Het debatt om Zimbabwe och HBTQ-rättigheter i Afrika

Under mina år som ledamot av AVS-EU församlingen har jag särskilt intresserat mig för Zimbabwe. Jag gav mig in i politiken under sent 1960-tal på grund av apartheid-systemet i Sydafrika, och har sedan 2006 suttit i AVS-EU församlingen. EU behöver Afrika mer än Afrika behöver EU, och det har varit värdefullt att få ta del av mina afrikanska kollegors åsikter om dagens afrikanska despoter.

 

Presidenten Robert Mugabe fyllde nyligen 90 år och sitter på all makt i landet. EU och USA har sedan länge haft ekonomiska och politiska sanktioner mot landet och dess ledare, men för en månad sedan valde EU:s utrikesministrar att lätta på dessa sanktioner. Kvar finns sanktioner mot president Mugabe, hans fru, landets militärära industri samt vapenembargot.

 

Idag ordnade jag och Arthur Gwagwa, från Zimbabwe Human Rights NGO Forum, en organisation som försöker stärka civilsamhället i Zimbabwe. Att normalisera förhållandet till Zimbabwe kan vara ett steg i rätt riktning, men alla de som lidit och fortfarande lider under regimens får inte glömmas bort. Den 31 juli förra året hölls val i Zimbabwe och de afrikanska organisationer som släppet in för att observera valet har inte gett en entydig bild. Klart är att våldet, men också transparensen, uteblev.

 

Arthur Gwagwa från Zimbabwe Human Rights NGO Forum och jag ledde dagens lunchmöte.

Makhosini Hlongwane som företräder det styrande Zanu-PF partiet är en ung och ambitiös politiker jag lärt känna under åren. han var stark kritisk till att organisationer som finansierades av Europeiska länder och stödprogram uttalade sig kritiskt om situationen i Zimbabwe. Han hävdade att de var tvungna att kritisera regeringen för att få finansiering. Mot den bakgrunden kan vi först de svårigheter civilsamhället i Zimbabwe har att göra sin röst hörd. Däremot var både han och hans kolleger från Zimbabwe besvikna på att den här diskussionen inte fördes på hemmaplan.

 

Jag kan hålla med om att en bredare debatt behövs på plats, men ibland kan det vara nödvändigt att lyfta diskussionen till en oberoende plats med fler parter. På lunchmötet fanns delegationer från Botswana, Kenya, Uganda, Liberia, Nigeria och Sydafrika representerade. En viktig fråga för alla var att inte bli förbisedda som parlamentariker. De hade erfarenhet av att organisationer gick direkt till presidenten eller inte tog dem seriöst på andra sätt, och här kunde vi dela erfarenheter om att våga ta debatter man inte är inbjuden till och att hålla sin dörr öppen för allmänheten.

 

Betydligt mer infekterad blev diskussionen om minoriteters rättigheter, och då främst HBTQ-personers rättigheter i Afrika. Kollegerna var upprörda över att vice ordförande av församlingen, Louis Michel, hade kritiserat Ugandas nya lag som kriminaliserar homosexualitet. De ansåg att de representerade folk som ville ha sådana här lagar, och att det var orättvist att kritisera Afrikanska länder när bl.a. USA har lika restriktiva lagar. Debatten var het men respektfull, och vi avslutade med vänliga

Nästa 30 kolleger kom till lunchmötet om Zimbabawe för att diskutera landets framtida roll i regionen.