torsdag 7 mars 2013

Lettland nästa medlem i eurosamarbetet?

I veckan lämnade Lettland in en officiell begäran att EU-kommissionen ska bedöma landets möjligheter att sluta sig till eurosamarbetet den första januari 2014.

Det är fantastiskt att se vilken resa och framsteg Lettland har gjort bara de senaste åren. Från att ha varit i djup ekonomisk kris och år 2009 vara det första EU-land som bad om en räddningsaktion från EU och IMF till att nu ha den högsta BNP-tillväxten samt näst högsta exporten i EU.

Detta är goda nyheter för alla oss som tror på ett starkt och enat Europa. Det är också ett bevis för att euro-samarbetets tid långtifrån är utmätt.  Låt olyckskorparna kraxa vidare, jag hoppas att det lilla landet Lettland snart blir den 18: de medlemmen i eurosamarbetet!

Jämställdhet ska inte vara en kvinnofråga

Igår deltog jag i en paneldebatt om jämställdhet organiserat av ALDE (tidigare ELDR), paraplyorganisationen för liberala partier i Europa, då de lanserade sitt jämställdshetnätverk.

Tyvärr var jag den enda mannen på panelen tillsammans med fem kvinnor. Det är synd att jämställdhet ofta blir en kvinnofråga, när den borde vara en samhällsfråga.


 Jag och den kompetenta panelen


Bland annat diskuterades kvinnors ställning i politiken och i näringslivet, sexism och diskriminering samt kvinnliga entreprenörer.

Jag visade upp bilder på de tre beslutande organen i europeiska centralbanken där inte en enda kvinna finns representerad. Hur kan man från EU:s sida peka finger åt den privata sektorn när vi i våra egna institutioner har en sådan brist på jämställdhet?


På min högra sida Marion Lesmere,
kommunpolitiker i Bryssel, och mötets moderator
Sylvia Schreiber, redaktör på tyska Der Spiegel.


Jag menar att jämställdhet börjar i hemmet och handlar till stor del om att dela på ansvaret för hus och familj. Endast då kan man ge lika förutsättningar för män och kvinnor att satsa på karriären. Jag berättade om att jag själv varit pappaledig med min son och att detta val möttes av förvåning bland vissa kollegor på den tiden. Att som man stanna hemma med barn är tyvärr främmande för många europeiska länder idag.

onsdag 6 mars 2013

Jag kommer inte minnas Hugo Chavez som frihetshjälte

Venezuelas president, Hugo Chavez, är död. Med hans död finns det de som framhäver myten Chavez – den djupt troende som vågade utmana prästväldet och den katolska kyrkan, machomilitären som försvarade kvinnors och homosexuellas rättigheter, den glödande patrioten som stödde alla folks rätt till frihet och skickade ekonomiskt bistånd till fattiga grannländer och den centralstyrande presidenten som utlokaliserade makt till små självstyrande lokalsamhällen. Samme journalist skriver att Chavez kommer gå till historien som en av de verkligt stora latinamerikanska frihetshjältarna.

Själv ser jag tillbaka på Hugo Chávez fjorton år vid makten som ännu en man med storhetsvansinne som symboliserar ofrihet, ekonomiskt fiasko och en männi­skorättslig mardröm. Det är inte förvånande att Chavez höll sig med vänner och allierade som Bashar Assad, Saddam Hussein och Muammar Qadhafi.
Även om Chavez inte tog livet av sina kritiker och konkurrenter så såg han till att de oskadliggjordes av Högsta Domstolen, vilken han förvandlade till ett krypande regeringsorgan med egna vänner utsatta som domare. På detta sätt kunde han framgångsrikt fängsla regimkritiker och tysta kritiska och oppositionella medier. Chavez demonterade systematiskt rättsstatsprincipen och landet sägs vara det mest korrupta i Sydamerika.

I en sann demokrati är det lika viktigt att kunna välja BORT representanter som att välja fram dem. Det är också en grundförutsättning att det finns konkurrens om politiska poster samt en oberoende media som granskar politiska beslut och ledare. Därför är det djupt problematiskt att tala om Venezuela med demokratiska termer. Landets institutioner må använda sig av demokratiska instrument men har inte respekterat dess principer.

Presidentval ska hållas i Venezuela inom 30 dagar och vicepresident Nicolás Maduro kommer att gå in under övergångstiden. Låt oss hoppas att Venezuelas folk inom en månad har en ledare som de verkligen förtjänar.


Syriens opposition ber om hjälp, vi kan inte säga nej!

Under dagens möte med den liberala gruppen talade vi inte bara om kommande veckors politiska utmaningar, vi satte även fokus på Syrien.

Den syriska oppositionens företrädare i Europa, general Salem Idriz var i Europaparlamentet för att tala med oss om Syriens framtid. Han bekräftade att oppositionens militär nu var organiserad och relativt stor, men att de utan vapen inte kan skydda civilbefolkningen i de områden där regimens styrkor flytt.

General Salem Idriz lät uppgiven, och jag förstår honom. Sedan striderna började för tre år sedan har 1 miljon människor flytt, och över 5 miljoner är på flykt inne i landet. Regimen har stöd från Ryssland och Iran, och regimens ledare Bashar al-Assad uttalade sig nyligen i brittiska tabloiden The Sun där han sade att de inte tänker förhandla med oppositionen.


General Salem Idriz och vår gruppordförande Guy Verhofstadt.

Jag passade på att fråga honom om han träffat USA:s nye utrikesminister John Kerry, och om han fått signaler från USA om hjälp. Dessvärre hade han ännu inte hunnit träffa Kerry, och jag hoppas att USA lever upp till sina löften om militär och humanitär hjälp. Jag förstår att rädslan finns att vapen ska hamna i händerna på regionens terrorister, men omvärlden måste agera!

Salem Idriz försäkrade oss om att med fler vapen och mer ammunition kommer regimen att lämna landet inom en månad. Han uppmanade FN att pressa Ryssland att sluta förse regimen med vapen. Här har EU ett stort ansvar att bistå med humanitär hjälp, sanktioner och fredsbevarande styrkor. Med en stark och enad röst måste EU agera!

måndag 4 mars 2013

Människosmuggling och utpressning

I torsdags uppmärksammade Sveriges radios Studio Ett människosmugglingen i Sinai. Här kan du lyssna på programmet och mina förslag på hur Sverige och EU kan hitta lösningar.

Jag har tidigare skrivit om situationen på Sinaihalvön och de människor som flyr eländet i Eritrea. På väg till Israel kidnappas, torteras, och säljs de vidare av människosmugglare i Sinaiöknen. Syftet är att barnen, det är huvudsakligen unga människor det handlar om, ska ringa till sina familjer i Europa som i sin tur ska betala en lösensumma.

Människosmugglingen är svår att få stopp på så länge Egypten vägrar ta emot hjälp från EU. EU:s utrikesministrar måste sätta detta på agendan för att ge Catherine Ashton, EU:s högsta representant i utrikesfrågor, ett tydligt mandat.

Det är fruktansvärt att det inte kan göras mer, och jag tror att vi måste agera genom EU. Det finns flera verktyg som vi kan använda men då måste vi höja blicken från Sverige och hitta sätt att samarbeta.








torsdag 28 februari 2013

Tankar kring långtidsbudgeten

Bankunionen: nästa steg i det europeiska samarbetet


Igår deltog jag i ett panelsamtal om bankunionen. Den föreslagna bankunionen består i princip av tre delar: gemensam övervakning av bankerna, en gemensam bankkrisfond och gemensam insättningsgaranti. Övriga deltagande i panelen var bland andra parlamentariker Gunnar Hökmark (M) och tyska Sven Giegold  från den gröna gruppen.


 Jag och Sven Giegold från den gröna gruppen


Medan Hökmark argumenterade för att bankunionen skapar mer problem än vad den löser, så tryckte jag på vikten av att vara en full medlem i en allt mer integrerad EU. Därför menar jag att Sverige också borde vara medlem i bankunionen. Detta beror självklart på om Sverige får en röst i europeiska centralbankens råd, som kommer att vara den huvudsakliga aktören när det gäller översyn och hantering av krisfonden.


 



Jag tror att många i vårt egna avlånga land glömmer bort anledningen till varför vi har en europeisk union. Så tidigt som 1814 dog den sista svenska soldaten i strid. För många av våra grannländer ligger krigets misär närmre i tiden. De senaste 60 åren av fred som vi njutit i Europa skulle lika gärna kunna vara en parantes i vår långa och blodiga historia. Därför är det av yttersta vikt att Sverige kämpar för en fortsatt europeisk integration, och bankunionen är nästa steg i denna riktning. Ett europeiskt samarbete fungerar inte à la carte där varje medlemsland efter nationella intressen väljer vilka delar man vill vara medlem i.

Man kan inte plocka russinen ur kakan, Gunnar Hökmark!