Kangaroo-gruppen grundades 1979 av Karl von Wogau and Basil de Ferranti. Gruppen är en sammanslutning av företrädare från EU:s institutioner, akademin och näringslivet. Vårt huvudsakliga mål är ett fullständigt genomförande av den inre marknaden, eurons stabilitet och förverkligandet av en gemensam säkerhets- och försvarspolitik i EU.
Under sitt anförande sade Barroso att det nu är mycket viktigt att hålla ihop EU-samarbetet, och att stötta den inre marknaden är därför centralt. Han påpekade att just Kangaroo-gruppen är en av de viktigaste delarna av arbetet för att verkligen genomföra den inre marknaden.
Jag frågade Barroso om vad som händer med Storbritannien, och han ansåg som mig att det är mycket viktigt att Storbritannien är kvar i EU-samarbetet. Storbritannien har bidragit med mycket för frihandel och andra marknadsekonomiska principer. EU skulle helt klart förlora på att Storbritannien lämnade samarbetet, och landet skulle på samma sätt förlora mycket på att lämna EU. Många brittiska Europaparlamentariker gör ett mycket bra jobb, men har ingen plattform att diskutera på hemmaplan.
Idag består vårt samarbete av 27, snart 28, medlemmar och det är inte rimligt att Storbritannien och Danmark kan bromsa de andras utveckling. Barroso sade att euron är EU, och EU är euron. Jag håller med och tycker att kommentar gäller för också Sverige. Om vissa länder är motvilliga medlemsländer kommer det alltid att skapa skiljelinjer och konflikter mellan de som vill gå vidare och de som helt inte vill vara med.
Barroso avslutade med att säga att Europas intellektuella just nu klagar på EU, att de är som "global complaining Cassandras". Vi som tror på EU måste berätta varför. Vi måste lyfta fram positiva saker som de öppna gränserna och den inre marknaden. Särskilt vi svenskar måste stå upp för EU-samarbetets fördelar.
 |
| Kommissionens ordförande Barroso till höger i bild. |
Jaha, om EU är euro och euron är EU så betyder det väl att Sverige borde lämna EU med det snaraste. Vi röstade nej till euron 2003 och givet de senaste opinionsmätningarna så är det osannolikt att fler än 20% skulle rösta ja 2012/2013. Så låt oss lämna eländet - naturligtvis efter att förhandlat oss till ett godtagbart frihandelsavtal. §50 i Lissabonfördraget är till för att användas.
SvaraRaderaIbland är verkligheten såpass hysteriskt underhållande så det inte är någon mening att dramatisera den. Vi kan bara föreställa oss hur många "krismöten" som har hållits bakom stängda dörrar i Bryssel, där den styrande eliten med likbleka ansikten och darr på knäna försökt samsas om hur de skall "rädda" det fantastiska euro-projektet. Ett projekt som har gjort hela europa konkursfärdigt.
SvaraRaderaTill att börja med kanske vi skall nämna konsekvenserna av euron. Mycket arga uttalanden har hörts från medlemsstater om att EMU inte får bli en "transfererings-union", där pengar kontinuerligt skickas från de rikare och mer ekonomiskt ansvarsfulla länderna, till de fattigare och sämre skötta ekonomierna. Detta är dock tomt prat och politiskt spel, för EMU är en transferrerings-union i sin konstruktion. Förutom de evinnerliga bidrag som ges till höger och vänster inom EU, så ger den gemensamma valutan ytterligare en effekt. Vad tror ni valutakursen för euron skulle vara om den bara bestod av PIIGS-länderna? Ganska låg. Om den bara bestod av Tyskland, Holland, Frankrike och Finland? Ganska hög. Följaktligen så håller ena halvan av unionen upp värdet på euron, medan den andra halvan pressar ned den. Det innebär helt enkelt att konsumenter i de mer ansvarsfulla länderna har råd att importera mindre, och konsumenter i de mindre ansvarsfulla länderna har råd att importera mer. Köpkraft skickas från norr, till söder, som en form av import-bidrag till främst PIIGS-nationerna. Är det någon som undrar varför de inte får fart på sina ekonomier, så har ni del av svaret här.
Eftersom euro-politiker är fullkomligt ekonomiskt inkompetenta har de naturligtvis inte förstått ovan samband, utan tror att alla länder fullständigt magiskt kommer bli lika effektiva som Tyskland om man bara får samma valuta. Detta har lett till att PIIGS-länderna i ett decennium har utnyttjat låga räntor till att ta lån som de egentligen inte har råd med, på bekostnad av övriga länder. För att göra det hela ännu värre så förväntas nu de mer ansvarsfulla länderna hjälpa till att betala dessa lån, eftersom låntagaren har visat sig vara ekonomiskt inkompetent. Allt detta förutspåddes av kritikerna till euron, men ingen tycks ha tagit notis. Det var för viktigt med pampiga konferenser där politiker kunde fotograferas leende och hamna i historieböckerna som kämpar för "enighet", "europeisk gemenskap", "internationellt samarbete" o.s.v. Priset för detta politiska paraderande får vi nu se, och tro inte för en sekund att det är över med det senaste "räddningspaketet".
Vad samtliga räddningspaket hittills har gått ut på är att flytta skuldbördan från de som saknar möjlighet att betala, till övriga länder. Problemet är att allt färre länder har kapacitet kvar att betala mer skulder, och för varje ny "räddning" så minskar denna kapacitet ännu mer, vilket ökar risken för att ytterligare ett land måste räddas. Denna charad kan pågå ända tills Frankrike och Tyskland närmar sig riskzonen, och sen är det slut. Om det tillåts att gå så långt så kommer samtliga europeiska länder göra konkurs samtidigt. Är det någon som vill gissa hur pass otrevlig den finansiella krisen skulle bli i det läget? Därtill kan vi förvänta oss att majoriteten av alla europeiska banker går i konkurs i samband med detta, vilket kommer skapa ett deflationärt svart hål och en kris som får 30-talets ekonomiska problem att framstå som ganska behagliga tider.
EU som det fungerar idag är ganska så korrupt och genomruttet. Allt skulle behöva städas ut, med hjälp av en transparant beslutsprocess, ett verkligt medborgarinflytande, en minskad byråkrati och ett stopp för lobbyister av alla de slag. Sedan kan man börja om från början.
SvaraRaderaMen det kommer troligen inte att hända, det har som det ser ut redan gått för långt. Istället går det rakt motsatt väg. Och det nya EU-fördrag som nu diskuteras är en kopia av det gamla Lissabonfördraget, enda skillnaden är mer överstatlighet och inslag av kommandoekonomi.
Att göra EU begripligt och mer demokratiskt är ett enormt arbete, som kräver betydligt fler bråkstakar i politiken. Men så länge svenska folket fortsätter rösta på samma gamla vanliga partier som det alltid har röstat på, så länge kommer det också att fortsätta mot mer övervakning, mer korporativism.
För en utomstående är frustrationen oerhörd när något som kunde ha blivit så bra bara blivit oerhört fel.
Men något måste ske. EUs hemlighetsmakeri tillsammans med ett nära nog obefintligt väljarinflytande och att den demokratiska processen försvagas är ett tydligt tecken på att Europa är på väg mot den bruna eller den svarta sidan. Kan inte vi gräsrötter få stopp på det som sker, då är sannolikheten stor att det kommer att bildas en motståndsrörelse, utanför politiken. Allt för att försvara demokratin, medborgarrätten, yttrandefriheten och rätten till en personlig sfär med mer verksamma metoder än meningslösa val.