Förfärande utveckling i Libyen och Syrien

När ropen på frihet blir allt ljudligare i Nordafrika och Mellanöstern verkar tyvärr Europa stå tämligen handfallet. Förvisso görs insatser för Libyen, även om det tog tid innan de kom i gång.

FN:s resolution om en flygförbudszon och skyldigheten för omvärlden att skydda den angripna befolkningen (R2P) visar att FN kan agera kraftfullt om viljan finns. Men fortfarande sitter Khadaffi kvar och fortsätter att angripa den egna befolkningen utan att omvärlden kan göra så mycket.

Skall mördandet få ett slut tror jag att det är nödvändigt att ytterligare militärt stöd ges till dem som vill se ett fritt Libyen. Här har FN, EU och Nato ett stort gemensamt ansvar.

Sveriges Libyen-politik bör förändras i en mer progressiv riktning genom att bland annat erkänna det nationella övergångsrådet, liksom Frankrike tidigt gjorde. Läs för övrigt en utmärkt artikel i SvD idag av Fredrik Malm, Allan Widman och Per Altenberg (alla FP).

Syrien
Den arabiska våren har nu med full kraft nått Syrien, ett utomordentligt viktigt och strategiskt land i en så känslig geopolitisk del av världen. I än högre grad tövar omvärlden, medan människor skjuts ihjäl under fredliga demonstrationer och sörjande anhöriga kallblodigt mördas under begravningen av Assads så kallade säkerhetspolis.

Jag kan inse de överväganden som görs bland världens ledare. Men jag tror att om inte EU står upp för frihet och demokrati varhelst den växer fram, skadas tilltron till EU:s budskap om universella värden allvarligt. Realpolitik ses då som viktigare än kamp för demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter.

FN har misslyckats att enas om ett tydligt fördömande. Därför bör EU snabbt agera, som min gruppledare Guy Verhofstad har krävt, genom att frysa Assads tillgångar, ta initiativ för att föra Assad till den internationella domstolen för brott mot mänskligheten. De frihetslängtande i Syrien kan inte vänta!

Öppenheten ifrågasatt
Utomordentligt trist är det att lyssna på Berlusconi, Sarkozy och andra i Europa, som tror att lösningen på sannfinländares, sverigedemokraters, nationaldemokraters och familjen le Pens framfart i Europa skulle vara slutenhet och fler gränskontroller. Historien visar ju på motsatsen. Europas styrka ligger i öppenhet och motstånd mot nationalism och protektionism.

Att inte EU kan klara av den tämligen begränsade flyktingströmmen från Nordafrika är en skam. Häromveckan skrev kollega Cecilia Wikström tillsammans med Guy Verhoftstadt i DN en mycket bra artikel just om Europas bristande ansvar i en svår tid.

En omväxlande grön vecka
Eter en skön påskhelg är det gott att få komma igång igen. Jag började med att möta intresserade folkpartister i Malmö, som ville veta mer om mitt arbete i EU och vad som är viktigt just nu.

Igår var jag i Stockholm och träffade Försäkringsförbundet och talade därefter på Försäkringsföreningens årsmöte. Alltid lika stimulerande att få vara på hemmaplan och diskutera EU-frågor med intresserade och kunniga personer.

Idag ordnar EU-parlamentets Sverige-kontor en diskussion om flyktingfrågor i Helsingborg. I morgon är det åter Stockholm och bland annat möte med FP:s utrikespolitiska programgrupp.