Jag kommer inte minnas Hugo Chavez som frihetshjälte

Venezuelas president, Hugo Chavez, är död. Med hans död finns det de som framhäver myten Chavez – den djupt troende som vågade utmana prästväldet och den katolska kyrkan, machomilitären som försvarade kvinnors och homosexuellas rättigheter, den glödande patrioten som stödde alla folks rätt till frihet och skickade ekonomiskt bistånd till fattiga grannländer och den centralstyrande presidenten som utlokaliserade makt till små självstyrande lokalsamhällen. Samme journalist skriver att Chavez kommer gå till historien som en av de verkligt stora latinamerikanska frihetshjältarna.

Själv ser jag tillbaka på Hugo Chávez fjorton år vid makten som ännu en man med storhetsvansinne som symboliserar ofrihet, ekonomiskt fiasko och en männi­skorättslig mardröm. Det är inte förvånande att Chavez höll sig med vänner och allierade som Bashar Assad, Saddam Hussein och Muammar Qadhafi.
Även om Chavez inte tog livet av sina kritiker och konkurrenter så såg han till att de oskadliggjordes av Högsta Domstolen, vilken han förvandlade till ett krypande regeringsorgan med egna vänner utsatta som domare. På detta sätt kunde han framgångsrikt fängsla regimkritiker och tysta kritiska och oppositionella medier. Chavez demonterade systematiskt rättsstatsprincipen och landet sägs vara det mest korrupta i Sydamerika.

I en sann demokrati är det lika viktigt att kunna välja BORT representanter som att välja fram dem. Det är också en grundförutsättning att det finns konkurrens om politiska poster samt en oberoende media som granskar politiska beslut och ledare. Därför är det djupt problematiskt att tala om Venezuela med demokratiska termer. Landets institutioner må använda sig av demokratiska instrument men har inte respekterat dess principer.

Presidentval ska hållas i Venezuela inom 30 dagar och vicepresident Nicolás Maduro kommer att gå in under övergångstiden. Låt oss hoppas att Venezuelas folk inom en månad har en ledare som de verkligen förtjänar.