Valrörelsen och upplösningen blev precis så spännande som många förutspått.
Alliansregeringen gör ett på många sätt enastående val och blir omvald efter den svåraste ekonomiska nedgången sedan 30-talet. Det tillhör inte vanligheterna.
Jag tycker att Jan Björklund har all heder av en fantastisk valrörelse, som gjorde att FP nästan helt höll ställningarna. Att SD kom in i Riksdagen är fövisso mycket dystert, men detta får inte skymma sikten för Alliansens fina resultat. Det var de röd-gröna som förlorade och socialdemokraterna som är valets stora förlorare. Intressant att det var Mona Sahlin som i nederlagets stund visade att hon kan agera som en riktig ledare. Både Lars Ohly, i synnerhet, men även tråkigt nog Maria Wetterstrand, verkade inte ha förstått av valrörelsen var över.
Om valet och reaktionerna i EU-parlamnetet har jag skrivit en krönika i GP i lördags, läs gärna den.
Sällan har jag fått så mycket ovett från GP:s läsare. Att överhuvudtaget beröra SD är som att röra i ett öppet sår. Om man kritiserar dem, så tas detta tydligen för intäkt att man inte respekterar dem som röstat in dem i Riksdagen. Så är det självfallet inte. Men SD och deras politik förtjänar granskas och kritseras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar