Litauen måste stå upp för HBTQ-personers rättigheter!

Under andra halvåret 2013 håller Litauen i ordförandeklubban i EU:s ministerråd. Det innebär att Litauen leder rådets arbete i alla frågor utom utrikesfrågor. I och med ordförandeskapet blir Litauens röst starkare och dess betydelse ökar. Då är det beklagligt att landet inte står upp för HBTQ-personers rättigheter.

I samband med Vilnius Pride-parad i juli i år begränsade landets statliga radio- och TV-bolag sändningen av reklam som marknadsförde paraden. Reklamen förpassades till sändningar efter klockan elva på kvällen tillsammans med en "vuxen-etikett" för att undvika att minderåriga utsattes för HBTQ-propaganda. Det är samma argumentation som vi på sistone hört från Ryssland.
 
Ytterligare ett tecken på Litauens dystra ställning i dessa frågor är att en av landets främsta motståndare av HBTQ-rättigheter, parlamentsledamoten Petras Grazulis, finns med i landets delegation till Europarådet. Grazulis har i parlamentet presenterat flera lagförslag med syfte att minska HBTQ-rättigheter och sagt att han i Europarådet kommer att stå upp för att försvara traditionella värderingar. Han skanderade också anti-gay propaganda ur en megafon och kastade ägg på paraddeltagare under Pride-festivalen i juli. Att en sådan person finns med i Litauens delegation är djupt beklagligt.
 
En av de som träffades av äggkastarna var Sveriges EU-minister och folkpartisten, Birgitta Ohlsson. Jag vill ge en stor eloge till henne för att hon tar aktiv ställning för mänskliga rättigheter i länder där de inte är självklara.
 
Jag vill att Europa ska vara en öppen och tillåtande kontinent där alla människors lika värde respekteras. Det ska vara en kontinent där människor har friheten att vara sig själva och visa sin kärlek till vem de vill. För att vi ska åstadkomma det måste varje tendens till diskriminering och attack mot människors frihet bekämpas.
 
Jag hoppas innerligt att åsikter som Petras Grazulis inte får ytterligare fäste tack vare Litauens ordförandeskap i ministerrådet.

Människans okvävbara frihetslängtan

Mannen bakom förtrycket i Libyen, Muammar Khaddafi, är död. Låt oss nu hoppas att 42 års diktatur kan övergå i försoning, uppbyggnad, demokrati och fred. Men framför allt frihet för det libyska folket.

2011 har i sanning varit ett historiskt år. Det som hänt i Nordafrika är fantastiskt. Men kanske blev vi mer överraskade än vi borde. När slutade vi egentligen tro på alla människors (jo, även muslimers) inneboende frihetslängtan? En läxa till framtiden är att inte underskatta den kraften. Den är universell och allmänmänsklig.

Häromdagen visade SVT en dokumentär som belyste just människans önskan om frihet. Det handlade om tonårspojkar som rymmer från oerhört slutna, förtryckande religiösa sekter i USA. De tar steget ut i något helt okänt och tvingas därmed bryta all kontakt med sin familj. Ändå väljer varje år många ungdomar att ta det modiga klivet. Trots att de varit totalt isolerade från omvärlden hela sina liv längtar de alltså till den frihet de knappt vet något om, och är beredda till stora uppoffringar för att nå dit. Det är tankeväckande.

Inga jämförelser i övrigt, men visst har vi mycket att lära av dessa olika exempel på frihetstörst! Mitt eget politiska intresse väcktes just av kampen för frihet och rättvisa i Sydafrika. Dessutom i en tid när det totalitära Sovjet höll grannregionen i ett järngrepp. Sedan dess har vi börjat ta friheten för given i Europa och västvärlden.

Liberalismen är den ideologi som i vått och torrt står upp för de frihetliga värderingarna. Människan behöver religionsfrihet, yttrandefrihet, jämlikhet. Demokrati är det enda statsskick som är förenligt med mänsklig värdighet! Men även inom Europa lever människor fortfarande i olika typer av ofrihet.

Friheten måste alltid fortsätta värnas. En liberal röst behövs alltjämt i politiken.

Minnesstund för Dawit

Nu kan du läsa Olles tal för Dawit Isaaks frigivning, som han höll i Göteborg lördagen den 24 september 2011. Klicka här.

Olle talade bland annat om att vi i måste tro att Dawit Isaak hör oss! Vi måste tro att Dawit Isaak själv får veta att vi är många som tänker på honom. Och lovar göra mer att få hem Dig till Din familj och Dina vänner.

Vi måste också tro att ledarna i Asmara hör och förstår vårt budskap.

Sverige måste fortsätta kampen och agera aktivt tillsammans med EU och FN. Den arabiska våren har öppnat nya möjligheter. Förr eller senare kommer demokratin också till Eritrea!

Frige Dawit Issak!

Låt friheten klinga från varje kulle!

I sitt berömda tal – I have a Dream – i augusti 1963 avslutade Martin Luther King sitt historiska budskap med detta omkväde: Let Freedom Ring!

I veckan lyssnade jag åter på detta retoriska mästerverk och mindes hur Martin Luther King och hans budskap påverkade mig och min generation. Mycket har förvisso hänt sedan dess.

Men fortfarande, nästan femtio år senare, behöver frihetens budskap tydligt ljuda världen över. Vi har ett moraliskt och mänskligt ansvar att uppmärksamma alla dem som är fängslade under olidliga förhållanden och som skändas och torteras dagligen.

Vår medkänsla och solidaritet måste vara gränslös.

Läs gärna hela Olles krönika i GP, genom att klicka här.

Solidariteten sätts på prov

Idag träffas den tyska förbundskanslern och den franske presidenten för att diskutera de ekonomiska problemen. På dagordningen finns bl a förslaget om eurobonds, det vill säga gemensamma statsobligatiuoner inom eurozonen. ALDE-gruppen och Europaparlamentet har varit drivande i denna fråga och efter långa diskussioner och flera analyser har också jag stött detta initiativ. Det kan vara ett sätt att mildra krisens verkningar. Men det betyder givetvis inte att de skuldtyngda länderna kommer undan sina nödvändiga budgetsaneringar. Tvärtom.

Min krönika i lördagens GP kan ses som en replik på den trista artikeln från en av Centerpartiets partiledarkandidater, Anna-Karin Hatt, i SvD i söndags, där hon dödförklarade euron i Sverige. Se också gärna ledarkommentaren i dagens Dagens Industri (2011-08-16).

Jag har under stundom varit anhängare av ett närmare samarbete folkpartiet-centern. Jag har t.o.m. funderat på en möjlig sammanslagning mellan våra båda partier. Vi är ju båda med i Alde, Eldr och Liberal International.

Efter Hatts artikel förstår jag hur långt FP står från C vad gäller Europasamarbetet och vårt ansvar i Sverige för att stå upp ett starkare EU. När Hatt dödförklarade euron, kände jag att hon dödförklarade ett närmare samarbete FP-C, i varje fall för min del.
Tonen i hennes artikel påminner mig om Lasse Dahlqvist slagdänga om Skåne, framförd av Edvard Persson: "Låt dem bara gå på. Vi klarar oss nog ändå".

Krönika i Göteborgs Posten 2011-08-12

De finansiella ovädren som på senare tid har avlöst varandra, har den senaste veckan kulminerat i en börsorkan.

Mer fokus har legat på amerikanska tillkortakommanden och käbblande amerikanska kongressledamöter, som inte kunde komma överens om hur USA skall ta sig ur sitt enorma skuldberg. Samtidigt tilltar skuldkrisen i Europa och blickarna riktats mot Spanien och Italien.

Som vanligt ropar EU-skeptiker högt och verkar önska att euron havererar och med den hela EU-tanken. Andra gnuggar händerna av förtjusning över att de fick rätt.

Men Göran Persson, Sveriges förre statsminister, är inne på ett annat spår och menar att samarbetet inom EU kommer att stärkas efter krisen, bland annat genom en mer integrerad skattepolitik.

Jag delar Göran Perssons uppfattning och menar att det vi nu behöver är ytterligare ekonomisk samordning inom Europa.

Just denna kris är i grunden inte en eurokris, utan ett antal euroländers bekymmer. Likväl är det en orolig tid vi befinner oss i. Men gör Sverige bäst i att avskärma sig, sluta sig från kontinenten med argumenten att det egentligen inte rör oss – utan de andra där nere i Europa?

Jag menar att protektionism och slutenhet aldrig kan vara svaren. Precis som att nationalism ifrågasätts borde vi betänka vad ekonomisk nationalism kan leda till! Låt oss inte vara så naiva att tro att just vår generation i Europa vaccinerats mot fascism.

Vi måste påminna oss om att liksom EU skapades för att bevara fred, frihet och stabilitet efter decennier av krig på vår kontinent, så är också euron ett medel för att uppnå dessa värden. Inte ett mål i sig.

Jag tycker därför att det är rimligt att de länder som står utanför euron uttalar en tydlig ambition att införa den gemensamma valutan. Redan i dag borde Sverige erbjuda sig att finansiellt delta i de stödprogram som euroländerna har inrättat.

EU har varit mycket lyckosamt i att binda samman länder och göra oss beroende av varandra, euron är ett sådant medel. Går euron i kvav, riskeras den stabilitet som Europa i dag, faktiskt, präglas av.

Sverige har varit mycket bra på att stå vid sidan och vänta och se hur det går. Vi klarade oss undan kriget. Vi gynnades av att övriga Europa låg i ruiner. Vi hade dubbel bokföring under det kalla kriget, vilket kommer i dagen när gamla dokument ser ljuset.

Vi byggde upp en välfärdsmodell, som gjorde oss immuna mot att se och lära av andra. Vi gick också med i EU först när vår ekonomiska politik hade nått vägs ände. Att euron infördes var inte i första hand ett ekonomiskt projekt, men i Sverige rörde folkomröstningen 2003 nästan uteslutande ekonomiska för- och nackdelar.

Precis som i allt annat inom Europasamarbetet handlar det om att hålla ihop Europa, stärka det ömsesidiga beroendet och bevara freden. Nu sätts solidariteten på hårda prov.

Men jag är övertygad om att EU kommer att gå stärkt ur också denna kris. Det är just i kriser som samarbetet i Europa har utvecklats och fördjupats. Och det är hög tid att också Sverige är med och tar aktivt ansvar för Europas framtid!