På något konstigt sätt fick jag en biljett, som gav mig chansen att två meter från taket ungefär 100 meter upp vid sidan av talarstolen lyssna och på plats uppleva President Barack Obamas stora tal.
Innan denna Grande Finale hade dagen fyllts av intressanta seminarier, där jag speciellt minns f utrikesministern i Storbritannien, David Milibands utmärkta inlägg om USAs och Europas ansvar att leva upp till de sk Millenniemålen. Jag gillade hans anslag och har svårt att förstå att han slogs ut av sin bror som partiledare i Labour.
Avslutningen var en lunch med senator John Kerry som huvudtalare och äntligen kom Europa upp. Vår kontinent har det inte talats mycket om - egentligen alls. Min kollega Annemie Neyts berörde också detta och undrade om skälet är att USA tar Europa för givet.
Den vanligtvis så eleganta Madeleine Albright, vår enastående värd, svarade tämligen korthugget med att Europa är USAs främsta allierade, ingenting annat vore möjligt, men tillade:
Europe must get it's act together.
Den förre grekiske premiärministern Georgios Papandreou, som satt på en av främsta raderna, gjorde ingen kommentar. Samtidigt kunde jag läsa om ECB och Draghis presentation i Frankfurt, så nog försöket Europa ta sitt ansvar.
Till sist var det Obamas kväll!
Timmar före det stora crescendot var Time Warner Cable Arena fylld, och man kände förväntningarna i luften.Uppvärmningstalarna var många, och de flesta väldigt duktiga. Ibland tog retoriken, nationalismen och delegaternas entusiasm överhanden som när senator Kerry undrade om Osama bin Laden is better off today? Vice Presidenten, Joe Biden, var också en effektiv slugger. Två saker har jag svårt för; det lätt protektionistiska anslaget och de enorma ovationerna, när dödandet av Bin Ladin bara omnämns.
Bin Ladin is dead, GM is alive, var budskapet.
Obamas retorik är enastående. På ett egenartat sätt verkar det som han talar just till mig. Jag tittade mig omkring och förundrades över de mycket personliga reaktionerna. Hans ord berörde. Huvudbudskapet var, mycket har gjorts, men mer behövs. Dessutom kommer ingen undan att välja mellan de bakåtsträvande republikanerna och de moderna demokraterna. Framåt, framåt skanderade de 20.000.
En enastående vecka!
Även om jag rycktes med av stämningen, tror jag att valet blir mycket jämnt. Men betänk om vi kunde få en litet uns av denna stämning i en svensk valrörelse. Nog skulle detta väcka liv i en alltför ofta tämligen trist debatt.
För en gångs skulle håller jag med, det behövs att man väcker liv i debatten, men då behövs andra politiker än dagens för de har alla fastnat i en schablon där man istället för att försöka komma med lösningar och förklara vad man vill och hur, istället bara babblar på och försöker kasta skit på motparten.
SvaraRadera