Av den ekonomiska kris som Europas länder drabbas av finns i huvudsak två slutsatser att dra. För det första måste länderna på kort sikt prioritera ordning och reda i statsfinanserna, för det andra måste Europa som helhet bättre värna de välståndsbildande krafterna.
År 2000 enades världens ledare vid FN:s millennietoppmöte om att insatser för jämställdhet mellan kvinnor och män är ett av de absolut effektivaste medlen för att bekämpa några av vår tids största utmaningar, såsom fattigdom, hunger och sjukdomar.
Europa är inget undantag. EU har ett ansvar att arbeta för jämställdhet mellan män och kvinnor. Inte enbart för att det är ett moraliskt ansvar, utan också för att det är en förutsättning för utveckling och välfärd. För att detta ska bli möjligt måste Europas kvinnor beredas större plats i arbetslivet, näringslivet och politiken.
I Europa 2011 finns fortfarande en utbredd tradition av att kvinnan har ensamt ansvar för hem, barn och åldrande släktingar. Denna ordning gör att miljontals kvinnor i Europa inte kan arbeta alls, eller inte så mycket som de skulle vilja. Trots att Europas kvinnor är välutbildade har endast 60 procent av unionens kvinnor i förvärvsarbetande ålder ett jobb. I vissa länder är siffran lägre än 50 procent. Fyra gånger så många kvinnor som män arbetar deltid och män tjänar nära 20 procent mer än kvinnor i EU. Detta begränsar kvinnors ekonomiska självständighet och frihet samtidigt som det påverkar deras framtida pension.
Eftersom många kvinnor i Europa saknar möjligheten att kombinera karriär med familjebildning väljer allt fler bort möjligheten att skaffa barn. Detta är förödande i ett Europa med allt större åldrande befolkning. Gamla familjetraditioner där kvinnan ensam har ansvaret för familjen är förlegade och det är dags för Europas pappor att ta sitt ansvar för familjetillsynen.
Att kvinnors vilja att arbeta inte tas till vara fullt ut är framför allt ett frihetsproblem, men det är också ett samhällsekonomiskt problem. Om fler kvinnor får möjligheten att förvärvsarbeta skulle detta innebära högre bnp och därmed högre skatteintäkter. Därför är det är en angelägen utmaning för unionen och de enskilda länderna att fler kvinnor kommer i arbete.
Det är också högst solidariskt att skapa förutsättningar för alla kvinnor i EU att arbeta, inte minst för kvinnor i våra nyare medlemsländer. Detta är ett sätt att komma åt trafficking och människosmuggling, och det är det säkraste sättet att få igång ländernas ekonomier.
Sveriges alliansregering har drivit igenom det gemensamma målet, i unionens nya tillväxtstrategi EU2020, att mäns och kvinnors sysselsättning ska vara minst 75 procent i EU. Detta är något att vara stolt över. Liksom att vi kan vara stolta över att Sverige på många områden är världsledande när det gäller jämställdhet. Vår välfärd med förskola och äldreomsorg är en av förklaringarna till att kvinnor i Sverige i högre grad deltar på arbetsmarknaden än i många andra länder i Europa. Samtidigt är Sverige långt ifrån tillräckligt jämställt och vi måste förbättra oss på flera områden.
Ett exempel är föräldraförsäkringen. För sjutton år sedan röstade riksdagen igenom den första pappamånaden. Att pappor ska ta sitt ansvar är för oss en självklarhet. Men att staten går in och detaljstyr våra liv har aldrig varit vår musik. Därför var vi då tveksamma till beslutet.
Med åren har vi haft allt lättare att leva med både den första och andra pappamånaden. Det hörs också få röster i samhällsdebatten som kräver att pappamånaderna ska tas bort. När det nu, bland annat inför Folkpartiets landsmöte i höst, diskuteras en tredje pappamånad känns det inte så dramatiskt längre. Tider och samhällen förändras. Politiska verktyg behövs för att åstadkomma jämställdhet, rättvisa och tillväxt. Vi kan inte blunda för att det lönegap som ökar mellan kvinnor och män under småbarnsåren aldrig sluts igen.
Med två pappamånader står det klart att pappor är hemma betydligt mer med sina barn än tidigare, på så sätt har reformen fungerat. Men fortfarande är ojämlikheten i småbarnsfamiljer slående. Pappor tar i genomsnitt endast ut 23 procent av föräldradagarna. Detta får konsekvenser för kvinnors löneutveckling, karriär och pension, och det försämrar också konkurrenskraften i svensk ekonomi.
Finns det då verkligen inga bättre verktyg för att nå ökad jämställdhet? Vi är beredda att med öppnare visir än tidigare lyssna på den kommande debatten i Folkpartiet inför landsmötet i höst. Vi hoppas också på en bredare samhällsdebatt i frågorna. Kan jämställdhetsbonusen förbättras? Kan arbetsmarknadens parter ta ett ökat ansvar? Kan offentliga arbetsgivare bättre gå i bräschen?
Men om vi inte snart får se en ökad politisk kreativitet inom jämställdhetspolitiken återstår för oss bara att, om än motvilligt, acceptera att ytterligare en månad knyts till pappan. Vår principiella tveksamhet finns naturligtvis kvar, men för oss är det inget alternativ att låta den bristande jämställdheten bestå.
Sverige ses som något av ett föregångsland för många länder i EU vad gäller pappors ansvar i hemmet. Ska vi fortsatt framstå som ett land i framkanten för ett mer jämställt Europa måste vi vara beredda att kritiskt kunna granska vår egen utveckling. Också vi som tidigare hävdat principiella invändningar mot pappamånader i föräldraförsäkringen måste ta ett ansvar för att motarbeta de brister vi ser.
OLLE SCHMIDT (FP), Europaparlamentariker
CHRISTER NYLANDER (FP), riksdagsledamot
Publicerat i Sydsvenskan den 11 augusti. Artikeln återfinns också här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar