Att utesluta euron är inte att ta ansvar

Partiledarkandidaten Anna-Karin Hatt menar att Centerpartiet visat ledarskap genom att ha duckat i eurofrågan (14/8). Hon vill ”önska våra europeiska vänner all den lycka” som kommer att krävas. Detta trots att hon i DN den 22 juli skrev att Centern ska vara ”drivande i det europeiska samarbetet”. Folkpartiet menar att ledarskap handlar just om att samarbeta, inte gräva ner sig bakom sin nationsgräns. Europasamarbetet kräver ledarskap i såväl goda som svåra tider.

Jacques Delors, under lång tid EU-kommissionens ordförande, visade exempelvis ett stort mått av ledarskap när han drev visionen om en inre marknad. Den ger oss idag ett stort välstånd men skapar också ett ömsesidigt beroende mellan EU-länder. När Lettland och Island, på grund av felaktig ekonomisk politik, nyligen var nära ruinens brant påverkades även Sverige. Så mycket att vi såg anledning att låna dem pengar. Inte för att vi har en gemensam valuta, utan för att vi samarbetar tätt.

En gemensam valuta innebär en gemensam penningpolitik. Det innebär att medlemsländer inte kan devalvera sig ur ett högt kostnadsläge. Varken statsbudgetar eller priser kan tillåtas skena, utan varje land som deltar måste föra en ansvarsfull politik.

En gemensam valuta kräver dock inte en gemensam finanspolitik. Däremot måste några grundläggande regler följas. Stabilitetspaktens krav på begränsade underskott, statsskuld och inflation ska se till att inget land äventyrar den gemensamma välfärden. Därför var det mycket olyckligt att två stora euroländer redan 2003 undantogs från sanktioner när de bröt mot stabilitetspaktens krav, och lika allvarligt är det att konsekvenserna uteblivit för ett land som redovisat falsk statistik.

På kort sikt behövs det lånegarantier mellan euroländer, men på lång sikt innebär solidaritet inte i första hand transfereringar av skattemedel länderna emellan. Solidaritet betyder att man respekterar gemensamma regler för att inte äventyra det gemensamma välståndet. Respekten för reglerna måste öka genom hårdare sanktioner mot dem som bryter mot reglerna.

I den allvarliga kris som Europa just nu befinner sig i sätts solidariteten på svåra prov. Det handlar inte endast om euron och den gemensamma penningpolitiken utan om EU-samarbetet i vidare mening, såsom inre marknadens sätt att fungera, flyktingpolitiken, den fria rörligheten och Schengensamarbetet. Men för att unionen ska hålla ihop krävs ledarskap och ett tydligt engagemang från politiska företrädare såväl i Sverige som i resten av EU. Att helt avföra svenskt euromedlemskap från den politiska dagordningen är ett exempel på det motsatta.

BIRGITTA OHLSSON (FP)
EU-minister, partistyrelseledamot

OLLE SCHMIDT (FP)
europaparlamentariker, partistyrelseledamot

Publicerat i SvD den 17 augusti 2011. Artikeln finns också att läsa här.

Solidariteten sätts på prov

Idag träffas den tyska förbundskanslern och den franske presidenten för att diskutera de ekonomiska problemen. På dagordningen finns bl a förslaget om eurobonds, det vill säga gemensamma statsobligatiuoner inom eurozonen. ALDE-gruppen och Europaparlamentet har varit drivande i denna fråga och efter långa diskussioner och flera analyser har också jag stött detta initiativ. Det kan vara ett sätt att mildra krisens verkningar. Men det betyder givetvis inte att de skuldtyngda länderna kommer undan sina nödvändiga budgetsaneringar. Tvärtom.

Min krönika i lördagens GP kan ses som en replik på den trista artikeln från en av Centerpartiets partiledarkandidater, Anna-Karin Hatt, i SvD i söndags, där hon dödförklarade euron i Sverige. Se också gärna ledarkommentaren i dagens Dagens Industri (2011-08-16).

Jag har under stundom varit anhängare av ett närmare samarbete folkpartiet-centern. Jag har t.o.m. funderat på en möjlig sammanslagning mellan våra båda partier. Vi är ju båda med i Alde, Eldr och Liberal International.

Efter Hatts artikel förstår jag hur långt FP står från C vad gäller Europasamarbetet och vårt ansvar i Sverige för att stå upp ett starkare EU. När Hatt dödförklarade euron, kände jag att hon dödförklarade ett närmare samarbete FP-C, i varje fall för min del.
Tonen i hennes artikel påminner mig om Lasse Dahlqvist slagdänga om Skåne, framförd av Edvard Persson: "Låt dem bara gå på. Vi klarar oss nog ändå".

Krönika i Göteborgs Posten 2011-08-12

De finansiella ovädren som på senare tid har avlöst varandra, har den senaste veckan kulminerat i en börsorkan.

Mer fokus har legat på amerikanska tillkortakommanden och käbblande amerikanska kongressledamöter, som inte kunde komma överens om hur USA skall ta sig ur sitt enorma skuldberg. Samtidigt tilltar skuldkrisen i Europa och blickarna riktats mot Spanien och Italien.

Som vanligt ropar EU-skeptiker högt och verkar önska att euron havererar och med den hela EU-tanken. Andra gnuggar händerna av förtjusning över att de fick rätt.

Men Göran Persson, Sveriges förre statsminister, är inne på ett annat spår och menar att samarbetet inom EU kommer att stärkas efter krisen, bland annat genom en mer integrerad skattepolitik.

Jag delar Göran Perssons uppfattning och menar att det vi nu behöver är ytterligare ekonomisk samordning inom Europa.

Just denna kris är i grunden inte en eurokris, utan ett antal euroländers bekymmer. Likväl är det en orolig tid vi befinner oss i. Men gör Sverige bäst i att avskärma sig, sluta sig från kontinenten med argumenten att det egentligen inte rör oss – utan de andra där nere i Europa?

Jag menar att protektionism och slutenhet aldrig kan vara svaren. Precis som att nationalism ifrågasätts borde vi betänka vad ekonomisk nationalism kan leda till! Låt oss inte vara så naiva att tro att just vår generation i Europa vaccinerats mot fascism.

Vi måste påminna oss om att liksom EU skapades för att bevara fred, frihet och stabilitet efter decennier av krig på vår kontinent, så är också euron ett medel för att uppnå dessa värden. Inte ett mål i sig.

Jag tycker därför att det är rimligt att de länder som står utanför euron uttalar en tydlig ambition att införa den gemensamma valutan. Redan i dag borde Sverige erbjuda sig att finansiellt delta i de stödprogram som euroländerna har inrättat.

EU har varit mycket lyckosamt i att binda samman länder och göra oss beroende av varandra, euron är ett sådant medel. Går euron i kvav, riskeras den stabilitet som Europa i dag, faktiskt, präglas av.

Sverige har varit mycket bra på att stå vid sidan och vänta och se hur det går. Vi klarade oss undan kriget. Vi gynnades av att övriga Europa låg i ruiner. Vi hade dubbel bokföring under det kalla kriget, vilket kommer i dagen när gamla dokument ser ljuset.

Vi byggde upp en välfärdsmodell, som gjorde oss immuna mot att se och lära av andra. Vi gick också med i EU först när vår ekonomiska politik hade nått vägs ände. Att euron infördes var inte i första hand ett ekonomiskt projekt, men i Sverige rörde folkomröstningen 2003 nästan uteslutande ekonomiska för- och nackdelar.

Precis som i allt annat inom Europasamarbetet handlar det om att hålla ihop Europa, stärka det ömsesidiga beroendet och bevara freden. Nu sätts solidariteten på hårda prov.

Men jag är övertygad om att EU kommer att gå stärkt ur också denna kris. Det är just i kriser som samarbetet i Europa har utvecklats och fördjupats. Och det är hög tid att också Sverige är med och tar aktivt ansvar för Europas framtid!

Anders Behring Breviks EU-kritik

Analyserna efter den norske terroristens angrepp på vårt grannlands demokratiska kärna har varit många de senaste veckorna. Själv måste jag erkänna att jag kände en enda stor tomhet och hade svårt att ens formulera den enklaste analys. Denna tidnings förre politiske redaktör, Gunnar Andrén, formulerade sinnesstämningen dagen efter terrordådet mycket väl: För dagen är kommentarer överflödiga. Allt blir platt.

Successivt har min förfäran att ett sådant illdåd kan inträffa i Norden och medkänslan med alla drabbade börjat släppa på skrivkrampen. I veckan tog jag mig an terroristens så kallade manifest med ett hatiskt budskap som målar upp en bild av ett Europa som håller på tas över av militanta islamister. Sverige är en nation som gått från storhet till mänskligt och moraliskt förfall.

Flitigt citerad i det 1 500-sidiga manifestet är bloggaren Fjordman .

Såväl terroristens som Fjordmans hatiska budskap kretsar ofta kring EU och uppbyggnaden av EU:s institutioner. Den Europeiska Unionen verkar vara inkarnationen av allt ont i Europa. EU och flera framträdande företrädare för unionen som bland annat Margot Wallström får löpa verbala gatlopp i texterna.

Tio skäl anges för att avskaffa EU:

1. EU understödjer brott och instabilitet. Det har ingenting med fred att göra - tvärtom. EU kommer att gå till historien som fredsprojektet som skapade krig.

2. EU försvagar Europas kulturella försvar. EU ger systematiskt upp inför islamismen - mot medborgarnas vilja.

3. EU skapar en uppblåst och korrupt byråkrati och som riskerar utvecklas i totalitär riktning.

4. Överdriven reglering och centralism underminerar frihet och välstånd. EU betyder maktkoncentration och är anti-liberalt.

5. EU saknar maktdelning och inbjuder till maktmissbruk. Bara några få kan ändra och införa nya lagar i Europa, ett tecken på diktatur, som förmodligen kommer att leda till en religion; Islam.

6. Bristen på öppenhet gör EU sårbart för fientlig infiltration, det vill säga muslimiska länder.

7. EU minskar yttrandefriheten och skriver om läroböcker i för islam mer positiv riktning.

8. EU lyssnar inte på medborgarna och förolämpar dem som vill ha en folklig dialog.

9. EU underminerar den politiska legitimiteten och sambandet mellan de styrande och dem som skall styras. EU är i grunden ett försök av eliterna att genomföra en statskupp för att skap en pan- europeisk diktatur.

10. EU sprider en kultur av lögner och korruption, precis som Sovjetunionen.

Man kan tolka allt detta som stolligheter utan någon som helst trovärdighet bland någorlunda sansade medborgare. Men tyvärr är ju inte så fallet. Många av dessa lögner och myter om EU sprids över hela Europa och givit utrymme för alltfler främlingsfientliga, islam- och EU-kritiska partier. I EU-parlamentet hör jag ofta liknande hatiska budskap mot EU och islam. Det är därför inte överraskande att min kollega Borghezio från italienska Lega Nord uttalat sig förstående inför den norske terroristens illdåd.

Med rätta varnar flera bedömare i dessa dagar om försiktighet vad gäller den politiska retoriken högerut och anti-muslimska budskap.

Men jag vill också lyfta fram det överdrivna, felaktiga och i vissa fall rent hatiska budskapet gentemot EU. Här har också faktiskt de EU-kritiska partierna i Sverige ett ansvar som de bör betänka.

Såväl högern som vänstern!

Krönika i Sundsvalls Tidning den 11 september 2011

Kvinnor gör Europa rikare

Av den ekonomiska kris som Europas länder drabbas av finns i huvudsak två slutsatser att dra. För det första måste länderna på kort sikt prioritera ordning och reda i statsfinanserna, för det andra måste Europa som helhet bättre värna de välståndsbildande krafterna.

År 2000 enades världens ledare vid FN:s millennietoppmöte om att insatser för jämställdhet mellan kvinnor och män är ett av de absolut effektivaste medlen för att bekämpa några av vår tids största utmaningar, såsom fattigdom, hunger och sjukdomar.

Europa är inget undantag. EU har ett ansvar att arbeta för jämställdhet mellan män och kvinnor. Inte enbart för att det är ett moraliskt ansvar, utan också för att det är en förutsättning för utveckling och välfärd. För att detta ska bli möjligt måste Europas kvinnor beredas större plats i arbetslivet, näringslivet och politiken.

I Europa 2011 finns fortfarande en utbredd tradition av att kvinnan har ensamt ansvar för hem, barn och åldrande släktingar. Denna ordning gör att miljontals kvinnor i Europa inte kan arbeta alls, eller inte så mycket som de skulle vilja. Trots att Europas kvinnor är välutbildade har endast 60 procent av unionens kvinnor i förvärvsarbetande ålder ett jobb. I vissa länder är siffran lägre än 50 procent. Fyra gånger så många kvinnor som män arbetar deltid och män tjänar nära 20 procent mer än kvinnor i EU. Detta begränsar kvinnors ekonomiska självständighet och frihet samtidigt som det påverkar deras framtida pension.

Eftersom många kvinnor i Europa saknar möjligheten att kombinera karriär med familjebildning väljer allt fler bort möjligheten att skaffa barn. Detta är förödande i ett Europa med allt större åldrande befolkning. Gamla familjetraditioner där kvinnan ensam har ansvaret för familjen är förlegade och det är dags för Europas pappor att ta sitt ansvar för familjetillsynen.

Att kvinnors vilja att arbeta inte tas till vara fullt ut är framför allt ett frihetsproblem, men det är också ett samhällsekonomiskt problem. Om fler kvinnor får möjligheten att förvärvsarbeta skulle detta innebära högre bnp och därmed högre skatteintäkter. Därför är det är en angelägen utmaning för unionen och de enskilda länderna att fler kvinnor kommer i arbete.

Det är också högst solidariskt att skapa förutsättningar för alla kvinnor i EU att arbeta, inte minst för kvinnor i våra nyare medlemsländer. Detta är ett sätt att komma åt trafficking och människosmuggling, och det är det säkraste sättet att få igång ländernas ekonomier.

Sveriges alliansregering har drivit igenom det gemensamma målet, i unionens nya tillväxtstrategi EU2020, att mäns och kvinnors sysselsättning ska vara minst 75 procent i EU. Detta är något att vara stolt över. Liksom att vi kan vara stolta över att Sverige på många områden är världsledande när det gäller jämställdhet. Vår välfärd med förskola och äldreomsorg är en av förklaringarna till att kvinnor i Sverige i högre grad deltar på arbetsmarknaden än i många andra länder i Europa. Samtidigt är Sverige långt ifrån tillräckligt jämställt och vi måste förbättra oss på flera områden.

Ett exempel är föräldraförsäkringen. För sjutton år sedan röstade riksdagen igenom den första pappa­månaden. Att pappor ska ta sitt ansvar är för oss en självklarhet. Men att staten går in och detaljstyr våra liv har aldrig varit vår musik. Därför var vi då tveksamma till beslutet.

Med åren har vi haft allt lättare att leva med både den första och andra pappa­månaden. Det hörs också få röster i samhällsdebatten som kräver att pappamånaderna ska tas bort. När det nu, bland annat inför Folkpartiets landsmöte i höst, diskuteras en tredje pappamånad känns det inte så dramatiskt längre. Tider och samhällen förändras. Politiska verktyg behövs för att åstadkomma jämställdhet, rättvisa och tillväxt. Vi kan inte blunda för att det lönegap som ökar mellan kvinnor och män under småbarnsåren aldrig sluts igen.

Med två pappamånader står det klart att pappor är hemma betydligt mer med sina barn än tidigare, på så sätt har reformen fungerat. Men fortfarande är ojämlikheten i småbarnsfamiljer slående. Pappor tar i genomsnitt endast ut 23 procent av föräldradagarna. Detta får konsekvenser för kvinnors löneutveckling, karriär och pension, och det försämrar också konkurrenskraften i svensk ekonomi.

Finns det då verkligen inga bättre verktyg för att nå ökad jämställdhet? Vi är beredda att med öppnare visir än tidigare lyssna på den kommande debatten i Folkpartiet inför landsmötet i höst. Vi hoppas också på en bredare samhällsdebatt i frågorna. Kan jämställdhetsbonusen förbättras? Kan arbetsmarknadens parter ta ett ökat ansvar? Kan offentliga arbetsgivare bättre gå i bräschen?

Men om vi inte snart får se en ökad politisk kreativitet inom jämställdhetspolitiken återstår för oss bara att, om än motvilligt, acceptera att ytterligare en månad knyts till pappan. Vår principiella tveksamhet finns naturligtvis kvar, men för oss är det inget alternativ att låta den bristande jämställdheten bestå.

Sverige ses som något av ett föregångsland för många länder i EU vad gäller pappors ansvar i hemmet. Ska vi fortsatt framstå som ett land i framkanten för ett mer jämställt Europa måste vi vara beredda att kritiskt kunna granska vår egen utveckling. Också vi som tidigare hävdat principiella invändningar mot pappamånader i föräldraförsäkringen måste ta ett ansvar för att motarbeta de brister vi ser.

OLLE SCHMIDT (FP), Europaparlamentariker

CHRISTER NYLANDER (FP), riksdagsledamot

Publicerat i Sydsvenskan den 11 augusti. Artikeln återfinns också här.

Skuldkrisen kräver att alla EU-länder tar ansvar

Utmärkt artikel i dagens DN, skriven av Harry Flam och Anders Verdin.

Författarna anser, liksom jag, att Sverige bör spela en mer aktiv roll i EU:s ekonomiska politik. Vi kan bidra med våra erfarenheter från 90-talets finanskris, vårt finanspolitiska regelverk och framgångsrika ekonomiska politik. Sverige är visserligen inte med i valutaunionen, men krisen är ett problem för hela EU och därmed också för oss.

Vi inte glömma att valutaunionen främst är ett medel för att uppnå fred, demokrati och stabilitet i Europa. Läs gärna artikeln i sin helhet här.

Sverige bra på att stå vid sidan om

Den 21 juli skrev jag en artikel i Helsingborgs Dagblad. Jag menar att Sverige har varit bra på att stå vid sidan om:

Sedan Lehman Brothers gick under i september 2008 har det stormat i världsekonomin. Ingen kunde ana att den amerikanska husmarknaden kunde starta en sådan kedjereaktion, vars effekter till och med nådde Helsingborgs skattebetalare.

Nu går vi in i en ny vecka av oro. I dag skall ledarna i euroländerna träffas för ännu ett krismöte om de hårt skuldsatta länderna inom eurozonen.

Tidigare statsministern, Göran Persson, menar att samarbetet inom EU kommer att stärkas efter krisen, bland annat genom en mer integrerad skattepolitik. Daniel Braw diskuterar samma tema i ett intressant inlägg i HD den 16 juli. Låt mig komma med några kompletterande synpunkter utifrån min utgångspunktpunkt i EU-parlamentet.

En del menar att skaparna bakom euron inte insåg de problem som kan uppstå inom en valutaunion utan en politisk union. Detta är fel. Och trots att det inte var oproblematiskt klarade euron de första åren väl. Få är väl av uppfattningen att 16 valutor hade varit en fördel, när stormarna ven och den svenska kronan föll som en sten. Också i dessa dagar av svensk ”tigerekonomi” försvagas den svenska valutan. Ekonomin må vara stark, men vår valuta är liten.

Jag får ofta nedsättande kommentarer om hur jag fortsatt stödjer att Sverige skulle införa euron. Mitt svar är att det handlar om inflytande och solidaritet. På sikt kan inte Sverige stå utanför denna kanske viktigaste byggsten i det europeiska bygget, inte om vi vill att Sverige skall ha något inflytande. Vi skall heller inte tro att euroländerna inväntar länder som vill står utanför. Det kommer kosta att inte vara fullvärdig medlem i EU.

Sverige har varit bra på att stå vid sidan och vänta för att se hur det går. Vi klarade oss undan kriget. Vi gynnades av att övriga Europa låg i ruiner. Vi hade dubbel bokföring under det kalla kriget, vilket nu uppdagas alltmer. Vi byggde upp en välfärdsmodell som gjorde oss immuna mot att se och lära av andra. Vi gick med i EU först när vår ekonomiska politik hade nått vägs ände.

Men i dessa dagar då Europas framtid är osäker känns det dystert att följa den svenska debatten som präglas av att ”det rör egentligen inte oss – utan dem där nere i Europa”.

Det handlar om att hålla ihop Europa, stärka det ömsesidiga beroendet och bevara freden. Braw drar slutsatsen att euron nu verkar i motsatt riktning, det vill säga splittrar EU, men denna uppfattning delar inte jag. Solidariteten är satt på hårda prov och den politiska turbulensen är stor, men jag är övertygad om att EU kommer att gå stärkt ur också denna kris.

Olle Schmidt (FP)

ledamot av Europaparlamentet och dess ekonomiska och monetära utskott

Artikeln återfinns också här.

Som svar på min artikel skrev Madeleine Möller och Leif Jönsson, följande:

Solidarisk, varför då?

Håller inte med Olle Schmidt! Jag förstår inte varför vi ska vara med och stödja länder som Grekland till exempel, där man får pension vid 55 års ålder, bonus när man kommer i tid till jobbet och 13 månadslöner i stället för 12!

Tycker att EU borde ställa krav på alla länder som ska vara med att man har åtminstone någorlunda lika villkor! Det är verkligen inte solidariskt, att vi i Sverige måste jobba till 65 år, att vi inte får en extra lön per år och att vi inte får bonus när vi kommer i tid till jobbet! Apropå solidaritet, som Olle Schmidt skriver om!

Madeleine Möller
Nyhamnsläge

Vill ha det som tidigare

Vi blev lovade guld och gröna skogar när vi gick med i EU av våra politiker. Det skulle bli så fruktansvärt bra med många länder samlade under ett tak. Av det blev det mest pannkaka. Varför kan vi inte ha det som tidigare när varje land sköter sitt?

Varför ska det vara så toppstyrt?

Nu ser vi följderna, när land efter land rasar samman som en kortlek och de enorma kostnader detta för med sig. Det är bara början. Jag är säker på att hela EU kommer att rasa samman. Det går inte med så många länder att styra över och framför allt länder som är helt beroende av EU-stöd. Detta kan inte hålla på hur länge som helst.

Tack och lov har vi vår starka krona kvar. Det är tur vi har något kvar som är svenskt för det verkar bara gå utför med detta land. De pengar vi slösar på inträdet kunde gått till sjukvård, skolor, rättsväsen, äldrevård med mera.

Leif Jönsson
Munka Ljungby

Mitt svar är att:

Solidaritet lönar sig

EU skapades för att bevara fred, frihet och stabilitet efter decennier av krig på vår kontinent.

EU har varit mycket lyckosamt i att binda samman länder och göra oss beroende av varandra, euron är ett sådant medel.

Går euron i kvav, riskeras den stabilitet som Europa i dag präglas av.

Låt oss inte vara så naiva att tro att just vår generation i Europa vaccinerats mot fascism. Om inte annat borde händelserna i Norge påmint oss om vår bräcklighet.

Madeleine Möller tycker inte att man behöver visa någon solidaritet med Grekland. Som argument anför hon de grekiska pensions- och lönevillkoren. För att få nödlån krävs att Grekland genomför mycket omfattande nedskärningar och förändringar för att få bukt med sina svåra ekonomiska problem. Och så har skett. Madeleine Möllers villkor är alltså uppfyllda.

Vi ska inte hjälpa fuskare. Men däremot är det självklart för mig att hjälpa de länder och de medborgare inom EU som behöver vårt stöd för att komma på rätt väg. Att Grekland kommer ur krisen är viktigt inte bara för euroländerna utan för hela världen. Också för den svenska ekonomin och den skvalpande svenska kronan, Leif Jönsson!

Sverige är extremt beroende av en välmående europeisk exportmarknad. En detalj i sammanhanget är att den 3:e AP-fonden har tre miljarder kronor i grekiska statspapper.

Så vem vet Madeleine Möller, solidaritet kanske lönar sig också för oss svenskar?

Olle schmidt (FP)

Det måste bli ett slut på läktareländet

I lördags var jag tillsammans med min son på fotboll i Malmö. Vi hade lämnat friden vid sommarviken för att se en spännande match med vårt favoritlag på Sveriges bästa arena under den bästa av våra årstider.

Allt var som gjort för en trivsam sommarkväll med tusentals likasinnade.

Jag har alltid gillat fotboll. Malmö lärde jag känna hemma på västgötaslätten genom MFF och 60-talets storlag. Minnesvärt var när jag besökte min bror i Lund och fick ta tåget och spårvagnen och för första gången se MFF med en livs levande Prawitz Öberg ta sig an Degerfors.

Självklart var jag på den tiden medlem i MFF, vilket förbryllande mina kompisar som givetvis höll på Elfsborg eller något Göteborgslag. Nu är jag åter medlem i MFF och har skaffat årskort för mig och sonen. Tyvärr har jag missat många matcher genom min veckotillvaro i Bryssel. Men under sommarmånaderna brukar jag gå på match desto oftare.

Jag är inte särskilt analyserande, när det gäller fotboll. Bollen är ju trots allt fortfarande rund. Jag gillar stämningen, atmosfären och känslan att vara på plats när de avgörande målen görs.

Tyvärr håller en del av de skäl till varför jag går på fotboll på att försvinna. Inte sällan hörs hatramsor mot motståndarna, polisinsatserna blir alltmer omfattande och säkerhetsinsatserna blir allt dyrare för klubbarna. Tre gånger denna säsong har allsvenska matcher fått brytas.

Så här kan det inte fortsätta. Det riskerar att ta död på fotbollsintresset i Sverige. Vem vill gå på fotboll och riskera bli inblandad i bråk, eller att matchen avbryts?

Det verkar som om vi har vant oss att i samband med större fotbollsmatcher står samhället handfallet, och det är bara acceptera allehanda förstörelse, bråk och kaos. Under derbyt i Helsingborg häromveckan kunde tågen inte komma fram till Knutpunkten, eftersom HIF-fans blockerande infarten i väntan på motståndarna från Malmö.

I veckan har insändarsidorna fyllts av ilskna medborgare. Många frågar sig: Var fanns polisen?

När jag var på fotboll i London på 80-talet var problemen enorma. Affärerna utanför arenan stängdes i god tid för matchslut, och ville man gå lugnt tillbaka till tunnelbanan uppmanades man lämna arenan i förtid. Så är det inte längre. Strikta regler och stränga straff har förändrat atmosfären i och utanför arenan. Nog måste väl detta kunna gå att åstadkomma också i Sverige.

KvP-sporten nämner några konkreta åtgärder:
Personliga biljetter med krav på identifiering. Huliganregister med möjlighet till permanent avstängning. Olika säkerhetsskärpningar (hundar, krutavkännare, kameror). Maskeringsförbud. Anmälningsplikt, liknande det system som finns i England (lagförslag äntligen på väg). Tomma bortasektioner.

Förvisso finns här flera känsliga integritetsavväganden. Jag håller med om det. Men som det är nu kan det inte fortsätta.

Jag föreslår att regeringen, riksdagens kulturutskott, de berörda kommunerna, polisen och fotbolls-Sverige omgående möts för ett toppmöte om fotbollen i Sverige.

Bollen ligger hos idrottsministern. Nu är inte tid att skylla på varandra. Nu är tid att agera!


Olle Schmidt
Ledamot (FP) av EU-parlamentet, men framförallt en som gillar fotboll