Visar inlägg med etikett sarkozy. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sarkozy. Visa alla inlägg
måndag 7 maj 2012
Nya laguppställningar i Europa
Efter en intensiv helg ser Europas politiska karta lite annorlunda ut.
Viktigast är kanske presidentvalet i Frankrike där en majoritet valde Hollande före Sarkozy. Ett val som handlade lika mycket om missnöjet med Sarkozy som om Hollandes eget program. Sarkozy har vandrat allt längre från mitten i försök att locka till sig Le Pens populiströster genom enfaldiga utfall mot EU och mot invandringen.
Och nu kommer verkligheten ikapp Hollande. Jag uppskattar att han har talat om att föra Frankrike tillbaka in i EU:s kärna och han har stått upp för Schengenavtalet och den fria rörligheten i Europa. Nu får vi se vad som händer i hans tal om finanspakten och budgetdisciplin. Ordning i statsfinanserna är ett måste och inte alls i motsatsställning till tillväxt. Därför är det också bra att det redan nu talas om ett omedelbart möte mellan Hollande och Merkel.
Mer oroande än franska brösttoner om finanspakten är istället hur krisen de senaste åren riskerar att urholka EU:s institutioner. Ett försvagat europeiskt samarbete gynnar möjligen de allra största länderna men för ett litet medlemsland som Sverige betyder det mindre inflytande. Och vi sitter redan i en onödigt svag sits på grund av euroutanförskapet.
I Grekland har de två tidigare ledande partierna rasat rejält. Istället har flera extrema partier från yttersta höger- och vänsterflankerna vunnit mark. Många talar om missnöjesröster men det ska ändå kommas ihåg att en stor majoritet av grekerna stödjer både EU och euron. Däremot är förtroendet för politiker lågt. Nu får vi ändå hoppas att det vänder för Grekland, med anständiga politiker som tar ansvar för finanser och nödvändiga reformer.
Serberna markerade i sitt val att de vill närma sig EU. De stora frågorna var jobb, ekonomi och välfärd - som i övriga EU-länder. Dessutom tycks det radikala nationalistpartiet SRS falla ur parlamentet helt och hållet.
I regionalvalet i tyska Schleswig Holstein förlorade Merkels CDU, liberala FDP hamnade på 8,5% enligt de preliminära resultaten. Fortfarande mer än tyska Piratpartiet som tog röster framför allt från de gröna och gjorde ett bra val för ett nytt parti.
Och samtidigt i Ryssland: nu återinstalleras Putin i presidentpalatset. Under motdemonstrationer och våldsamma protester från flera olika oppositionsgrupper. I Ryssland återstår mycket att göra, och pressfriheten och fri media står mycket högt på önskelistan.
Det är en spännande tid vi har framför oss.
måndag 12 december 2011
EU riskerar delas upp igen - efter 22 år!
Förra veckan var dyster för Europa! Lugubert, skulle jag vilja sammanfatta min sinnesstämning under helgen. Efter att ha läst en rad internationella kommentarer och lyssnat på brittisk och tysk TV, känns det inte mycket bättre.
För 22 år sedan revs Berlinmuren, som var starten på ett historiskt enande av Europa som få- om någon - kunnat förutspå. Tyskland enades, de baltiska länderna återfick sin frihet, Öst- och Centraleuropa befriades från kommunismens ok och Sovjetunionen bokstavligen kollapsade under några månader. Sverige kunde bli medlem i EU, när kalla kriget var slut. Och femton år efter Murens fall utvidgades EU med tio nya länder, några år senare kom så Bulgarien och Rumänien. Snart är Kroatien också med.
En av de viktiga förutsättningarna för att denna krigshärjande kontinent skulle kunna enas och att det enade Tyskland ytterligare skulle inbäddas var skapandet av den gemensamma valutan, euron.
Finans- och skuldkrisens utmaningar har blottlagt en rad tillkortakommanden hos de politiska ledarna runt om i Europa. Förr eller senare stundar sanningen minut för de stater som levt över sina tillgångar. Efterdyningarna av den värsta finansiella krisen sedan 20- och 30-talen har skapat djupa sår i Europa.
Förra veckans toppmöte var ett försök att tydligt slå fast att Europa kommer att ta sig ur krisen och skapa förutsättningar för tillväxt och möjligheter att konkurrera med övriga världen.
På ett sätt var resultatet bra, stramare budgetdisciplin, striktare regler och automatiska sanktioner för dem som inte lever upp till sina löften. Pacta sunt servanda, avtal skall hållas.
Att dessa regler behöver skärpas, har vi i EP hävdat under lång tid. Men både Frankrike och Tyskland har hållit emot, i synnerhet president Sarkozy.
I takt med att tilltron till EU och eurozonen blivit alltmer ifrågasatt, kom behovet av de skarpa förslagen allt närmare, bland annat i form av regelrätta fördragsförändringar. Vi vet alla riskerna med att ändra i fördragen, inte minst med tanke på EU:s bristande popularitet i dessa stormiga tider. Men jag tror att det är nödvändigt av framförallt två skäl; EU-bygget behöver förnyad legitimitet och de som vill investera och stödja EU, måste kunna lita på EU:s kraft och framtidstro.
Så långt var toppmötet en framgång!
Men sedan kom smolket;
David Cameron och Storbritannien ställde sig vid sidan och blockerade en gemensam överenskommelse. De sjutton euroländerna var snabbt överens, ytterligare sex - däribland Danmark - är villiga att följa med. Osäkerhet råder om de resterande tre utanför europlus-pakten; Ungern, Tjeckien och Sverige. Statsministern agerade klokt, men har ju en riksdag att tänka på. Må socialdemokraterna förstå allvaret av ett splittrat och delat Europa.
David Cameron har hyllats i brittisk TV under helgen. Det må så vara. Han slogs för London City och den finansiella industrin. Men det kan visa sig vara en Pyrrhusseger. För om Storbritannien isoleras från övriga Europa, förlorar ju landet en av sina stora tillgångar; att vara bryggan till övriga Europa, politiskt och ekonomiskt.
Och nog tror jag att Winston Churchill skulle ha ogillat Camerons nationalistiska anslag i en tid då Europa borde vara mer enat än på många är. Cameron upprepade gång på gång; jag försvarar Storbritanniens intressen. Det är givetvis en viktig uppgift för varje lands premiärminister.
Men Cameron undvek att tala om sitt ansvar för Europa.
Därför var det gott att höra vice premiärministern Nick Clegg och hans tydliga kritik mot Cameron och varning att Storbritannien kommer att ställas vid sidan av!
Nu skall besluten från toppmötet redas ut och institutionellt klaras av.
En icke helt enkel uppgift.
För 22 år sedan revs Berlinmuren, som var starten på ett historiskt enande av Europa som få- om någon - kunnat förutspå. Tyskland enades, de baltiska länderna återfick sin frihet, Öst- och Centraleuropa befriades från kommunismens ok och Sovjetunionen bokstavligen kollapsade under några månader. Sverige kunde bli medlem i EU, när kalla kriget var slut. Och femton år efter Murens fall utvidgades EU med tio nya länder, några år senare kom så Bulgarien och Rumänien. Snart är Kroatien också med.
En av de viktiga förutsättningarna för att denna krigshärjande kontinent skulle kunna enas och att det enade Tyskland ytterligare skulle inbäddas var skapandet av den gemensamma valutan, euron.
Finans- och skuldkrisens utmaningar har blottlagt en rad tillkortakommanden hos de politiska ledarna runt om i Europa. Förr eller senare stundar sanningen minut för de stater som levt över sina tillgångar. Efterdyningarna av den värsta finansiella krisen sedan 20- och 30-talen har skapat djupa sår i Europa.
Förra veckans toppmöte var ett försök att tydligt slå fast att Europa kommer att ta sig ur krisen och skapa förutsättningar för tillväxt och möjligheter att konkurrera med övriga världen.
På ett sätt var resultatet bra, stramare budgetdisciplin, striktare regler och automatiska sanktioner för dem som inte lever upp till sina löften. Pacta sunt servanda, avtal skall hållas.
Att dessa regler behöver skärpas, har vi i EP hävdat under lång tid. Men både Frankrike och Tyskland har hållit emot, i synnerhet president Sarkozy.
I takt med att tilltron till EU och eurozonen blivit alltmer ifrågasatt, kom behovet av de skarpa förslagen allt närmare, bland annat i form av regelrätta fördragsförändringar. Vi vet alla riskerna med att ändra i fördragen, inte minst med tanke på EU:s bristande popularitet i dessa stormiga tider. Men jag tror att det är nödvändigt av framförallt två skäl; EU-bygget behöver förnyad legitimitet och de som vill investera och stödja EU, måste kunna lita på EU:s kraft och framtidstro.
Så långt var toppmötet en framgång!
Men sedan kom smolket;
David Cameron och Storbritannien ställde sig vid sidan och blockerade en gemensam överenskommelse. De sjutton euroländerna var snabbt överens, ytterligare sex - däribland Danmark - är villiga att följa med. Osäkerhet råder om de resterande tre utanför europlus-pakten; Ungern, Tjeckien och Sverige. Statsministern agerade klokt, men har ju en riksdag att tänka på. Må socialdemokraterna förstå allvaret av ett splittrat och delat Europa.
David Cameron har hyllats i brittisk TV under helgen. Det må så vara. Han slogs för London City och den finansiella industrin. Men det kan visa sig vara en Pyrrhusseger. För om Storbritannien isoleras från övriga Europa, förlorar ju landet en av sina stora tillgångar; att vara bryggan till övriga Europa, politiskt och ekonomiskt.
Och nog tror jag att Winston Churchill skulle ha ogillat Camerons nationalistiska anslag i en tid då Europa borde vara mer enat än på många är. Cameron upprepade gång på gång; jag försvarar Storbritanniens intressen. Det är givetvis en viktig uppgift för varje lands premiärminister.
Men Cameron undvek att tala om sitt ansvar för Europa.
Därför var det gott att höra vice premiärministern Nick Clegg och hans tydliga kritik mot Cameron och varning att Storbritannien kommer att ställas vid sidan av!
Nu skall besluten från toppmötet redas ut och institutionellt klaras av.
En icke helt enkel uppgift.
fredag 9 december 2011
Europa får inte splittras av krisen
Morgonens besked från det pågående toppmötet skapar många frågetecken. Den fördragsändring som Tyskland och Frankrike har drivit på för, och som sannolikt skulle vara nödvändig för möjlighet till automatiska sanktioner mot länder som missköter sig, tycks just nu inte kunna bli av. Storbritannien fortsätter att sätta stopp för en sådan utveckling. Istället siktar man på ett mellanstatligt, frivilligt avtal som framför allt kommer att gälla europlus-länderna.
Det finns tydliga risker med detta. Det första är att Europa delas i två - å ena sidan europlusländerna som går i en snabbare takt och som gör de starkare åtagandena vad gäller ordning och reda i finanserna, å andra sidan länderna som ställer sig på utsidan och blir passiva åskådare. Om detta sker blir det än viktigare att Sverige tar steget in i Europas kärna, i första hand genom att delta i europlus-pakten, men även genom att eftersträva att frivilligt ansluta sig till det mellanstatliga avtalet.
En annan risk med ett mellanstatligt avtal - och med att stå utanför det samarbetet - är att det sannolikt kommer att mejslas fram bakom stängda dörrar, medan en fördragsändring snarare sker i en mer inkluderande och transparent process, i form av ett konvent.
Visst kan också ett mellanstatligt avtal ge de lösningar som behövs för Europa. Budskapet från toppmötet är klart och tydligt: de flesta av Europas medlemsländer är beredda att kavla upp ärmarna och anta de hårda beslut och svåra reformer som krävs i en utmanande situation.
Den viktigaste reformen för att framtida kriser enklare ska kunna undvikas är att automatiska sanktioner kommer på plats. Vi har visserligen haft regelverket på plats sedan länge, men ingen har tagit dem på allvar. Därför är Europa i den situation vi har idag.
Det är också av största vikt att medlemsländerna, med deras nationella parlament, inte går runt Lissabonfördraget och att Europaparlamentet tillsammans med Rådet får en tydlig roll i krishanteringen!
Det finns tydliga risker med detta. Det första är att Europa delas i två - å ena sidan europlusländerna som går i en snabbare takt och som gör de starkare åtagandena vad gäller ordning och reda i finanserna, å andra sidan länderna som ställer sig på utsidan och blir passiva åskådare. Om detta sker blir det än viktigare att Sverige tar steget in i Europas kärna, i första hand genom att delta i europlus-pakten, men även genom att eftersträva att frivilligt ansluta sig till det mellanstatliga avtalet.
En annan risk med ett mellanstatligt avtal - och med att stå utanför det samarbetet - är att det sannolikt kommer att mejslas fram bakom stängda dörrar, medan en fördragsändring snarare sker i en mer inkluderande och transparent process, i form av ett konvent.
Visst kan också ett mellanstatligt avtal ge de lösningar som behövs för Europa. Budskapet från toppmötet är klart och tydligt: de flesta av Europas medlemsländer är beredda att kavla upp ärmarna och anta de hårda beslut och svåra reformer som krävs i en utmanande situation.
Den viktigaste reformen för att framtida kriser enklare ska kunna undvikas är att automatiska sanktioner kommer på plats. Vi har visserligen haft regelverket på plats sedan länge, men ingen har tagit dem på allvar. Därför är Europa i den situation vi har idag.
Det är också av största vikt att medlemsländerna, med deras nationella parlament, inte går runt Lissabonfördraget och att Europaparlamentet tillsammans med Rådet får en tydlig roll i krishanteringen!
torsdag 27 oktober 2011
Glädjens dag för Europa
Euroländernas ledare lyckades i natt nå en viktig och omfattande uppgörelse om vägen ur skuldkrisen i framför allt Grekland.
Från kontoret i Strasbourg följer vi bland annat Carl B Hamiltons (FP) och Jonas Sjöstedts (V) kommentarer om paketet.
- En glädjens dag för Europa, säger Carl B om att man nått denna överenskommelse. Han har helt rätt i detta (och börserna håller med) - vi vill inte att Europa ska krascha. Vi gläds med grekerna åt att vändningen nu förhoppningsvis kommer. Beslutet visar att Europa har kraft att agera när krisen står för dörren - och sällan har Angela Merkel sådan glöd som när hon säger att if the Euro fails, Europe fails. The Euro is much more than a currency.
Men lika dystert är det att höra Jonas Sjöstedt som alltjämt orkar vara så negativ och nationalistiskt historielös. Han verkar nästintill önska att Grekland och Europa går i kvav! Arbetarna protesterar i Grekland men Jonas Sjöstedt vänder dem ryggen.
Lösningen på krisen måste vara gemensam! I första steget europeisk men naturligtvis i förlängningen global. Europa rör oss alla.
Se gärna hela debatten mellan Jonas Sjöstedt och Carl B Hamilton här.
Från kontoret i Strasbourg följer vi bland annat Carl B Hamiltons (FP) och Jonas Sjöstedts (V) kommentarer om paketet.
- En glädjens dag för Europa, säger Carl B om att man nått denna överenskommelse. Han har helt rätt i detta (och börserna håller med) - vi vill inte att Europa ska krascha. Vi gläds med grekerna åt att vändningen nu förhoppningsvis kommer. Beslutet visar att Europa har kraft att agera när krisen står för dörren - och sällan har Angela Merkel sådan glöd som när hon säger att if the Euro fails, Europe fails. The Euro is much more than a currency.
Men lika dystert är det att höra Jonas Sjöstedt som alltjämt orkar vara så negativ och nationalistiskt historielös. Han verkar nästintill önska att Grekland och Europa går i kvav! Arbetarna protesterar i Grekland men Jonas Sjöstedt vänder dem ryggen.
Lösningen på krisen måste vara gemensam! I första steget europeisk men naturligtvis i förlängningen global. Europa rör oss alla.
Se gärna hela debatten mellan Jonas Sjöstedt och Carl B Hamilton här.
torsdag 5 maj 2011
Europas ansvar och ny ECB-chef
Skapas nya barriärer i Europa?
Igår presenterade Cecilia Malmström ett "Meddelande om Migration", som jag efter att jag läst de första rubrikerna kände mig något tveksam inför. Håller den fria rörligheten i Europa på att gå i graven? Sedan lyssnade jag på Cecilias presskonferens och läste hennes papper senare på kvällen och blev lugnad. Cecilia lyckas balansera mellan dem som kräver hinder och gränskontroller i tid och otid för att hålla bort människor från Europa och dem som vet att det öppna och fria Europa i grunden är stor fördel och en human rättighet för dem som söker sig till vår kontinent.
Därtill behöver Europa inom en snar framtid ett tillskott av arbetskraft till vår åldrande världsdel.
Redan idag kan länder temporärt införa gränskontroller inom Schengen-systemets ram. Nu vill Kommissionen att den typen av beslut tas på EU-nivå om situationen är av så allvarlig karaktär. Detta tycker jag är bra åtgärd.
För att kunna hålla öppna gränser måste självfallet krav kunna ställas. Vi vet att den organiserade brottsligheten och skrupellösa människohandlare alltid kommer att utnyttja öppenhet och frihet för den egna vinningens skull. Vi får därför inte vara naiva, det gynnar bara de främlingsfientliga krafterna som alltid kommer att främja isolationism och nationalism.
Dock vill jag säga att Berlusconi och Sarkozy reagerade på ett måhända förutsägbart men enligt min mening både ologiskt och oeuropeiskt sätt. Av 650.000 människor på flykt i Nordafrika har närmare 25.000 sökt sig till Europa. I Sverige tog vi emot 80.000 från det forna Jugoslavien under Balkankriget på 90-talet.
Ny ECB-chef
Är det möjligt att Tyskland kan överlåta ansvaret för Den Europeiska Centralbanken -hjärtat i euro-samarbetet - till en italienare?
Ja, det verkar faktiskt så. Mario Draghi - idag centralbankschef i Rom - verkar vara huvudkandidaten för att efterträda nuvarande ECB-chefen, Jean-Claude Trichet.
Det jag har hört och sett av Draghi är imponerade. Jag hade föredragit den förre Bundesbankschefen, Axel Weber, men han gjorde sig obekväm i Paris genom ett antal öppenhjärtiga och kontroversiella uttalanden om ECB:s sätt att sköta krisen.
Som en kompromisskandidat har min kollega från Svenska Folkpartiet, Carl Haglund, och jag funderat om inte chefen för Finlands Bank, Erkki Liikanen, skulle kunna vara lämplig.
En kommentar som jag har hört är att det i så fall skulle bli väl mycket Finland i euro-toppen, där ju kommissionären Olli Rehn också återfinns. Möjligen har också valet i Finland och diskussionen om Finlands stöd till Portugal kunnat påverka.
Hursomhelst, Mario Draghi är ett mycket gott namn för det extremt svåra uppdraget att leda ECB.
Igår presenterade Cecilia Malmström ett "Meddelande om Migration", som jag efter att jag läst de första rubrikerna kände mig något tveksam inför. Håller den fria rörligheten i Europa på att gå i graven? Sedan lyssnade jag på Cecilias presskonferens och läste hennes papper senare på kvällen och blev lugnad. Cecilia lyckas balansera mellan dem som kräver hinder och gränskontroller i tid och otid för att hålla bort människor från Europa och dem som vet att det öppna och fria Europa i grunden är stor fördel och en human rättighet för dem som söker sig till vår kontinent.
Därtill behöver Europa inom en snar framtid ett tillskott av arbetskraft till vår åldrande världsdel.
Redan idag kan länder temporärt införa gränskontroller inom Schengen-systemets ram. Nu vill Kommissionen att den typen av beslut tas på EU-nivå om situationen är av så allvarlig karaktär. Detta tycker jag är bra åtgärd.
För att kunna hålla öppna gränser måste självfallet krav kunna ställas. Vi vet att den organiserade brottsligheten och skrupellösa människohandlare alltid kommer att utnyttja öppenhet och frihet för den egna vinningens skull. Vi får därför inte vara naiva, det gynnar bara de främlingsfientliga krafterna som alltid kommer att främja isolationism och nationalism.
Dock vill jag säga att Berlusconi och Sarkozy reagerade på ett måhända förutsägbart men enligt min mening både ologiskt och oeuropeiskt sätt. Av 650.000 människor på flykt i Nordafrika har närmare 25.000 sökt sig till Europa. I Sverige tog vi emot 80.000 från det forna Jugoslavien under Balkankriget på 90-talet.
Ny ECB-chef
Är det möjligt att Tyskland kan överlåta ansvaret för Den Europeiska Centralbanken -hjärtat i euro-samarbetet - till en italienare?
Ja, det verkar faktiskt så. Mario Draghi - idag centralbankschef i Rom - verkar vara huvudkandidaten för att efterträda nuvarande ECB-chefen, Jean-Claude Trichet.
Det jag har hört och sett av Draghi är imponerade. Jag hade föredragit den förre Bundesbankschefen, Axel Weber, men han gjorde sig obekväm i Paris genom ett antal öppenhjärtiga och kontroversiella uttalanden om ECB:s sätt att sköta krisen.
Som en kompromisskandidat har min kollega från Svenska Folkpartiet, Carl Haglund, och jag funderat om inte chefen för Finlands Bank, Erkki Liikanen, skulle kunna vara lämplig.
En kommentar som jag har hört är att det i så fall skulle bli väl mycket Finland i euro-toppen, där ju kommissionären Olli Rehn också återfinns. Möjligen har också valet i Finland och diskussionen om Finlands stöd till Portugal kunnat påverka.
Hursomhelst, Mario Draghi är ett mycket gott namn för det extremt svåra uppdraget att leda ECB.
söndag 6 februari 2011
Euron lever och Sveriges utanförskap ökar!
Lundsbrunn gör mig glad
Förra helgen körde jag nästan 90 mil för att träffa några hundra härliga liberaler i Lundsbrunn vid foten av Kinnekulle (att lita på att SJ skulle kunna ta mig dit, vågade jag inte. SJ:s punktlighet helgen dessförinnan hade gjort mig misstänksam.)
Visst var jag trött när jag kom hem till Malmö på söndagskvällen. Men glädjen att möta så många entusiastiska EU-vänner blåste bort all trötthet. Och tänk så många euro-vänner som finns! Ibland känner jag mig något ensam i min envisa kamp för euron. Men så är det ju inte alls. Vi är många!
Euron lever!
Toppmötet i fredags skulle handla om energi. Av detta blev inte så mycket, vilket ju inte var så konstigt i dessa stormiga tider. Vid sidan av omvälvningarna i Arabvärlden - i första hand i Tunisien och Egypten - var euron och den ekonomiska krisen som vanligt ett huvudtema.
Något muntrare miner gick att finna bland de pressade EU-ledarna. Ljuspunkter för de skuldtyngda länderna har kunnat skönjas; både Spanien och Portugal har sålt statsobligationer till en lägre ränta än i januari. Särskilt Spanien har fattat en rad väsentliga beslut i rätt riktning för att lirka sig ur skuldkolossen. Från Portugal är beskeden motstridiga, ömsom vin, ömsom vatten. Också för Grekland lär förhandlingar vara på gång för en mer hållbar och varaktig lösning.
Så de som kraxat om eurons snara fall i snart ett års tid har hittills fått fel.
Sveriges blir alltmer utanför
I Davos upprepade både Sarkozy och Merkel sin absoluta vilja att klara av euron och de ekonomiska obalanserna.
Euron är Europa,
som de både sagt gång på gång.
I Sverige tycks det som om vare sig experter eller politiker verkar förstå deras övertygelse. Ett nytt bevis på viljan att visa "marknaden", andra tvehågsna och komma med konkreta förslag är den "Pakt för konkurrenskraft", som den tysk-franska axeln presenterade i fredags. Samordningen av euro-ländernas ekonomier och skatte-och finanspolitik tar genom detta förslag ytterligare ett steg framåt.
I EP håller vi just nu på det sk "economic governance-paketet" som handlar om att stärka Stabilitets- och tillväxtpakten. Känsliga och svåra förhandlingar pågår med stor intensitet. Nu skärper alltså de båda stora länderna i eurozonen ytterligare tonen. Avtal skall hållas och regler följas. "Ordnung muss sein", som tyskarna säger.
Här har vi från Sveriges sida extra stort intresse att stötta denna mer strikta budgetlinje. Vi vet ju alla skälen till vår kollaps på 90-talet, som genom disciplin kunde lyftas till dagens goda ekonomi.
En stor stridfråga är som vanligt var makten skall ligga. Merkel och Sarkozy vill att euroländerna skall sköta det hela utan alltför stor inblandning av EU-kommissionen och det gemensamma EU-regelverket. En kompromiss är att låta den permanente EU-ordföranden Van Rompuy ta ett ökande ansvar.
För oss liberaler - liksom för små länder - är det ett bekymmer att medlemsländerna försöker köra förbi kommissionen och parlamentet. Då blir det de stora som styr. Vi känner förvisso tidsproblemen med att samordna alla 27 medlemsländer. Men inte minst i dessa tider är det viktigt att Europa och EU hålls samman. Och då behövs en stark EU-kommission! Och ett parlament med inflytande.
Vad som än händer med det tysk-franska initiativet visar detta att vårt inflytande minskar. Att vi inte har euron kostar i inflytande. Nu borde det snart vara omöjligt att hävda motsatsen.
Det som vi i folkpartiet så tydligt sagt händer nu snart sagt varje dag.
Den monetära unionen blir i ökande grad också en finanspolitisk union. Integrationen går vidare - utan oss. Ibland är stegen myrstegssmå, ibland större - men ambitionen och riktningen är klar.
Förra helgen körde jag nästan 90 mil för att träffa några hundra härliga liberaler i Lundsbrunn vid foten av Kinnekulle (att lita på att SJ skulle kunna ta mig dit, vågade jag inte. SJ:s punktlighet helgen dessförinnan hade gjort mig misstänksam.)
Visst var jag trött när jag kom hem till Malmö på söndagskvällen. Men glädjen att möta så många entusiastiska EU-vänner blåste bort all trötthet. Och tänk så många euro-vänner som finns! Ibland känner jag mig något ensam i min envisa kamp för euron. Men så är det ju inte alls. Vi är många!
Euron lever!
Toppmötet i fredags skulle handla om energi. Av detta blev inte så mycket, vilket ju inte var så konstigt i dessa stormiga tider. Vid sidan av omvälvningarna i Arabvärlden - i första hand i Tunisien och Egypten - var euron och den ekonomiska krisen som vanligt ett huvudtema.
Något muntrare miner gick att finna bland de pressade EU-ledarna. Ljuspunkter för de skuldtyngda länderna har kunnat skönjas; både Spanien och Portugal har sålt statsobligationer till en lägre ränta än i januari. Särskilt Spanien har fattat en rad väsentliga beslut i rätt riktning för att lirka sig ur skuldkolossen. Från Portugal är beskeden motstridiga, ömsom vin, ömsom vatten. Också för Grekland lär förhandlingar vara på gång för en mer hållbar och varaktig lösning.
Så de som kraxat om eurons snara fall i snart ett års tid har hittills fått fel.
Sveriges blir alltmer utanför
I Davos upprepade både Sarkozy och Merkel sin absoluta vilja att klara av euron och de ekonomiska obalanserna.
Euron är Europa,
som de både sagt gång på gång.
I Sverige tycks det som om vare sig experter eller politiker verkar förstå deras övertygelse. Ett nytt bevis på viljan att visa "marknaden", andra tvehågsna och komma med konkreta förslag är den "Pakt för konkurrenskraft", som den tysk-franska axeln presenterade i fredags. Samordningen av euro-ländernas ekonomier och skatte-och finanspolitik tar genom detta förslag ytterligare ett steg framåt.
I EP håller vi just nu på det sk "economic governance-paketet" som handlar om att stärka Stabilitets- och tillväxtpakten. Känsliga och svåra förhandlingar pågår med stor intensitet. Nu skärper alltså de båda stora länderna i eurozonen ytterligare tonen. Avtal skall hållas och regler följas. "Ordnung muss sein", som tyskarna säger.
Här har vi från Sveriges sida extra stort intresse att stötta denna mer strikta budgetlinje. Vi vet ju alla skälen till vår kollaps på 90-talet, som genom disciplin kunde lyftas till dagens goda ekonomi.
En stor stridfråga är som vanligt var makten skall ligga. Merkel och Sarkozy vill att euroländerna skall sköta det hela utan alltför stor inblandning av EU-kommissionen och det gemensamma EU-regelverket. En kompromiss är att låta den permanente EU-ordföranden Van Rompuy ta ett ökande ansvar.
För oss liberaler - liksom för små länder - är det ett bekymmer att medlemsländerna försöker köra förbi kommissionen och parlamentet. Då blir det de stora som styr. Vi känner förvisso tidsproblemen med att samordna alla 27 medlemsländer. Men inte minst i dessa tider är det viktigt att Europa och EU hålls samman. Och då behövs en stark EU-kommission! Och ett parlament med inflytande.
Vad som än händer med det tysk-franska initiativet visar detta att vårt inflytande minskar. Att vi inte har euron kostar i inflytande. Nu borde det snart vara omöjligt att hävda motsatsen.
Det som vi i folkpartiet så tydligt sagt händer nu snart sagt varje dag.
Den monetära unionen blir i ökande grad också en finanspolitisk union. Integrationen går vidare - utan oss. Ibland är stegen myrstegssmå, ibland större - men ambitionen och riktningen är klar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)