Euron lever och Sveriges utanförskap ökar!

Lundsbrunn gör mig glad
Förra helgen körde jag nästan 90 mil för att träffa några hundra härliga liberaler i Lundsbrunn vid foten av Kinnekulle (att lita på att SJ skulle kunna ta mig dit, vågade jag inte. SJ:s punktlighet helgen dessförinnan hade gjort mig misstänksam.)

Visst var jag trött när jag kom hem till Malmö på söndagskvällen. Men glädjen att möta så många entusiastiska EU-vänner blåste bort all trötthet. Och tänk så många euro-vänner som finns! Ibland känner jag mig något ensam i min envisa kamp för euron. Men så är det ju inte alls. Vi är många!

Euron lever!
Toppmötet i fredags skulle handla om energi. Av detta blev inte så mycket, vilket ju inte var så konstigt i dessa stormiga tider. Vid sidan av omvälvningarna i Arabvärlden - i första hand i Tunisien och Egypten - var euron och den ekonomiska krisen som vanligt ett huvudtema.

Något muntrare miner gick att finna bland de pressade EU-ledarna. Ljuspunkter för de skuldtyngda länderna har kunnat skönjas; både Spanien och Portugal har sålt statsobligationer till en lägre ränta än i januari. Särskilt Spanien har fattat en rad väsentliga beslut i rätt riktning för att lirka sig ur skuldkolossen. Från Portugal är beskeden motstridiga, ömsom vin, ömsom vatten. Också för Grekland lär förhandlingar vara på gång för en mer hållbar och varaktig lösning.

Så de som kraxat om eurons snara fall i snart ett års tid har hittills fått fel.

Sveriges blir alltmer utanför
I Davos upprepade både Sarkozy och Merkel sin absoluta vilja att klara av euron och de ekonomiska obalanserna.

Euron är Europa,
som de både sagt gång på gång.

I Sverige tycks det som om vare sig experter eller politiker verkar förstå deras övertygelse. Ett nytt bevis på viljan att visa "marknaden", andra tvehågsna och komma med konkreta förslag är den "Pakt för konkurrenskraft", som den tysk-franska axeln presenterade i fredags. Samordningen av euro-ländernas ekonomier och skatte-och finanspolitik tar genom detta förslag ytterligare ett steg framåt.

I EP håller vi just nu på det sk "economic governance-paketet" som handlar om att stärka Stabilitets- och tillväxtpakten. Känsliga och svåra förhandlingar pågår med stor intensitet. Nu skärper alltså de båda stora länderna i eurozonen ytterligare tonen. Avtal skall hållas och regler följas. "Ordnung muss sein", som tyskarna säger.

Här har vi från Sveriges sida extra stort intresse att stötta denna mer strikta budgetlinje. Vi vet ju alla skälen till vår kollaps på 90-talet, som genom disciplin kunde lyftas till dagens goda ekonomi.

En stor stridfråga är som vanligt var makten skall ligga. Merkel och Sarkozy vill att euroländerna skall sköta det hela utan alltför stor inblandning av EU-kommissionen och det gemensamma EU-regelverket. En kompromiss är att låta den permanente EU-ordföranden Van Rompuy ta ett ökande ansvar.

För oss liberaler - liksom för små länder - är det ett bekymmer att medlemsländerna försöker köra förbi kommissionen och parlamentet. Då blir det de stora som styr. Vi känner förvisso tidsproblemen med att samordna alla 27 medlemsländer. Men inte minst i dessa tider är det viktigt att Europa och EU hålls samman. Och då behövs en stark EU-kommission! Och ett parlament med inflytande.

Vad som än händer med det tysk-franska initiativet visar detta att vårt inflytande minskar. Att vi inte har euron kostar i inflytande. Nu borde det snart vara omöjligt att hävda motsatsen.

Det som vi i folkpartiet så tydligt sagt händer nu snart sagt varje dag.

Den monetära unionen blir i ökande grad också en finanspolitisk union. Integrationen går vidare - utan oss. Ibland är stegen myrstegssmå, ibland större - men ambitionen och riktningen är klar.