Hösten 2004 gjorde jag tillsammans med bland andra Sverker Oredsson en resa till Kurdistan i norra Irak. Det vi såg i efterdyningarna av Irakkriget var början på något bättre i Mellanöstern. Det fanns - och finns - en utveckling mot en flerpartidemokrati. Vi känner Kurdistans historia med de skoningslösa attackerna från Saddam Hussein och de många krig befolkningen genomlidit. Kurdistan har också klarat sig från de allra värsta terrorangreppen på oskyldiga civila, som ju under flera år dominerade bilden från Bagdad och andra städer i Irak. Men oroad blir jag, när jag nu läser om angreppen på demonstranter, flera studenter, i Sulamaniya, en stad som vi besökte.
Hade vi fel om den demokratiska utvecklingen i Kurdistan, Sverker och jag, när vi summerade våra intryck hösten 2004 i några tidningsartiklar? Häromåret blev vi båda hårt kritiserade av författaren Mustafa Can i Aftonbladet för att vi varit naiva.
Jag hoppas inte det. Men helt klart måste klanväldet brytas upp för att skapa en legitimitet för en solid demokratisk utveckling. Och demonstranter som utnyttjar sin yttrandefrihet får inte mötas med våld och attackeras av soldater.
Sägas bör också att 2004 var Kurdistan ett undantag från alla auktoritära och diktatoriska regimer i Mellanöstern.
Nu kommer förhoppningsvis den "Arabiska Våren" att brett demokratisera Mellanöstern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar