För några dagar sedan blev jag intervjuad av SVT om min långa tid som Europaparlamentariker. Tillsammans med socialdemokraternas Göran Färm blickar jag tillbaka på hur Europaparlamentet har förvandlats till ett riktigt europeiskt parlament. Under mina år som parlamentariker har jag verkat för ett framgångsrikt öppnande av den inre marknaden, samtidigt som jag har fått uppleva ett mognande parlament som tar större ansvar för sitt ökade inflytande. Mitt råd till blivande europaparlamentariker var att inte predika sin politik, utan att istället försöka förstå och samarbeta med kollegorna i Bryssel.
Länken till intervjun hittar du här.
Jag förstår inte hur du kan prata om ett "riktigt Europeiskt parlament" när man ser hur EU frågor och beslut hanteras som de gör av politiker, medier och samhällsdebattörer här i Sverige.
SvaraRaderaVi har ett akut demokratiproblem i Europa. Det är här demokratin som samhällsform skapats och utvecklats. Vi är demokratins vagga, dess rötter och enligt många demokratins spjutspets. Men vi är också det kanske främsta exemplet på demokratins kris.
Den folkvalda representationen i EU-parlamentet har begränsat inflytande i EU och delar makten med ministerrådet och EU-kommissionen.
1. Insynen i beslutsprocesserna i EU är sämre än det vid är vana vid i Sverige.
2. EU:s system för beslutsfattande är komplicerat och svårbegripligt och många är inte insatta i det.
3. Medlemsstaternas inflytande i EU via ministerrådet sker via indirekt demokratisk representation. Sveriges röst i EU förvaltas av regeringen, som i väldigt liten utsträckning har sökt mandat i val för den politik de för i EU.
4. De nationella partiernas vilja att delta i ett informativt och bra samtal om politikens villkor på EU-nivån, vilka beslut som fattas, på vilket sätt, på vilken nivå och vad politiska initiativ på de olika nivåerna har för konsekvenser är lågt.
5. Valmanskårens möjlighet att sätta sig in i vad deras röster i de olika valen egentligen ger för reellt politiskt utfall är ganska begränsad.
6. Möjligheten för resursstarka intressen från näringsliv eller organisationer att via lobbyism påverka beslutsfattarna ökar när tranparens och ansvarsutkrävande minskar. Vi är på väg mot en korporativistisk allians mellan stater, näringsliv och organisationer.
7. Resultatet är ett gigantiskt demokratiskt underskott; en politisk nomenklatura av tjänstemän, lobbyister och politiker som kontrollerar skeendet med mycket liten möjlighet till ansvarsutkrävande.
En av de viktigaste motkrafterna är det vi kallar subsidiaritetsprincipen, att beslut ska så nära de berörda som möjligt. Det borde innebära att. EU ska lämna nationella frågor i fred, och att riksdagen ska lämna regionala och kommunala frågor i fred. Det finns gott om exempel på politiska frågor där efterlevnaden av denna princip är mycket låg: Skolfrågan i Sverige eller miljöpolitiken i EU.
Subsidiariteten är principiellt en viktig del av EU-bygget, men det saknas starka krafter för dess försvar till skillnad från i USA, där en av de viktigaste politiska skiljelinjerna historiskt just varit frågan om hur mycket makt som ska överlåtas åt den federala nivån.
Det här är ett av många ämnen som skulle behöva en levande politisk debatt i Europa och i Sverige. Vi behöver en befolkning och en samhällsdebatt med kunskap och fokus i EU-frågorna. Istället har vi partier och politiker som helst inte vill ha någon EU-politisk debatt, medier som helst fortsätter att koncentrera sig på riksdagsvalet och en befolkning som tycks ha gett upp och kommer att stanna i soffan. För vad kan de göra om de vill se en förändring?
.