Det råder inbördeskrig i Syrien. Efter ett och ett halvt år av strider står omvärlden fortfarande handfallen. Det är inte försvarbart att världens ledare ännu inte kunnat komma till ett gemensamt beslut om hur man bäst skyddar det syriska folket från regimens terror.
Under president Bashar al-Assads 12 år vid makten har det hänt mycket. Från tidiga år med reformlöften och ekonomisk liberalisering till de osäkra åren med allt mindre rum för främmande inslag i vardagslivet. Våldet nådde en ny nivå i veckan, då landets försvarsminister tillsammans med flera andra högt uppsatta ledare inom säkerhetstjänsten dödades i ett bombdåd i centrala Damaskus. Det innebär att regimen har tappat kontroll över situationen och risken för dåligt överväga beslut från deras sida är nu stor. Dessutom har de genom bombdådet förlorat sin väsentliga militärstrategiska kompetens.
Flera EU-länder har ännu en gång krävt en FN-resolution som fördömer våldet och ålägger regimen sanktioner. Men även den här gången kunde FN:s säkerhetsråd inte leverera. Ryssland och Kina hade redan innan mötet meddelat att de skulle blockera en sådan text, och resultat blev inte vad omvärlden hade hoppats på. Våldet kan fortsätta utan världssamfundets fördömande.
Dock visar veckans attentat på att det här definitivt är början till slutet för al-Assad. Om omvärlden inte kan ingripna med sanktioner kan vi förbereda befolkningen för nästa skede. Efter regimens oundvikliga fall kommer det finnas behov av en samhällig infrastruktur av politiska partier, frivilligorganisationer och juridiska kommittéer för att gemensamt hitta en väg mot rättsstat, folkstyre och fred. Som tur vad finns det goda exempel på just detta i Tunisien.
Likväl är risken nu stor att konflikten mellan oppositionen och övriga minoritetsgrupper hinner bli allt för infekterad. Ju längre striderna försätter desto svårare blir det att sedan gemensamt dela ansvaret för ett fredligt Syrien. Här har FN ett tydligt ansvar. Om de inte kan stoppa våldet måste allt göras för att garantera den efterföljande freden.
Våldet lär inte kunna stoppas så länge de som i dag har makten ser en möjlighet att vinna slaget.
SvaraRaderaDe nuvarande makthavarna kämpar för att behålla sina materiella fördelar, samtidigt som de fruktar vad som kan drabba dem när de förlorat makten. De ser förmodligen ganska dystert på framtiden om de skulle släppa makten. Kampen kommer att fortsätta och bli allt mera blodig. Tyvärr.
Samtidigt måste samtidigt en ny maktstruktur byggas upp och förhoppningsvis en god demokrati struktureras. Den miiitära och polisiära verksamheten måste snabbt kunna ta vid när de gamla makthavarna lämnar scenen.
Lars Benthorn