Säkerhetsfrågor och personlig integritet kräver en balanserad analys

Igår avstod jag att rösta om Europaparlamentets förslag om en europeisk åtgärdsplan för att motverka massövervakning av EU-medborgare. Massavlyssning av europeiska medborgare är inte acceptabel, och jag stödde de delar av parlamentets förslag som fördömde sådan övervakning. Jag uppmuntrar EUs försök att utreda och begränsa övervakningen av medborgare inom unionen. Dock var EUs åtgärdsplan enbart baserad på Snowdens läckta uppgifter och inte på säkerställd fakta. För liten hänsyn togs till nationella säkerhetstjänsters behov av att kunna övervaka misstänkta kriminella för att kunna garantera medlemsländernas säkerhet, och jag lade därför ner min röst.

Jag var skeptisk till att rösta för en rapport som så ensidigt kritiserar USA. Vi vet att flera EU-länder har förlitat sig på information från amerikanska säkerhetstjänsten och NSA. Planen föreslog att det planerade frihandelsavtalet med USA skulle komma att äventyras om inte landet helt upphörde med sin övervakning. Ett försämrat förhållande till landet hade skadat EU mer än USA, och vi har inte råd att stöta ifrån oss USA när Ryssland slår sig för bröstet. I sitt agerande mot Ukraina har Putin visat EU sitt rätta ansikte, där militär makt överordnas internationell rätt.

Visselblåsare, personer som avslöjar oegentligheter, spelar en viktig roll i fungerande demokratier. Snowdens avslöjanden har väckt en nödvändig debatt om var gränsen mellan personlig integritet och nationell säkerhet går, men röjandet av en enorm mängd konfidentiell data gjorde mer skada än nytta. Därför behöver EU se till att det finns interna kontroller av våra säkerhetstjänster, och en möjlighet för potentiella visselblåsare att avslöja missförhållanden för överordnade utan risk för repressalier. Det var EUs och USAs övervakningsprogram som möjliggjorde kartläggningen av Anders Behring Breiviks kontaktpersoner efter terrordådet på Utöya, vilket påminner oss om att vi behöver en stark säkerhetstjänst mer än någonsin förut.