Författarna anser, liksom jag, att Sverige bör spela en mer aktiv roll i EU:s ekonomiska politik. Vi kan bidra med våra erfarenheter från 90-talets finanskris, vårt finanspolitiska regelverk och framgångsrika ekonomiska politik. Sverige är visserligen inte med i valutaunionen, men krisen är ett problem för hela EU och därmed också för oss.
Vi inte glömma att valutaunionen främst är ett medel för att uppnå fred, demokrati och stabilitet i Europa. Läs gärna artikeln i sin helhet här.
Problemet r med ditt resonemang är att om alla EU-länderska ta mer ansvar kommer det ofelbart att leda till mer överstatlig inblanding i EU-ländernas ekonomi och i förlängningen ett "Europas förenta stater" med egen beskattning och budget.
SvaraRaderaMed det demokratiska underskott som finns i dagens EU skulle det vara rena katastofen.
Tyvärr verkar det som om allt för många inom politikerskrået vill värna sin ställning genom att flytta beslutsrätten från de nationella parlamenten.
Tidigare var jag positiv till EU och valutaunionen, men med facit i handen har jag förvandlats till en stor skeptiker till hela projektet, och ser bara två möjligheter på sikt, Att EUsamarbetet läggs ner och upphör eller unionen blir Europas förenta stater.
Det första blir mer och mer allmän opinion det senare vad politikerna strävar mot.
Vi inte [sic!] glömma att valutaunionen främst är ett medel för att uppnå fred, demokrati och stabilitet i Europa.
SvaraRaderaHerr Schmidt må behaga skämta! Fy skäms! Att skämta om så allvarliga ting är inte allestädes uppskattat. För tyvärr är det allvar nu.
Låt oss nöja oss med att kommentera den första termen; tyvärr är historien rik på misslyckade valutaunioner där politiska konflikter, ja till och med krig, uppstått när parter tvingats delta mot sin vilja eller i samband med unionernas sammanbrott.
Om herr Schmidt önskar ägna sig åt någon nyttig verksamhet, så rekommenderar jag att han börjar fundera över hur man på bästa sätt avvecklar EMU utan att ställa till alltför stora politiska skador.
PS: Jag är medveten om att anonymiteten på nätet stör många av våra makthavare. Jag tänker trots detta fortsätta att skriva under mitt nome de plume så länge det inte förbjuds, vilket i så fall förmodligen sker tillsammans med (eller inte långt innan) upphävandet av vår rösthemlighet.