Idag gästade Jean-Claude Juncker, avgående ordförande för Eurogruppen (där ingår de länder som har euron) Europaparlamentets ekonomiska utskott. Jag tog tillfället i akt och frågade om hans syn på vikten av jämställdhet på toppositioner inom EU. Precis som tidigare är han inte helt övertygande i sin ställning. Jag förstår inte varför. Det finns inga ursäkter för att glastaket för kvinnor att nå toppositioner fortfarande finns kvar 2013. Mångfald behövs överallt i samhället för att rätt beslut ska kunna fattas.
Juncker var desto mer tydlig när det gällde euroområdets stabilisering under 2012. I början av 2012 var det många som inte trodde på eurons överlevnad. Ett år senare är bilden en annan. Greklands anpassningar går framåt och skapandet av stabiliseringsmekanismen och nationella räddningsplaner har lett till ett bättre läge. Å ena sidan säger Tyskland att de svåra tiderna inte är över, å andra sidan säger Frankrike att vi kan lite på att tillväxten tar fart i slutet av året. För mig är en sak säker, vi har nog det värsta bakom oss, men Europas svåra tider är långt ifrån förbi.
För att ta oss vidare är gemenskapen viktig. Eurogruppen måste lyssna på alla länders röster, både de som har euron och de som har egna valutor. Den stora utmaningen framöver blir att skapa tillväxt samtidigt som vi ska ha råd med social trygghet för alla Europas medborgare.
Att euro-krisen snart kommer att vara över – det är något som påstås av politiska ledare, som Frankrikes president Hollande. Och Frankrikes ekonomiska trovärdighet är det lite si och så med. Andra kris-förnekare är EU-kommissionen och eurogruppen. Hade någon verkligen väntat sig att de skulle säga något annat, oavsett hur verkligheten ser ut? Detsamma gäller den europeiska centralbanken, ECB. Möjligen kan det vara så att ECB inte har så många andra alternativ kvar, än att försöka snacka sig ur krisen.
SvaraRaderaECB:s exponering är astronomisk. Ungefär tre biljoner (3.000.000.000.000) euro av skattebetalarnas pengar har man pumpat in i systemet, bara för att hålla det flytande.
Bankerna håller andan. Utlåningen mellan bankerna har inte varit mindre på årtionden. Tillväxtsiffrorna är usla och arbetslösheten i euro-zonen är rekordhög. (Det finns tecken som tyder på att låst valutakurs och ränta i viss mån "kompenseras" genom att arbetslöshet "exporteras" till de svagare euro-länderna. Det kan lite liknas vid vad som händer när man klämmer på en ballong.)
I teorin börjar Grekland kanske få lite grepp på sin budget. Men skadan på hela det grekiska samhället är stor, på så många sätt. Även om en del av problemen är självförvållade – så hade den grekiska staten och grekerna aldrig fått låna pengar att festa upp för så låg ränta om de inte varit med i euro-samarbetet. Och då hade festen inte blivit lika vild. Inte heller baksmällan.
Italien är fortfarande en gåta och Berlusconi verkar vilja gå till val på att strunta i ekonomiskt ansvar. I Spanien svajar banker och regioner betänkligt. Och alla kopplingar till den spanska ekonomin ger franska bankirer sömnlösa nätter.
Låt oss inte heller glömma grundproblemet: Oavsett vad man gör och vad som sker – så är hela idén med en valutakurs och en valuta för vitt skilda ekonomier fullständigt orimlig. Den är själva receptet till ständigt nya ekonomiska kriser.
Att tillväxt skulle vara den stora utmaningen håller jag heller inte med om. Den verkliga utmaningen är den enorma arbetslösheten speciellt inom gruppen under 30 är. Men arbetslösheten är en fråga som politikerna knappast vågar prata öppet om eftersom de inser att man har inga lösningar att komma med. Det enda man pratar om är att satsa på utbildning, men som någon svarade i en intervju, "utbilda sig till vad om annat än arbetslöshet"? Eller vill man skapa en hårt skuldsatt underklass med så höga studieskulder att de inte längre har möjlighet att kunna styra sina liv.