Handel driver på utvecklingen

I helgen uppmärksammade företrädare från Afrikagrupperna på SvD Brännpunkt att ett handelsavtal (EPA) mellan EU och några av världens fattigaste länder är på väg att tecknas. I artikeln skriver författarna att avtalen istället för att lyfta dessa länder och bidra till utveckling riskerar att ge motsatt effekt.

Jag håller inte med.

Mer än hälften av alla pengar i världen som används för att hjälpa fattiga länder kommer från EU och dess medlemsländer. Detta gör unionen till världens största biståndsgivare. Utvecklingspolitik handlar emellertid inte bara om att ordna drickbart vatten och dugliga vägar. EU använder också handeln för att driva på utvecklingen genom att öppna sin marknad för export från fattiga länder och uppmuntra dem att handla mer med varandra.

EU:s handelsavtal, EPA, med länder i Afrika, Västindien och Stilla havet innehåller flera starka politiska klausuler som gäller mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatsprincipen. Om en av partnerna inte uppfyller någon av de här delarna kan avtalen i värsta fall upphävs. Avtalen är alltså ett mycket bra sätt för EU att garantera efterlevnaden av de mänskliga fri- och rättigheter i hela Afrika.

Frihandel handlar inte om att vi ska få billigare nötter till Europa utan om att dessa länder har fastnat i en negativ, ohållbar och utvecklingshämmande protektionism som enbart den egna eliten vinner på. Dessa länder måste förr eller senare genomgå reformer för att skapa demokratiska och rimliga system för till exempel skatter och politisk representation. Den Afrikanska marknaden har i mer än 50 år skyddats från frihandel på samma sätt som Afrikagrupperna förespråkar, och den enda effekten är att vi har kvävt både den internationella och den regionala handeln.

Den huvudsakliga anledningen till att EPA kommit till är att det gamla handelssystemet med preferenser till AVS-länderna stred mot internationella handelsreglerna genom att de diskriminerade andra utvecklingsländer. Det samma gäller för handelsstörande instrument som exportrestriktioner. Att många afrikanska länder är fast i ett råvaruberoende beror inte på EU:s handelspolitik. Dessa länder saknar infrastruktur och annan kapacitet att förädla råvarorna. Bara genom reformer av den offentliga sektorn och avskaffande av restriktioner kan man skapa ett gynnsammare klimat för investerare och för industrin.

Jag är själv medlem av den gemensamma parlamentariska församlingen mellan EU och AVS-länderna, och senast i mars talade vi om dessa handelsavtal. Mina afrikanska kolleger har förståelse för de internationella handelsreglerna, och debatten handlar istället om hur dessa avtal bäst ska komma regionerna till nytta. De minst utvecklade länderna som inte slutit avtal med EU omfattas av EU:s särskilda system Everything but Arms. Länderna kan då exportera allt utom vapen tull- och kvotafritt till EU.

Öppna marknader, frihandel och fredsprocesser i Afrika har länge varit den svenska ståndpunkten sedan 1980-talet, och genom dessa handelsavtal har vi nu en möjlighet att bevaka efterlevnaden av mänskliga rättigheter och att föra en konstruktiv dialog med länderna. Låt oss inte missa den chansen att verkligen hjälpa befolkningen.

Du hittar min artikel på SvD Brännpunkt här.

Vi behöver ett mer transparent biståndssystem

Europaparlamentet förhandlar under de kommande månaderna med kommissionen och rådet om EU:s nästa långtidsbudget. Parlamentets talman Martin Schulz träffade i dag den irländske rockstjärnan Bono för att diskutera nivån på biståndet.

De var glädjande nog överens om att biståndet inte får sänkas även om det just nu är spartider. EU:s länder har kommit överrens om vissa åtaganden för att bistå utvecklingsländerna och att nu dra ner på finansieringen skulle vara förödande. EU:s utvecklings åstöd förändrar miljontals människors liv runt om i världen: från vaccin mot mässling till tillgång till vatten, till kvinnors och barns utbildning.

Men bistånd kan också utnyttjas för helt andra medel. Genom mitt engagemang i Dawit Isaaks frisläppande har jag sett hur diktaturer kan missbrukar biståndet. Pengarna ska såklart gå till att hjälpa befolkningen, men kan också fungera som ett incitament för demokratiska reformer. Här tycker jag att EU har varit alltför dåliga på att ta vara på den möjligheten. Jag anser inte att diktaturer som Eritrea - där vår svenska medborgare Dawit Isaak sitter fången utan formella anklagelser - bör få alla dessa miljoner utan följdfrågor.

EU anslog 122 miljoner euro i utvecklingbidrag till Eritrea från utvecklingsfonden för perioden 2008-2013. I november 2011 slutade pengarna betalas ut, men det var på Eritreas initiativ. EU för just nu politiska diskussioner med landet för att se hur och när biståndet kan betalas ut igen. Jag hoppas att inget händer innan Eritreas preident Afwerki garanterar att politiska fångars grundläggande rättigheter kommer att respekteras.

Att jag själv kan klicka mig in på EU-kommissionens hemsida och läsa om hur mycket pengar som ges och till vilka projekt är mycket glädjande. Transparanas för bistånd är nödvändigt för att diktaturer inte ska kunna finansiera sina terrorstater medan befolkningen fortafrande inte får den assistans som lovats. Att detta sker med våra skattemedel gör saken värre. Både EU:s och Sveriges biståndsorgan ligger högt på ett nyligen publicerat transparansindexet, men tyvärr ger de stora givarna fortfarande sitt bistånd i hemlighet. EU måste här föregå med gott exempel och försöka påverka andra stora biståndsorganisationer. Här kan du se hela listan.

Det finns fortafrande mycket arbete att utföra, men det är roligt att se att vi politiker och förespråkare för männskilga rättigheter nu är på samma sida.



Europaparlamentets bild.