Freden i Europa får aldrig tas för given

I en gästkrönika i Göteborgsposten påminner jag om Europas mörka förflutna, som aldrig är långt borta. När händelserna i Ukraina väcker oro för ett upprepande av historien är det viktigare än någonsin att komma ihåg EU:s ursprung som ett fredsprojekt. Läs min krönika här.

EU: ett framgångsrikt fredsprojekt

Idag tillkännagav den norska Nobelkommittén att Europeiska Unionen får årets fredspris. Det här är ett bra val. EU har varit vital för freden och har bidragit till försoning, demokrati och mänskliga rättigheter runt om i Europa.

Nobelkommittén tar i sin motivering upp andra världskriget och det faktum att 1945 hade Tyskland och Frankrike utkämpat tre krig med varandra under loppet av 70 år. Ett krig mellan dessa länder är kommittén idag otänkbart, något som helt beror på EU. EU är viktig i kampen mot nationalism och radikalisering som allt mer blir ett hot mot fred och stabilitet i Europa.

Den här politiska unionen har skapat fred för en kontinent som genom historien varit skakad av konflikter. EU:s utvidgning har framgångsrikt lett till att före detta diktaturer i södra och östra Europa nu är demokratiska stater. Det är en verklig succéhistoria!

Beslutet har även väckt stark kritik, och till viss mån har jag förståelse för detta. På årets kandidatlista har de sedvanliga före detta stats- och regeringscheferna funnits som ägnat sig åt diplomati och fredsmäkleri – bland annat den store tysken Helmut Kohl, Bill Clinton och burmesiske Thein Sein – samt över 230 freds- och människorättskämpar från hela världen. Även arabvärlden och sociala medier som Facebook och Twitter hade nämnts som bubblare.

Det skulle ha varit mer effektfullt att ge priset till en person och på det sättet sätta fokus på ett konkret problem. Nu faller tyvärr många orättvisor i skugga av diskussion om det var rätt att ge priset till EU. Det finns många frihetskämpar i EU:s grannskap som skulle behöva stöd, vitryske Ales Beljatskij är ett bra exempel.

Dock kvarstår faktum att Europa nu fått uppleva fred i flera decennier tack vare EU, och det är en fred som inte är given för all framtid. De politiska debatterna om våra olika synsätt och möjliga vägar till samarbete kan tyckas oändliga, men alternativen är så mycket värre.

I dessa dystra tider är det också bra med lite uppmuntran.

Inget vapenstillestånd i Syrien

Innan påsk meddelade FN:s sändebud Kofi Annan att den syriska regimen gått med på att dra tillbaka sina trupper innan den 10 april. Och nu är vi här - utan minsta tecken på tillbakadragande. Under helgen har regimen snarare trappat upp våldet, med uppemot 150 människor som mist livet enbart under lördagen och söndagen.

Från regimen hörs heller inget tal om vapenstillestånd utan om hur FN och Kofi Annan misstolkat fredsplanen. Al-Assad kräver att oppositionsstyrkorna presenterar ett skriftligt löfte om eld upphör innan något vapenstillestånd kan vara aktuellt, vilket är långt ifrån vad som talades om när fredsplanen drogs upp.

Den fria syriska armen, FSA, är den största väpnade gruppen och har avvisat de nya kraven med argumentet att det enligt fredsplanen är regimen som ska ta första steget. FSA må ha rätt i sak men en långsiktig inställning skulle vara att den som först lägger ned vapnen och slutar ta livet av sin befolkning också har störst trovärdighet när ett nytt Syrien sedan ska byggas upp. Det kommer att finnas tillräckligt med mottsättningar inom landet och här har båda sidor ett ansvar gentemot det syriska folket som de säger sig strida för.

Balkan blir del av EU?

Idag möts ministerrådet för att bestämma om man ska öppna medlemskapsförhandlingar med Serbien. I fredags enades Serbien och Kosovo äntligen om ett samarbetsavtal för bland annat gränskontroller, och därmed har ett av hindren för serbisk EU-kandidatur tagits bort. Den dåliga grannsämjan mellan serber och kosovoalbaner måste övervinnas innan Serbien kan släppas in i EU-värmen.

Att ge Serbien status som kandidatland innebär bara att man öppnar förhandlingar med dem. Mycket kvarstår sedan för dem att göra innan de kan kvala in som fullvärdiga medlemmar. Antagligen kommer det att dröja många år innan den serbiska flaggan vajar bland de andra här i Bryssel, även om rådet idag skulle besluta att öppna en förhandlingsprocess.

EU-medlemskap för Balkanländerna betyder mycket för stabilitet, nya grannskapsrelationer och för att börja lämna en infekterad historia bakom sig. Minnet av kriget är ännu färskt. Därför är det mycket viktigt att vi gör vad vi kan för att välkomna Serbien, Bosnien och övriga länder från det tidigare Jugoslavien in i den europeiska gemenskapen.

Självklart måste de dock först klara av alla medlemskapskriterier. Respekt för minoriteters rättigheter, kamp mot korruption och en ärlig uppgörelse med det förflutna är några teman Serbien kan räkna med att få många frågor kring de kommande åren.

Slovenien är redan medlem och Kroatien står näst på tur att komma in. Montenegro har fått kandidatstatus. Utvecklingen i vårt sydöstra grannskap är något att följa nära de närmsta åren!

ETA lägger ner sina vapen

Förra året höll den liberala gruppen i Europaparlamentet ett möte i Bilbao, Baskien. Vi besökte ett kuperat, grönt landskap med fantastisk arkitektur, ett obegripligt språk och en blodig historia. Från diktatorn Francos bombningar av civila (det som illustrerades av Picasso i den oerhört utrycksfulla tavlan Guernica) till de avskyvärda terrordåden utförda av ETA under framför allt 70- och 80-talen. Så sent som 2009 sprängdes återigen bombladdningar.

Men kanske är den blodiga delen av historien nu förbi och Baskien kan få bygga upp sitt rykte som en modern, innovativ region och en verklig del av fredsprojektet EU. ETA deklarerade igår att deras väpnade kamp är för evigt över. Må detta löfte hållas. Låt de baskiska ekarna få bli symboler för en ny epok!

Solidariteten sätts på prov

Idag träffas den tyska förbundskanslern och den franske presidenten för att diskutera de ekonomiska problemen. På dagordningen finns bl a förslaget om eurobonds, det vill säga gemensamma statsobligatiuoner inom eurozonen. ALDE-gruppen och Europaparlamentet har varit drivande i denna fråga och efter långa diskussioner och flera analyser har också jag stött detta initiativ. Det kan vara ett sätt att mildra krisens verkningar. Men det betyder givetvis inte att de skuldtyngda länderna kommer undan sina nödvändiga budgetsaneringar. Tvärtom.

Min krönika i lördagens GP kan ses som en replik på den trista artikeln från en av Centerpartiets partiledarkandidater, Anna-Karin Hatt, i SvD i söndags, där hon dödförklarade euron i Sverige. Se också gärna ledarkommentaren i dagens Dagens Industri (2011-08-16).

Jag har under stundom varit anhängare av ett närmare samarbete folkpartiet-centern. Jag har t.o.m. funderat på en möjlig sammanslagning mellan våra båda partier. Vi är ju båda med i Alde, Eldr och Liberal International.

Efter Hatts artikel förstår jag hur långt FP står från C vad gäller Europasamarbetet och vårt ansvar i Sverige för att stå upp ett starkare EU. När Hatt dödförklarade euron, kände jag att hon dödförklarade ett närmare samarbete FP-C, i varje fall för min del.
Tonen i hennes artikel påminner mig om Lasse Dahlqvist slagdänga om Skåne, framförd av Edvard Persson: "Låt dem bara gå på. Vi klarar oss nog ändå".

Krönika i Göteborgs Posten 2011-08-12

De finansiella ovädren som på senare tid har avlöst varandra, har den senaste veckan kulminerat i en börsorkan.

Mer fokus har legat på amerikanska tillkortakommanden och käbblande amerikanska kongressledamöter, som inte kunde komma överens om hur USA skall ta sig ur sitt enorma skuldberg. Samtidigt tilltar skuldkrisen i Europa och blickarna riktats mot Spanien och Italien.

Som vanligt ropar EU-skeptiker högt och verkar önska att euron havererar och med den hela EU-tanken. Andra gnuggar händerna av förtjusning över att de fick rätt.

Men Göran Persson, Sveriges förre statsminister, är inne på ett annat spår och menar att samarbetet inom EU kommer att stärkas efter krisen, bland annat genom en mer integrerad skattepolitik.

Jag delar Göran Perssons uppfattning och menar att det vi nu behöver är ytterligare ekonomisk samordning inom Europa.

Just denna kris är i grunden inte en eurokris, utan ett antal euroländers bekymmer. Likväl är det en orolig tid vi befinner oss i. Men gör Sverige bäst i att avskärma sig, sluta sig från kontinenten med argumenten att det egentligen inte rör oss – utan de andra där nere i Europa?

Jag menar att protektionism och slutenhet aldrig kan vara svaren. Precis som att nationalism ifrågasätts borde vi betänka vad ekonomisk nationalism kan leda till! Låt oss inte vara så naiva att tro att just vår generation i Europa vaccinerats mot fascism.

Vi måste påminna oss om att liksom EU skapades för att bevara fred, frihet och stabilitet efter decennier av krig på vår kontinent, så är också euron ett medel för att uppnå dessa värden. Inte ett mål i sig.

Jag tycker därför att det är rimligt att de länder som står utanför euron uttalar en tydlig ambition att införa den gemensamma valutan. Redan i dag borde Sverige erbjuda sig att finansiellt delta i de stödprogram som euroländerna har inrättat.

EU har varit mycket lyckosamt i att binda samman länder och göra oss beroende av varandra, euron är ett sådant medel. Går euron i kvav, riskeras den stabilitet som Europa i dag, faktiskt, präglas av.

Sverige har varit mycket bra på att stå vid sidan och vänta och se hur det går. Vi klarade oss undan kriget. Vi gynnades av att övriga Europa låg i ruiner. Vi hade dubbel bokföring under det kalla kriget, vilket kommer i dagen när gamla dokument ser ljuset.

Vi byggde upp en välfärdsmodell, som gjorde oss immuna mot att se och lära av andra. Vi gick också med i EU först när vår ekonomiska politik hade nått vägs ände. Att euron infördes var inte i första hand ett ekonomiskt projekt, men i Sverige rörde folkomröstningen 2003 nästan uteslutande ekonomiska för- och nackdelar.

Precis som i allt annat inom Europasamarbetet handlar det om att hålla ihop Europa, stärka det ömsesidiga beroendet och bevara freden. Nu sätts solidariteten på hårda prov.

Men jag är övertygad om att EU kommer att gå stärkt ur också denna kris. Det är just i kriser som samarbetet i Europa har utvecklats och fördjupats. Och det är hög tid att också Sverige är med och tar aktivt ansvar för Europas framtid!

På turne i Västsverige

Igår besökte jag Skaraborgs län och Axevalla folkhögskola samt Skövde. På folkhögskolan i Axevalla, som har studenter från bland annat Ukraina och Polen, finns ett särskilt Europahus. Jag fick igår möjlighet att tala för studenterna där.

I Axevalla folkhögskola är jag uppväxt eftersom min far var rektor på skolan under 50-talet. "Mitt engagemang började här", sa jag inför eleverna pa folkhögskolan.

Jag gick igenom EU:s histora i mitt tal inför de vetgiriga studenterna och gästerna.

Europas histora, fylld av krig mellan länderna, gjorde sig påmind under en middag igår. Jag reflekterade över vad Socialdemokraternas gruppledare Schultz sa till mig under middagen. Han berätade att han som 17-åring bodde hos en fransk familj i Bordeaux. Pappan hade tillhört motståndsrörelsen "Jag var den första tysk som tagits emot i hemmet. När jag berättade det för min mor så grät hon", sa Schultz.

Istället för att kriga gjorde länderna i Europa sig beroende av varandra så att inga nya krig skulle kunna uppstå.

"Demokratin måste försvaras av varje ny generation. EU får inte bli en parentes i Europas histora. Jag vill inte se ett sönderfallande Europa där vi bygger murar."

Efter besöket på folkhögskolan reste jag vidare till Skövde och en träff med branschorganisationen Sveriges Åkeriföretag. Vi diskuterade branschens problem och utmaningar.

"Branschen har stora problem med olaglig yrkestrafik och sträng svensk tillämpning av ett EU-direktiv som bestämmer arbetstiden för åkarna."

Transportfrågor är numera EU-frågor, men tillämpningen av regelverket är nationell.
"Vi fick argument för att Sverige behöver en gemensam polismyndighet som kan tillämpa reglerna lika i hela landet."