I helgen uppmärksammade företrädare från Afrikagrupperna på SvD Brännpunkt att ett handelsavtal (EPA) mellan EU och några av världens fattigaste länder är på väg att tecknas. I artikeln skriver författarna att avtalen istället för att lyfta dessa länder och bidra till utveckling riskerar att ge motsatt effekt.
Jag håller inte med.
Mer än hälften av alla pengar i världen som används för att hjälpa fattiga länder kommer från EU och dess medlemsländer. Detta gör unionen till världens största biståndsgivare. Utvecklingspolitik handlar emellertid inte bara om att ordna drickbart vatten och dugliga vägar. EU använder också handeln för att driva på utvecklingen genom att öppna sin marknad för export från fattiga länder och uppmuntra dem att handla mer med varandra.
EU:s handelsavtal, EPA, med länder i Afrika, Västindien och Stilla havet innehåller flera starka politiska klausuler som gäller mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatsprincipen. Om en av partnerna inte uppfyller någon av de här delarna kan avtalen i värsta fall upphävs. Avtalen är alltså ett mycket bra sätt för EU att garantera efterlevnaden av de mänskliga fri- och rättigheter i hela Afrika.
Frihandel handlar inte om att vi ska få billigare nötter till Europa utan om att dessa länder har fastnat i en negativ, ohållbar och utvecklingshämmande protektionism som enbart den egna eliten vinner på. Dessa länder måste förr eller senare genomgå reformer för att skapa demokratiska och rimliga system för till exempel skatter och politisk representation. Den Afrikanska marknaden har i mer än 50 år skyddats från frihandel på samma sätt som Afrikagrupperna förespråkar, och den enda effekten är att vi har kvävt både den internationella och den regionala handeln.
Den huvudsakliga anledningen till att EPA kommit till är att det gamla handelssystemet med preferenser till AVS-länderna stred mot internationella handelsreglerna genom att de diskriminerade andra utvecklingsländer. Det samma gäller för handelsstörande instrument som exportrestriktioner. Att många afrikanska länder är fast i ett råvaruberoende beror inte på EU:s handelspolitik. Dessa länder saknar infrastruktur och annan kapacitet att förädla råvarorna. Bara genom reformer av den offentliga sektorn och avskaffande av restriktioner kan man skapa ett gynnsammare klimat för investerare och för industrin.
Jag är själv medlem av den gemensamma parlamentariska församlingen mellan EU och AVS-länderna, och senast i mars talade vi om dessa handelsavtal. Mina afrikanska kolleger har förståelse för de internationella handelsreglerna, och debatten handlar istället om hur dessa avtal bäst ska komma regionerna till nytta. De minst utvecklade länderna som inte slutit avtal med EU omfattas av EU:s särskilda system Everything but Arms. Länderna kan då exportera allt utom vapen tull- och kvotafritt till EU.
Öppna marknader, frihandel och fredsprocesser i Afrika har länge varit den svenska ståndpunkten sedan 1980-talet, och genom dessa handelsavtal har vi nu en möjlighet att bevaka efterlevnaden av mänskliga rättigheter och att föra en konstruktiv dialog med länderna. Låt oss inte missa den chansen att verkligen hjälpa befolkningen.
Du hittar min artikel på SvD Brännpunkt här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar