Säkerhetsfrågor och personlig integritet kräver en balanserad analys

Igår avstod jag att rösta om Europaparlamentets förslag om en europeisk åtgärdsplan för att motverka massövervakning av EU-medborgare. Massavlyssning av europeiska medborgare är inte acceptabel, och jag stödde de delar av parlamentets förslag som fördömde sådan övervakning. Jag uppmuntrar EUs försök att utreda och begränsa övervakningen av medborgare inom unionen. Dock var EUs åtgärdsplan enbart baserad på Snowdens läckta uppgifter och inte på säkerställd fakta. För liten hänsyn togs till nationella säkerhetstjänsters behov av att kunna övervaka misstänkta kriminella för att kunna garantera medlemsländernas säkerhet, och jag lade därför ner min röst.

Jag var skeptisk till att rösta för en rapport som så ensidigt kritiserar USA. Vi vet att flera EU-länder har förlitat sig på information från amerikanska säkerhetstjänsten och NSA. Planen föreslog att det planerade frihandelsavtalet med USA skulle komma att äventyras om inte landet helt upphörde med sin övervakning. Ett försämrat förhållande till landet hade skadat EU mer än USA, och vi har inte råd att stöta ifrån oss USA när Ryssland slår sig för bröstet. I sitt agerande mot Ukraina har Putin visat EU sitt rätta ansikte, där militär makt överordnas internationell rätt.

Visselblåsare, personer som avslöjar oegentligheter, spelar en viktig roll i fungerande demokratier. Snowdens avslöjanden har väckt en nödvändig debatt om var gränsen mellan personlig integritet och nationell säkerhet går, men röjandet av en enorm mängd konfidentiell data gjorde mer skada än nytta. Därför behöver EU se till att det finns interna kontroller av våra säkerhetstjänster, och en möjlighet för potentiella visselblåsare att avslöja missförhållanden för överordnade utan risk för repressalier. Det var EUs och USAs övervakningsprogram som möjliggjorde kartläggningen av Anders Behring Breiviks kontaktpersoner efter terrordådet på Utöya, vilket påminner oss om att vi behöver en stark säkerhetstjänst mer än någonsin förut.

Fyra år till!

I natt stod det klart att Barack Obama blivit återval som USA:s president. Det är ett mycket glädjande besked och jag är starkt imponerad över hur Obamas kampanj växte sig starkare när valet närmade sig.

Att demokraterna och Obama nu får fyra år till är viktigt. Administrationen får arbetsro när de inte längre behöver fokusera på ett omval, och presidenten vet att han på nytt har folkets stöd att genomföra sin politik.

Men det kommer inte att bli lätt. Amerika befinner sig i ett svårt läge då ekonomin fortfarande är svag samtidigt som stormakten nu konkurrerar om inflytande med länder som Indien och Kina. USA behöver hitta en identitet som passar in i den nya världsordningen, och jag tycker att Obamas segertal gav hopp om just detta.

Obama talade om att USA ska prioritera utbildning, jämlikhet, hälsovård, klimat och miljö samt möjlighet för invandrare att förverkliga den amerikanska drömmen. Landets väpnade styrkor ska försvara frihet och demokrati, och ses som en partner istället för anförare.
USA är en viktig handelspartner för Europa och den amerikanska presidentens syn på ekonomi och handel är grundläggande. Det polariserade politiska klimatet i USA, och svårigheterna för Obama att få med sig kongressen, kan göra det svårt för EU att sluta olika typer av överenskommelser med USA.

Handeln mellan EU och USA omsatte förra året 4250 miljarder kronor. Sedan slutet av 2011 diskuteras ett frihandelsavtal mellan parterna och förhoppningsvis kan det förverkligas under de kommande fyra åren.

Jag trodde hela tiden att Obama skulle vinna, inte för att jag kan se in i framtiden eller är någon USA-expert i den större skalan. Nej, det beror på att jag lyssnande på en opionsexpert under konventet i Charlotte, som sin tur refererade till de fokusgrupper som ofta används i amerikanska valrörelser för att uttyda underliggande trender. Man hade ställt tre frågor till ett antal "vanliga" amerikaner:

Vem vill Du helst ha som granne: Obama eller Romney?

Vem vill Du gå ut att ta en öl med: Obama eller Romney?

Vem vill Du ha som sällskap på en fotbollsmatch: Obama eller Romney?

Sju av tio svarade Obama på alla tre frågorna. En som föredrog Romney till fotbollsmatchen, tillade: "Då hämtas jag säkert med limousine."

Jag tror bilden av Obama som en person närmare amerikanerna avgjorde slutspurten i det så jämna valresultatet

En annan avgörande faktor var landets minoritetsgrupper. Latinamerikaner bosatta i USA är idag 50 miljoner och utgör den största minoritetsgruppen. För dem var valet enkelt. Över 70 % stödde Obama och 23 % Romney. Obamas reformer för att erbjuda utlänningar födda och uppväxta i landet rätt till medborgarskap, och rätt att rösta, har betytt att många nu kan skapa sig en trygg framtid i sitt eget hemland.

Även om man nu kan se en nedgång i invandringen, är den tillfällig på grund av att jobben är färre under den ekonomiska krisen. Det kommer inte att hindra att invandrare i framtiden kommer att utgöra en allt större grupp i landet och bör enligt experterna utgöra en större andel än den vita befolkningen runt år 2042 eller år 2050.

Utan alla dessa unga invandare skulle USA få en oproportionellt stor andel äldre medborgare, och de kommer också att påverka hur landets framtida politik kommer att se ut.

Sista dagen i Washington - ovädret kom, lättare att andas

Ytterligare en myndighet inom bankvärlden besöktes idag, FDIC, som bl a ansvarar för spararnas insättningsgaranti.

Jag är ju rapportör för det vi i EU kallar ICSD, Investor Compensation Scheme Directive som syftar till att kunna garantera de privata investerarnas pengar om t ex en fond begår brott. Det var ett mycket intressant möte som med all tydlighet visade att USA faktiskt i många avseenden har ett bättre system och ett högre skydd än vad vi har i Europa. Och det mesta emanerar från The Great Depression på 30-talet då småspararna på ett förfärande sätt sattes på gatan.

Ett kort möte med en färgstark demokrat från New York, Carolyn B. Maloney, visar att det faktiskt finns några politiker på Capitol Hill, som känner viss ånger för en del av besluten som togs innan Lehmanns i september 2007 gick i graven. Och en intressant poäng är att Wall Street ligger inom hennes valdistrikt.

En sak jag glömde igår, vid ett lunchmöte hade jag möjlighet att diskutera Sveriges euro-utanförskap med Anders Åslund, välkänd Ryssland-expert. Det var intressant att höra hans syn på riskerna med den svenska fripassagerar-rollen.

Våra intensiva dagar avslutades med ett möte med Ben Bernanke, ordföranden för Federal Reserve, vilket utan tvekan var resans höjdpunkt!

Bernanke, som precis kom från en hearing i Representanthuset, var öppenhjärtig och rättfram. Han manade oss europeiska politiker att stödja integrationen i Europa. Europa har inte ett i första hand ekonomiskt problem utan det är istället ett politiskt problem. Det behövs en politisk integration för att ta fram ett stabilt ramverk för den gemensamma ekonomin. Han såg framför sig två scenarion. Ett ljust där EU, och främst eurozonen, samlar sig till gemensamma beslut om en bankunion, ger ECB en tydig roll som tillsynsmyndighet för de gränsöverskridande bankerna, ytterligare politisk legitimitet, fördelning av skuldbördan och en möjlighet att överföra stödjande medel från norr till söder.

Just detta diskuteras just nu inom eurozonen men en lösning är ännu långt borta. Bernanke såg också en dystrare bild. Om inte integrationen successivt kan genomföras väntar många svåra år framöver i Europa och kanske i slutändan ett sammanbrott av den gemensam valutan.

Ben Bernanke uttryckte stor oro inför Greklands öde. Tiden rinner ut!

Hans syn på den amerikanska ekonomin var blandad. En hel del pekar rätt, men arbetslösheten är fortfarande hög på drygt 8 procent. Trots kraftigt fallande huspriser, upp till 35 procent, är det mycket svårt att låna pengar till just husköp. Åtta miljoner jobb har förlorats i krisen och den senaste åren har endast 3 miljoner nya jobb skapats.

I senaste numret har The Economist lyft fram USA som det land som återigen kan få fart på den globala ekonomin. Om just detta hade Bernanke inga synpunkter, eftersom han lite syrligt påpekade att han slutat läsa detta magasin.

Att få byta några ord med Ben Bernanke kändes väldigt stimulerande!

Vår delegation tillsammans med Ben Bernanke, ordförande för Federal Reserve

Guantanamo 10 år - en dyster dag

Idag påminns vi om det utomrättsliga fånglägret Guantanamo, som öppnades för precis 10 år sedan.

Det är förfärande och skamligt att Guantanamo ännu inte stängts. En stor besvikelse att Barack Obama inte lyckats avsluta detta mörka kapitel i USA:s historia.

Fortfarande idag sitter 171 män fängslade. De måste få en korrekt och rättvis rättegång. Folkrätten måste respekteras. Stäng Guantanamo!

Transparens krävs i fallet Bradley Manning

Bradley Manning - den unge man som anklagas för att ha läckt dokument till wikileaks - har nu suttit fängslad i 18 månader utan rättegång. Det kommer rapporter om att han har levt flera av dessa månader under mycket svår press och det finns till och med anklagelser om tortyrliknande förhållanden.

Om dessa anklagelser stämmer är det i högsta grad oacceptabelt.

Från Europaparlamentet har vi därför idag skickat ett öppet brev till President Barack Obama med krav bland annat på att oberoende internationella representanter ska få träffa Manning och granska hans situation.

Det handlar inte om krav på att han ska slippa rättegång, men rättstatens regler måste följas och det får inte finnas risk för att fångar utsätts för omänsklig press eller tortyr i demokratiska staters fängelser. Mänskliga rättigheter måste respekteras, i alla delar av världen.

Fortsatt debatt om euron

Kommentarerna på Birgitta Ohlssons och mitt inlägg om euron i Svenska Dagbladet i veckan har fött många reaktioner.

Fortsatt förvånad är jag över Anna-Karins Hatts avståndstagande över det som är på allas läppar i Europa. Alla älskar förvisso inte euron i de sjutton euroländerna, kanske inte ens bland det politiska ledarskiktet.

Men en sak är kristallklar: ängslan över skuldkrisen är stor, men viljan att klara Europa ur denna kris är också stor. Och här frestas givetvis sammanhållningen på ett mycket handfast sätt. Hatt ställer sig vid sidan om och menar att hon fortsatt kan vara en varm EU-vän.

Tillåt mig tvivla på att detta budskap skulle gå hem bland hennes ministerkolleger i Berlin, i Paris, i Madrid, i Rom, i Aten, i Dublin, i Lissabon eller i Bryssel. Vänskap kan under stundom ha ett pris!

Situationen är svår, och svaren på krisen är också svåra att finna. Ekonomer och experter presenterar sina olika analyser. Vissa är väldigt självsäkra och vet svaren. Andra är mer återhållsamma. Själv tror jag att överraskningarnas tid inte är förbi. Europa har visat stor kraft just när mycket står på spel.

EU-ministern och mitt inlägg har hittills fått väl över hundra kommentarer på Svenskans nätupplaga. Argument och språkbruk är tämligen kategoriskt och nyansfritt. Och som vanligt - vill jag säga - är mycket få inlägg undertecknade. Anonymitetens slöja är bekväm att skyla sig med, när man råskäller och idiotförklarar. Därför heder åt dem som står upp för sin åsikt som bland annat Lars Holmgren, vars resonemang jag finner intressant. Men jag ser en annan utveckling.

Jag tror vi går mot ett mer enat Europa, dock inte att jämföra med USA. Finanspolitiken kommer att bli mer integrerad. Visst kan vi kritisera EU-byråkrater och EU-politiker. Min erfarenhet efter över trettio år i svensk politik är att de internationella politiker jag möter, mäter sig väl med mina svenska kolleger, samma sak gäller byråkrater.

Vad gäller korruption vet vi ju att detta också sker i Sverige, givetvis i mindre omfattning än vissa länder, oftast unga demokratier. Glöm inte att Sverige har en unik historia i krigandets Europa! Något att vara tacksam för, men också, förhoppningvis, något att vara ödmjuk inför.

En sak som jag bland annat lärt mig under mina år i EP är att man skall vara försiktig med att tro att det egna landet, de egna nationella modellerna alltid är de bästa och att vi sällan har något att lära av andra. I globaliseringens tid hänger vi samman, i synnerhet i Europa.

Idag kan jag rekommendera Rolf Gustavsson krönika i Svenskan och Peter Wolodarskis krönika i den andra stora stockholmsdraken.

Hektiska dagar i Washington/New York

En delegation från det så kallade Kris-utskottet besöker just nu USA och möter beslutsfattare och andra inblandade med kunskap om rötterna till den finansiella härdsmälta som bröt ut för fullt hösten 2008 sedan Lehman Brothers gått i konkurs. Den kedjereaktion som drabbade den globala ekonomin var det ingen som kunde förutse, i varje fall inte de enorma konsekvenserna.

Under några års tid har nu ett stort "reparationsarbete" pågått på båda sidor av Atlanten. I EP har vi varit upptagna med en rad olika lagförslag om kreditinstitut, tillsyn och övervakning av bankerna. Hur klara av banker på fallrepet utan att skicka notan till skattebetalarna, hedgefonder, derivathandel, bonussystem, mm mm.


I USA håller just nu de båda husen i kongressen i en gemensam konferens på att mejsla fram det amerikanska svaret på hur reglerna skall se ut, så att världen kan undvika en liknande kris igen.

President Obama har sagt att han vill ha några amerikanska svar med sig till G20´-mötet i Toronto om några veckor. Hela lagförslaget hoppas presidenten kunna skriva under den 4 juli.

Om så sker är dock högst osäkert.

Åsikterna på Capitol Hill är verkligen delade. Den republikanske senatorn Richard Shellby verkade inte vilja stödja en ny striktare lagstiftning överhuvudtaget. De båda demokratiska kongressledamöterna, Brad Sherman och Paul Kanjorski hade en stark vilja att agera kraftfullt, även om de inte var helt ense om medlen och dess utformning för att få bukt med den känsliga marknaden.

Ett av våra viktigaset budskap var att vi borde agera gemensamt över Atlanten, så vi får någorlunda lika regler och spelregler. I annat fall riskerar vi att få ett ihåligt regelverk, där investerare flyr till andra kontinenter i vår globaliserade värld.

Jag har varit flera gånger i USA under senare år. Man får alltid ett sympatiskt mottagande. Diskussionerna förs självfallet i vänlig anda, men det är förbålt svårt att få politiker på Capitol Hill att verkligen bry sig om Europa och vad vi håller på med.

I höst är det mellanårsval och just nu pågår nomineringar och primärval och då får vi européer snällt finna oss i att få en kvart med några av beslutsfattarna.

Så är det. Men jag tycker mig ändå se en viss sinnesförändring. Möjligen har det att göra med att våra amerikanska vänner behöver en nära samarbetspartner, när kineserna blir allt starkare.

John B Larson - kongressman med svenska rötter
Folkpartiets internationelle sekreterare, den förträfflige Fredrik Svensson, lyckades ordna ett sammanträffande med kongressmannen John B Larson, som är högt rankad inom det demokratiska partiet. Larson har sin rötter i Skåne och Närke och känner Sverige mycket väl. För mig ett mycket givande samtal om svensk och amerikansk politik.

Jag hoppas att denna min nya kontakt på Capitol Hill skall kunna fördjupas. Om nu inte amerikanska politiker har så lätt för att åka till Bryssel och Europa, så får väl vi européer göra det.

Världen blir mindre. Och vi påverkas alla av varandra. Utan samarbete kommer världens möjligheter att klara tillväxt och klimat att allvarligt försämras.