Kommentarerna på Birgitta Ohlssons och mitt inlägg om euron i Svenska Dagbladet i veckan har fött många reaktioner.
Fortsatt förvånad är jag över Anna-Karins Hatts avståndstagande över det som är på allas läppar i Europa. Alla älskar förvisso inte euron i de sjutton euroländerna, kanske inte ens bland det politiska ledarskiktet.
Men en sak är kristallklar: ängslan över skuldkrisen är stor, men viljan att klara Europa ur denna kris är också stor. Och här frestas givetvis sammanhållningen på ett mycket handfast sätt. Hatt ställer sig vid sidan om och menar att hon fortsatt kan vara en varm EU-vän.
Tillåt mig tvivla på att detta budskap skulle gå hem bland hennes ministerkolleger i Berlin, i Paris, i Madrid, i Rom, i Aten, i Dublin, i Lissabon eller i Bryssel. Vänskap kan under stundom ha ett pris!
Situationen är svår, och svaren på krisen är också svåra att finna. Ekonomer och experter presenterar sina olika analyser. Vissa är väldigt självsäkra och vet svaren. Andra är mer återhållsamma. Själv tror jag att överraskningarnas tid inte är förbi. Europa har visat stor kraft just när mycket står på spel.
EU-ministern och mitt inlägg har hittills fått väl över hundra kommentarer på Svenskans nätupplaga. Argument och språkbruk är tämligen kategoriskt och nyansfritt. Och som vanligt - vill jag säga - är mycket få inlägg undertecknade. Anonymitetens slöja är bekväm att skyla sig med, när man råskäller och idiotförklarar. Därför heder åt dem som står upp för sin åsikt som bland annat Lars Holmgren, vars resonemang jag finner intressant. Men jag ser en annan utveckling.
Jag tror vi går mot ett mer enat Europa, dock inte att jämföra med USA. Finanspolitiken kommer att bli mer integrerad. Visst kan vi kritisera EU-byråkrater och EU-politiker. Min erfarenhet efter över trettio år i svensk politik är att de internationella politiker jag möter, mäter sig väl med mina svenska kolleger, samma sak gäller byråkrater.
Vad gäller korruption vet vi ju att detta också sker i Sverige, givetvis i mindre omfattning än vissa länder, oftast unga demokratier. Glöm inte att Sverige har en unik historia i krigandets Europa! Något att vara tacksam för, men också, förhoppningvis, något att vara ödmjuk inför.
En sak som jag bland annat lärt mig under mina år i EP är att man skall vara försiktig med att tro att det egna landet, de egna nationella modellerna alltid är de bästa och att vi sällan har något att lära av andra. I globaliseringens tid hänger vi samman, i synnerhet i Europa.
Idag kan jag rekommendera Rolf Gustavsson krönika i Svenskan och Peter Wolodarskis krönika i den andra stora stockholmsdraken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar