Direktrapport från Abuja

Efter en något rörig ankomst igår till Nigeria och huvudstaden Abuja, har idag det regionala mötet ACP/EU tagit sin början i Nigerias parlament.


De två ämnen som dominerat diskussionen är säkerhetssituationen i Nigeria och utvecklingen av förhandlingarna av de sk EPA-avtalen, Economic Partnership Agreement, handelsavtal mellan ACP-länderna och EU.

Nigeria är det till befolkning största landet i Afrika ca 160 miljoner invånare, varav ungefär 100 miljoner lever på 2 $ per dag. Ett på olja rikt land, vars rikedomar inte kommer den breda majoriteten till del.

I norra delen av landet är situationen mycket instabil. Senast för en vecka sedan mördades ett 40-tal kristna av den religiösa terrororganisationen, Boko Haram, jihadkrigare, ekonomiskt understödda av länder som Qatar och Saudiarabien.

Enligt de nigerianska myndigheterna har kampen mot Boko Haram på senare tid varit relativt framgångsrik, även om detta ifrågasätts bland annat av EU- tjänstemän i Nigeria. I Abuja är säkerhetsläget ett annat, men vi är tillsagda att vara försiktiga att gå ut på egen hand, särskilt kvällstid. Men här handlar det mer om risken att bli rånad eller till och med bli kidnappad.

En kollega kände sig så osäker inför besöket, att hon avstod och stannade hemma.
Själv har jag inte känt mig orolig, men självfallet måste en viss försiktighet följas av de anvisningar vi har fått.

Vad de ekonomiska avtalen gäller har vissa framsteg gjorts, det erkänner också ACP-kollegerna. Men fortfarande efter över sju års förhandlingar vill man ha mer tid. Jag tycker detta är olyckligt, en öppnare handel och bättre regionalt samarbete inrymmer en stor del av Afrikas framtida framgång.

Vi hade en spännande och frank debatt, som visade att vi tycker tämligen olika. Dock delar jag helt mina afrikanska vänners kritik mot EUs jordbrukspolitik.

Jag kommer inte minnas Hugo Chavez som frihetshjälte

Venezuelas president, Hugo Chavez, är död. Med hans död finns det de som framhäver myten Chavez – den djupt troende som vågade utmana prästväldet och den katolska kyrkan, machomilitären som försvarade kvinnors och homosexuellas rättigheter, den glödande patrioten som stödde alla folks rätt till frihet och skickade ekonomiskt bistånd till fattiga grannländer och den centralstyrande presidenten som utlokaliserade makt till små självstyrande lokalsamhällen. Samme journalist skriver att Chavez kommer gå till historien som en av de verkligt stora latinamerikanska frihetshjältarna.

Själv ser jag tillbaka på Hugo Chávez fjorton år vid makten som ännu en man med storhetsvansinne som symboliserar ofrihet, ekonomiskt fiasko och en männi­skorättslig mardröm. Det är inte förvånande att Chavez höll sig med vänner och allierade som Bashar Assad, Saddam Hussein och Muammar Qadhafi.
Även om Chavez inte tog livet av sina kritiker och konkurrenter så såg han till att de oskadliggjordes av Högsta Domstolen, vilken han förvandlade till ett krypande regeringsorgan med egna vänner utsatta som domare. På detta sätt kunde han framgångsrikt fängsla regimkritiker och tysta kritiska och oppositionella medier. Chavez demonterade systematiskt rättsstatsprincipen och landet sägs vara det mest korrupta i Sydamerika.

I en sann demokrati är det lika viktigt att kunna välja BORT representanter som att välja fram dem. Det är också en grundförutsättning att det finns konkurrens om politiska poster samt en oberoende media som granskar politiska beslut och ledare. Därför är det djupt problematiskt att tala om Venezuela med demokratiska termer. Landets institutioner må använda sig av demokratiska instrument men har inte respekterat dess principer.

Presidentval ska hållas i Venezuela inom 30 dagar och vicepresident Nicolás Maduro kommer att gå in under övergångstiden. Låt oss hoppas att Venezuelas folk inom en månad har en ledare som de verkligen förtjänar.

Direkt från Paramaribo: Företagsbesök

Andra dagen i Paramaribo började med en presentation av landets statsägda oljeföretaget Staatsolie. Vi åkte ut till företagets för att se anläggningen och det nya oljeraffinaderiet som var under konstruktion. Projektet är det andra största i landets historia, just efter en aluminiumanläggning som idag sett sina bästa dagar. Landet har oljefyndigheter i de under vattnet i de sydöstra territorierna, och genom det nya raffinaderiet kan landet nu tillverka diesel för eget bruk.

Egna resurser är viktigt för att säkerställa tillgång till energi, en nödvändighet för både industri- och servicesektorn som sakta men säkert växer. Företaget tillverkar även asfalt som är viktig för att bygga ut landets infrastruktur. Att kunna transportera produkter och råvaror till kuststen för export är central för att nödvändiga investeringar kan bli verkliga. 

Företagets representanter visade mycket stolt upp den nya tekniken där importerade sockerrör omvandlas till etanol. Det är alltid roligt att höra om gröna och hållbara lösningar men här kunde jag inte låta bli att ställa några följdfrågor. Jag ser inte det hållbara i att importera sockerrör från Brasilien för att sedan göra det till biodrivmedel. Odlingsmark ska i första hand användas till mat och foder, och bränsle kan vi tillverka av restprodukter. Stabroek news rapporterade från besöket

Arthur Gwagwa, människorättsaktivist från Zimbabwe påpekade att det är viktigt för utvecklingsländer att inte bara vara del av uppbyggnaden av anläggningar som utvinner naturresurser, det ska också vara med och driva den färdiga processen. Han har beklagliga exempel från sitt hemland där bland annat den omfattande diamantindustrin inte alls kommer befolkningen till nytta. Transparens har aldrig varit mer nödvändigt! 

Under vårt besök vid Staatsolie fick vi bevittna en myllrande aktivitet på anläggningen. Det är så klart glädjande att se att så många arbetsplatser skapas när landet investerar i uppgraderingar. Men att skapa arbete är en kortsiktig lösning, att investera i lokal kunskap ger en reell utveckling. 

Den del av AVS-EU delegationen som besökte Staatsolie. Det gamla oljeraffinaderiet - och det annalkande regnet - syns i bakgrunden. 

Sydsudan konfliktdrabbat

Jag har tidigare i vår skrivit om västvärldens beroende av olja och de negativa konsekvenserna för demokratiska värden och mänskliga rättigheter som kommer av detta.

Det senaste exemplet är Sydsudan, som efter en ekonomisk konflikt med Sudan nu i januari stängde ned all oljeproduktion i landet. Produktionen av olja utgör 98 procent av landets nationalinkomst och är viktigt både för att föda landets befolkning och för att bygga upp de demokratiska institutionerna.

Striderna har under våren trappats upp och eskalerade då Sydsudan i början av april intog Sudans viktigaste oljefält Heglig. Oljefältet är ett av få som nu ligger på den sudanesiska sidan av gränsen och striderna i gränsstäderna har skördat över tusen människoliv. Att man vid delningen av dåvarande Sudan inte exakt bestämde gränsdragningen i den här oljerika regionen har nu lett till en ohållbar situation.

Om denna oroande utveckling förbereder vi just nu en resolution till den gemensamma parlamentariska församlingen för EU och AVS-länderna, som snart möts i danska Horsens för debatter och omröstningar. Unde församlingens förra möte hade vi glädjen av att få välkomna den nye sydsudanesiske kollegan till församlingen; ett knappt halvår senare tvingas vi debattera en gränskonflikt i hans land. Ännu en gång visar det sig att naturresursrikedom kan vara en förbannelse för länder utan stabila demokratiska institutioner.

Oljan tystar Sveriges röst i världen

Västvärldens oljeberoende är dyrt. Hittills har glesbygd och miljö varit de stora slagträna i svensk oljedebatt, men vi måste våga lyfta blicken. Vår oljekonsumtion har större och värre konsekvenser än enbart våra egna koldioxidutsläpp. Oljeberoendet är inte bara problematiskt för klimatet, det har också gjort oss till finansiärer av diktatur och korruption.

Idag publicerades min och Fredrik Malms artikel om oljeberoendets konsekvenser i internationell politik i Jönköpings-Posten och Enköpings-Posten. Läs gärna hela artikeln här.