-samarbetets tid långtifrån är utmätt.  Låt olyckskorparna kraxa vidare, jag hoppas att det lilla landet Lettland snart blir den 18: de medlemmen i eurosamarbetet!

Bankunionen: nästa steg i det europeiska samarbetet

Igår deltog jag i ett panelsamtal om bankunionen. Den föreslagna bankunionen består i princip av tre delar: gemensam övervakning av bankerna, en gemensam bankkrisfond och gemensam insättningsgaranti. Övriga deltagande i panelen var bland andra parlamentariker Gunnar Hökmark (M) och tyska Sven Giegold  från den gröna gruppen.

 Jag och Sven Giegold från den gröna gruppen

Medan Hökmark argumenterade för att bankunionen skapar mer problem än vad den löser, så tryckte jag på vikten av att vara en full medlem i en allt mer integrerad EU. Därför menar jag att Sverige också borde vara medlem i bankunionen. Detta beror självklart på om Sverige får en röst i europeiska centralbankens råd, som kommer att vara den huvudsakliga aktören när det gäller översyn och hantering av krisfonden.

 

Jag tror att många i vårt egna avlånga land glömmer bort anledningen till varför vi har en europeisk union. Så tidigt som 1814 dog den sista svenska soldaten i strid. För många av våra grannländer ligger krigets misär närmre i tiden. De senaste 60 åren av fred som vi njutit i Europa skulle lika gärna kunna vara en parantes i vår långa och blodiga historia. Därför är det av yttersta vikt att Sverige kämpar för en fortsatt europeisk integration, och bankunionen är nästa steg i denna riktning. Ett europeiskt samarbete fungerar inte à la carte där varje medlemsland efter nationella intressen väljer vilka delar man vill vara medlem i.

Man kan inte plocka russinen ur kakan, Gunnar Hökmark!

Mer samarbete är lösningen på krisen

Nu genomgår EU sin kanske största kris någonsin med ett samarbete som knakar i fogarna. Då är det fel tillfälle för Sverige att vända blicken från Europa. Risken är stor att Sverige förlorar i politiskt inflytande.

Det skriver jag i en replik till Claes-Mikael Jonsson, LO på Europaportalen.

Jag varnar också för ett "tvåfarts-Europa" där de länder som står utanför euron släpper iväg de andra framför sig. Ett sådant "tvåfarts-Europa" hindrar sammanhållningen och splittrar Europa.


Hela mitt svar finns att läsa på Europaportalen

EU och Sverige behöver varandra

Idag skriver jag på Expressen debatt tillsammans med Europakommissionär Cecilia Malmström om Europas ekonomiska oro och vägen framåt. Att bidra - politiskt såväl som ekonomiskt - till att krisen kan ridas ut är en del av Sveriges ansvar som EU-nation. Klart är att det måste till mer Europa­samarbete, inte mindre, för att undvika liknande kriser i framtiden.

Hela artikeln finns att läsa här

Grekland är EUs sak

I det grekiska valet tog befolkningen ett tydligt avstånd från de två största partier som suttit i regeringen och slutit avtalen om sparpaket med EU. De ekonomiska åtstramningarna i Grekland har inte varit populära och detta visades genom att många tog den enkla vägen och röstade på populistiska partier som sagt att man inte ställer sig bakom avtalen.

I morse diskuterade jag detta o radioprogrammet P1 Morgon med vänsterpartiets Jens Holm. Det rådet en upprörd stämning i landet, men att säga att grekerna vill lämna euron, eller för den delen EU-samarbetet, är att säga för mycket.

EU är ett freds- och solidaritetsprojekt där vi tar hänsyn till alla medborgare. Och i den ekonomiska krisen spår ser vi nu massarbetslöshet och utanförskap i många delar av vår union, inte bara i Grekland. Att i ett sådant läge frångå avtal som förhandlats fram på demokratiskt väg är osolidariskt med resten av medborgarna i Europa. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att det inte bara är sparåtgärder vi pratar om, ekonomisk tillväxt är en viktig del av paketen och det finns många EU finansierade projekt för att få landet på fötter. Jens hävdar att Grekland styrs från Berlin men det stämmer ju inte alls. Om så vore fallet hade vi inte haft en ekonomisk kris av det här slaget i Grekland. Ansvaret för sitautionen i Grekland ligger på det politiska partierna i landet, och det är också dem som nu måste bevisa att de är beredda att föra landet ur krisen. Populism kanske vann folkets förtroende i valet, men enbart en ansvarfull politik kan lösa problemet.
Här kan ni lyssna på vår diskussion som börjar 32 minuter in i klippet.

Om Europaparlamentets arbete - debatter och beslut

I veckans VoxBox kan vi lyssna till Olles tankar efter veckan i Strasbourg. Här berättar Olle bland annat att han anser att nyckeldebatten under veckan handlade om kommissionens program om tillväxt.

Olle funderar också kring frågor som PNR och integritet, gemensamma bolagsskattebaser och om EU verkligen kan ta sig ur den ekonomiska krisen, när länder som Spanien, Grekland, Portugal och också Frankrike visar väldigt dystra siffror.

Se hela filmen här:

Ska vi göra tyskar av grekerna?

Jag befinner mig just nu på Folkpartiets Riksmöte i Västerås. Som vanligt trevligt att träffa goda vänner och att diskutera liberal politik med människor från Sveriges alla hörn!
Idag startade dagen med en utfrågning av oss tre Europaparlamentariker - en så kallad grillning.
Här ordnar två av våra duktiga praktikanter, Tuva och Julia, med Europakansliets bokbord. Där har vi allihop från Bryssel hjälpts åt att berätta om det arbete vi gör i Europaparlamentet. Chokladeuros har delats ut till alla och en var.
Under eftermiddagen höll Carl B Hamilton och jag ett seminarium om aktuell ekonomisk politik i Sverige och världen. Grekland, skuldkrisen och euron var naturligtvis heta ämnen, men också många bra frågor från publiken om ungdomsarbetslöshet, a-kassan, skatter och inflation. FP:s representanter är som vanligt väl pålästa och det blev en mycket intressant debatt. Är lösningen på skuldkrisen verkligen att vi ska försöka göra tyskar av grekerna eller greker av tyskarna? Det tror inte vi. En sammanfattning av diskussionerna kommer inom kort på Folkpartiets hemsida.

Samtal om krisen i Grekland

I denna videosnutt diskuteras utvecklingen i Grekland och den ekonomiska krisen.

Marit argumenterar att Grekland måste vilja hjälpa sig själv innan någon annan, på ett framgångsrikt sätt, kan förväntas göra det. Olle menar att oenigheten inom Grekland har visat sig vara en av landets största utmaningar.

Båda är överens om att på en kontinent vars historia är kantad av kriser och konflikter är en av EU:s viktigaste uppgifter att byta ut soldater mot byråkrater. Också idag fortsätter kriser att avlösa varandra men vi har EU-samarbetet som hjälper oss att, gemensamt och fredligt, lösa sådana problem.

Kvinnor gör Europa rikare

Av den ekonomiska kris som Europas länder drabbas av finns i huvudsak två slutsatser att dra. För det första måste länderna på kort sikt prioritera ordning och reda i statsfinanserna, för det andra måste Europa som helhet bättre värna de välståndsbildande krafterna.

År 2000 enades världens ledare vid FN:s millennietoppmöte om att insatser för jämställdhet mellan kvinnor och män är ett av de absolut effektivaste medlen för att bekämpa några av vår tids största utmaningar, såsom fattigdom, hunger och sjukdomar.

Europa är inget undantag. EU har ett ansvar att arbeta för jämställdhet mellan män och kvinnor. Inte enbart för att det är ett moraliskt ansvar, utan också för att det är en förutsättning för utveckling och välfärd. För att detta ska bli möjligt måste Europas kvinnor beredas större plats i arbetslivet, näringslivet och politiken.

I Europa 2011 finns fortfarande en utbredd tradition av att kvinnan har ensamt ansvar för hem, barn och åldrande släktingar. Denna ordning gör att miljontals kvinnor i Europa inte kan arbeta alls, eller inte så mycket som de skulle vilja. Trots att Europas kvinnor är välutbildade har endast 60 procent av unionens kvinnor i förvärvsarbetande ålder ett jobb. I vissa länder är siffran lägre än 50 procent. Fyra gånger så många kvinnor som män arbetar deltid och män tjänar nära 20 procent mer än kvinnor i EU. Detta begränsar kvinnors ekonomiska självständighet och frihet samtidigt som det påverkar deras framtida pension.

Eftersom många kvinnor i Europa saknar möjligheten att kombinera karriär med familjebildning väljer allt fler bort möjligheten att skaffa barn. Detta är förödande i ett Europa med allt större åldrande befolkning. Gamla familjetraditioner där kvinnan ensam har ansvaret för familjen är förlegade och det är dags för Europas pappor att ta sitt ansvar för familjetillsynen.

Att kvinnors vilja att arbeta inte tas till vara fullt ut är framför allt ett frihetsproblem, men det är också ett samhällsekonomiskt problem. Om fler kvinnor får möjligheten att förvärvsarbeta skulle detta innebära högre bnp och därmed högre skatteintäkter. Därför är det är en angelägen utmaning för unionen och de enskilda länderna att fler kvinnor kommer i arbete.

Det är också högst solidariskt att skapa förutsättningar för alla kvinnor i EU att arbeta, inte minst för kvinnor i våra nyare medlemsländer. Detta är ett sätt att komma åt trafficking och människosmuggling, och det är det säkraste sättet att få igång ländernas ekonomier.

Sveriges alliansregering har drivit igenom det gemensamma målet, i unionens nya tillväxtstrategi EU2020, att mäns och kvinnors sysselsättning ska vara minst 75 procent i EU. Detta är något att vara stolt över. Liksom att vi kan vara stolta över att Sverige på många områden är världsledande när det gäller jämställdhet. Vår välfärd med förskola och äldreomsorg är en av förklaringarna till att kvinnor i Sverige i högre grad deltar på arbetsmarknaden än i många andra länder i Europa. Samtidigt är Sverige långt ifrån tillräckligt jämställt och vi måste förbättra oss på flera områden.

Ett exempel är föräldraförsäkringen. För sjutton år sedan röstade riksdagen igenom den första pappa­månaden. Att pappor ska ta sitt ansvar är för oss en självklarhet. Men att staten går in och detaljstyr våra liv har aldrig varit vår musik. Därför var vi då tveksamma till beslutet.

Med åren har vi haft allt lättare att leva med både den första och andra pappa­månaden. Det hörs också få röster i samhällsdebatten som kräver att pappamånaderna ska tas bort. När det nu, bland annat inför Folkpartiets landsmöte i höst, diskuteras en tredje pappamånad känns det inte så dramatiskt längre. Tider och samhällen förändras. Politiska verktyg behövs för att åstadkomma jämställdhet, rättvisa och tillväxt. Vi kan inte blunda för att det lönegap som ökar mellan kvinnor och män under småbarnsåren aldrig sluts igen.

Med två pappamånader står det klart att pappor är hemma betydligt mer med sina barn än tidigare, på så sätt har reformen fungerat. Men fortfarande är ojämlikheten i småbarnsfamiljer slående. Pappor tar i genomsnitt endast ut 23 procent av föräldradagarna. Detta får konsekvenser för kvinnors löneutveckling, karriär och pension, och det försämrar också konkurrenskraften i svensk ekonomi.

Finns det då verkligen inga bättre verktyg för att nå ökad jämställdhet? Vi är beredda att med öppnare visir än tidigare lyssna på den kommande debatten i Folkpartiet inför landsmötet i höst. Vi hoppas också på en bredare samhällsdebatt i frågorna. Kan jämställdhetsbonusen förbättras? Kan arbetsmarknadens parter ta ett ökat ansvar? Kan offentliga arbetsgivare bättre gå i bräschen?

Men om vi inte snart får se en ökad politisk kreativitet inom jämställdhetspolitiken återstår för oss bara att, om än motvilligt, acceptera att ytterligare en månad knyts till pappan. Vår principiella tveksamhet finns naturligtvis kvar, men för oss är det inget alternativ att låta den bristande jämställdheten bestå.

Sverige ses som något av ett föregångsland för många länder i EU vad gäller pappors ansvar i hemmet. Ska vi fortsatt framstå som ett land i framkanten för ett mer jämställt Europa måste vi vara beredda att kritiskt kunna granska vår egen utveckling. Också vi som tidigare hävdat principiella invändningar mot pappamånader i föräldraförsäkringen måste ta ett ansvar för att motarbeta de brister vi ser.

OLLE SCHMIDT (FP), Europaparlamentariker

CHRISTER NYLANDER (FP), riksdagsledamot

Publicerat i Sydsvenskan den 11 augusti. Artikeln återfinns också här.